..skrivarbanan. Det här med att skriva av sig, eller bara skriva det som faller en in, blir snabbt ett positivt beroende.
I veckan har jag varit på en annan bana, järnvägsbanan mellan Luleå och Linköping åt båda hållen.
Att åka tåg är något jag inte gjort på ca tio år. Jag tror det var -98 jag åkte till Stockholm på en kurs och bestämde mig för att åka tåg eftersom jag inte är överdrivet förtjust i flygresor. Att flyga i tankarna kan ju vara trevligt ibland, att drömma sig bort. Att flyga i luften som passagerare i ett flygplan är något som jag inte värderar högt p.g.a. min flygrädsla. Nu är inte min rädsla av värsta sorten och att flyga är något som jag gör eftersom jag gärna vill resa och se andra delar av vår jord än Norrbotten och då ser jag flyget som det bästa alternativet och ibland det enda alternativet.
I alla fall satte jag mig på tåget förra söndagen för att åka ner till Linköping och arbeta i veckan. Jag är en person som vill att saker och ting ska ske relativt snabbt och väntan är inte något som passar mig som person. Jag blir en aning otålig och rastlös när jag måste vänta mellan att ta mig mellan olika punkter för att nå slutmålet.
Jag upptäckte på resan att jag kanske är en aning asocial eftersom jag inte kände någon större lust med att sitta och tomprata med dem som jag skulle dela sovrum med :) .
Min förväntning av resan var att jag skulle kunna sitta och läsa allt det jag inte hunnit med tidigare, bl.a. hade jag stoppat ner boken som vi fick i julklapp av Frida och Sofia, skaparna av Driftig.nu och företaget Beautiful Business. Nu tänkte jag hinna läsa klart den och i mitt bagage fanns även fler intressanta böcker som väntade på att läsas.
Hur dum får man vara, jag vill att det ska vara lugnt och tyst runt mig när jag läser och det kan man faktiskt inte kräva när det finns andra människor i närheten med olika behov. Jag är nog för nyfiken trots allt och kan inte lägga hela fokusen på min läsning är det händer andra saker nära mig. Jag avundas verkligen de människor som kan sitta och läsa utan att höra och se vad som händer runt omkring dem. Jag har vänner som inte skulle märka om det blev jordbävning, det kallar jag koncentration.
I alla fall gick resan ner bra och jag kände mig relativ utsövd på morgonen. Jag låg i mitten i en trebäddshytt och att tyst och smidigt krångla sig ner tidigt på morgonen utan att försöka väcka mina medresenärer, som skulle vidare till Göteborg, var svårt för att inte skriva ett omöjligt uppdrag. Jag får skylla på att det inte var jag själv som placerat mig mellan dessa två.
I Stockholm fick jag vänta drygt 2½ timme på X2000 till Linköping. Det var däremot mitt eget fel eftersom jag valt ett senare tåg vid bokningen, i fall att. Som jag skrev tidigare, jag gillar inte att vänta och att göra några större utflykter var det inte tal om eftersom jag hade en hel del bagage, mycket bagage hade jag. Det var bara att sitta med huvudet upp och fötterna ner och vänta. Jag klarar inte det, måste jobba med det i min tillvaro för livet består av mycket väntan :) .
Resan till Linköping gick i alla fall bra och snabbt går det med X2000.
Hemresan däremot blev ett mindre äventyr. X2000 mellan Linköping och Stockholm var ca 40 minuter försenat och nu hade jag självklart inte varit lika förutseende, utan bokat resan enligt resebyråns förslag och godtagit det. Jag hade 32 minuter tillgodo mellan tågen enligt bokningen. Allt sprack och jag pratade med konduktören, heter det kanske konduktörska, det verkar nästan bara vara kvinnor nuförtiden? Hon kunde inte lämna något besked och verkade inte heller speciellt intresserad av mitt problem, däremot var hon intresserad av dem som var oroliga för att inte hinna med anslutningsbussar/tåg som gick några mil bort efter resvägen. Vi som skulle med sista nattåget med slutstation Luleå var inte högt prioriterade hos denna kvinna.
Det skapar en inre oro, i alla fall hos mig, att inte veta. Skulle jag vara tvungen att boka något hotellrum för natten i Stockholm eller inväntade norrlandståget några passagerare, några minuter? Jag såg även på en ung pojke, som satt en bit bort och skulle med samma tåg till Umeå, hur orolig han var. Att inte kunna lämna något besked, trots att det kan förändras, är en svaghet.
Nu visade det sig att nattåget var försenat och inte skulle avgå förrän 23.00, mot tidigare 22.12. Det fick jag inte reda på av personalen på tåget, utan av sambon som direkt hade gått upp på nätet och kollat när jag berättat att X2000 var sen från Linköping.
Jag fick än mer bekräftat om vilken underbar och omtänksam människa han är. Det var inte bara att han kollat förbindelser, han hade även plockat fram och skulle boka hotellrum klart till mig, i fall att det hade blivit nödvändigt. Det hade ju underlättat mycket för mig att slippa behöva fixa det själv.
Egentligen var det ingen katastrof men har man ställt in sig för att komma hem, då längtar man, trots att jag haft det otroligt bra i Linköping. Det enda som sved var att få onödiga utgifter för ett hotellrum. Jag tänkte på pojken som satt en bit bort, han kanske var en ”fattig” student och hade inte de möjligheterna. När jag lagt på och berättade för honom att ”vårt” tåg också var försenat såg jag glädjen och lättnaden i honom, även tacksamheten att jag berättade det för honom.
Nu kommer vi till det som verkligen kunde ha blivit en riktig katastrof. När jag kommer på perrongen i Stockholm känner jag hur min mage vänder sig. Eftersom spåren ligger parallellt med varandra och jag har det bagage jag har, bestämmer jag för att försöka invänta tåget med stor fokusering på min kropp och då speciellt magen. Jag är många gånger nära att ge upp och gå ner för att leta rätt på en toalett, men jag är rädd, rädd att jag inte hinner tillbaka. Nu var jag inte det minsta glad åt all den packning jag kände som nödvändig när jag åkte ner. Det fick bära eller brista :) .
Jag klarade det, på hårmånet, och när tåget kom på perrongen var det en som fick otroliga krafter och ork att ”rusa” till kupén, slänga in väskorna, låsa och slänga sig på toaletten. Snacka om befrielse :)
Efter det besöket skulle jag ringa till sambon och min svägerska för att berätta att nu var jag på väg. Jag kom inte in i kupén med nyckeln! Än hur jag försökte kom inte det där klicket som behövs för att låsa upp dörren, jag fick hjälp av en man som trodde att han skulle fixa det. Någon tidigare resenär hade haft roligt på tåget och bytt ut en av tre nycklar och självklart tog jag den felaktiga. Allting löste sig tillslut, med hjälp av en kvinnlig konduktör (gillar det ordet bättre) och jag kom in, kunde ta av skorna, slänga fötterna på britsen och pusta ut, äntligen på väg i rätt riktning!
På hemresan hade jag en otrolig tur att jag fick en trebäddskupé alldeles för mig själv och nu kunde jag lägga mig ner och läsa i lugn och ro. Visst lugn och ro fick jag, men många sidor i boken Svinalängorna av Susanne Alakoski (Augustpriset 2006) hann jag inte innan John Blund tog över.
Avsändare Margareta som verkligen hade användning av allt bagage jag hade med mig, med innehåll av bl.a. en del pärmar, dator- & kamerautrustning som tar mycket otymplig plats. Kläderna kanske jag hade kunnat skära ner på lite men de tar inte så mycket urymme.
PS Tänk er en modern X2000 mellan Luleå och Stockholm det skulle mer än halvera restiden och garanterat öka SJ:s intäkter pga betydligt fler resande. Jag räknar och 20 mil mellan Stockholm och Linköping tar ca 1 timme och 40 minuter. Mellan Luleå och Stockholm är det ca 90 mil vilket skulle göra restiden till drygt sex timmar mot nästan femton timmar idag.
Fart sett genom fönstret och kameran har jag gjort
