Bildgatan – Avsändare Margareta

för mig har det aldrig hjälpt hur mycket jag än skrapat på alla dessa trisslotter som jag ibland har köpt men oftast fått med i någon present eller fått mig tilldelad vid sambons köp av lotter.

Sätten att skrapa har varit många. Ibland har det bara rasslat till med bara naglarna, när jag haft några, kronor har varit bra och många olika ”verktyg” har använts genom åren. Jag har provat att smygskrapa fram beloppen, tv-apparaterna och de övriga symbolerna. Jag har börjat från höger till vänster, uppifrån och ner, diagonalt, vågrätt och lodrätt men ingenting har hjälpt. Jag har provat att ”glömma” bort dem och sedan hitta dem, ibland har jag faktiskt glömt, jag har läst och hört om människor som berättar hur de på olika sätt vunnit och märkligt nog finns det många historier om bortglömda lotter, lotter som köpts på de märkligaste sätt och så sitter de där med åtminstone 50 000 kronor utan ansträngning, förutom fingermotionen för att skrapa fram vinsten.

Ingen i närheten av mig har någonsin berättat att de ska sitta i TV-soffan och skrapa fram ett vinstbelopp. Jag vet inte att jag känner någon som fått ta del av den där soffan som säkert få ta till sig en del svett, glädje och faktiskt även besvikelse, hur man nu kan vara besviken över att bara få 50 000 kronor rakt av utan att göra något. Fast det gamla talesättet ”mycket vill ha mer” stämmer kanske även på eventuella chanser.

Men nu har det hänt! En ”lillkusin” till mig ska sitta i soffan den 12e augusti och skrapa fram sin vinst. Mamma ringde idag och berättade och jag blev extra glad eftersom han även är barn till en underbar moster och en av de kusiner som jag verkligen tycker om. Nu är inte kusinen någon som jag umgåtts med eller egentligen känner så bra, det skiljer ganska mycket i ålder och jag ser honom bara som en liten grabb med ett underbart leende, glada ögon och skrattgropar. Jag tror inte att han tänker på att dela med sig till mig även om vinsten skulle uppgå till några miljoner, än hur mycket jag smörar och berömmer hans söta leende hans pigga ögon och de fantastiska smilgroparna. Fast, skulle han läsa det här så är allt välkommet i en relativt ständigt tom plånbok. Ska jag ta det en gång till? Jag kan ta det så här med de ögonen, leendet och de smilgroparna måste han kunna lura vilken lott som helt. Kör hårt och vinn, vinn massor med pengar att förvalta på bästa sätt, för dig och din familj. Smörade jag ordentligt nu?

Jag blir så glad nästan upprymd trots att det inte är jag, att han får vinna ”lite” pengar för vad jag förstår så finns det hus och hem att stoppa slantar i. Jag jobbar den 12e augusti men på något sätt ska jag se programmet, jag blir nog lika nervös som han och hans familj för vi är släkt och det känns lite speciellt, visst gör det?

Sambon har en vän som fick skrapa och vann X antal kronor varje månad i X antal år, kommer inte ihåg varken belopp eller år men det spelar ingen roll. Tänk att få den där summan varje månad utan ansträngning, kanske för att använda till att betala tillbaka skulder och sedan använda den ”riktiga” inkomsten till andra trevligare saker. Han, vännen alltså, hade någon sådan där historia om när lotterna köptes det handlade om brist på växelpengar och då tog han två trisslotter istället och på den vägen är det.

Nu kan jag tänka att det inte är någon idé att köpa fler lotter eller spela mer för hur stor är chansen att fler inom samma släkt vinner ”storkovan”? Inte stor, men mitt minne vaknar till liv och jag kommer ihåg under Bingolottos födelse och att en på den arbetsplats jag var på hade grannar som vunnit både bil och någon annan storvinst, kommer inte ihåg minnet sviktar ibland. Hon var nog en riktig ”storspelare” för jag såg ett reportage om bilbingo i veckan, eller var det förra, och där satt hon och spelade bilbingo. Hon har inte gett upp hoppet och det ska inte vi heller göra.

Vem var bingoutropare, om inte de som många säkert kallar ”Mr Bingolotto”. Loket såklart, för det är nog han som de flesta spelare ser som Bingolottos fader. Vi som ”aldrig” spelat Bingolotto tycker nog att det funnits andra efter honom som vi hellre vill se. Jag har sett alla någon gång och Lasse Kronér och Richard Olsson är helt klart mina favoriter. Vi har liknande humor samtidigt som jag förstår att de äldre gillar Loket och inte alltid såg det som jag retade mig på med honom.

Första gången jag provade på detta ädla spel hade jag och min väninna två lotter var eftersom våra män bara fick så brått ut på byn när spelet skulle börja. När det väl satte igång hade jag stora problem med att hinna kryssa i alla siffror, jag hann helt enkelt inte i det tempo som spelet kördes. Min väninna som tydligen spelat förr tittade på mig och frågade vad jag suckade över.
-
– Jag hinner inte med, svarade jag.
- Det kan väl inte vara så svårt.
- Hinner du verkligen med att kryssa sex brickor?
- Sex, brickor du har ju bara två.
- Två, nu förstår jag inte.

Jag lärde mig och nu kan jag spela Bingolotto om jag vill och jag hinner med, även med två brickor.

Avsändare Margareta som bidrar till och är med i ett förlustbolag en gång i veckan, varje lördag är det dags att kasta bort lite pengar, V75.

snabbt och enkelt utan det är många gropar och sprickor, likt våra norrländska vägar, mellan kommun, landsting och de som bor och brukar ”servicen” och de självklara rättigheter och föreskrifter som finns. Jag kan inte lagen om tillgänglighet och vad som gäller före 2010 men föreskrifterna är nog ganska klara och de trädde i kraft den 1 december 2003, läs mer här och du kan även gå in på Boverketoch ta reda på mer om vad som gäller idag och vad framtiden ger för riktlinjer, det är en angelägenhet för alla i samhället.
-

Så verkar dock inte alltid vara fallet kan jag läsa om i vår morgontidning, NSD. I morse när jag som vanligt fick tidningen serverad vid sängen, blev jag glad över en artikelserie som getts bra utrymme under flera dagar samtidigt som jag kastar ett öga på de högra spaltrubrikerna och ser ”Vårdcentral inget för rullstolsburna”. Nu är måttet rågat, utropar jag ganska högt så sambon funderar vad som har hänt. Det är något jag ens aldrig funderat över vid mina reaktioner över den dåliga tillgängligheten vi har i Sverige och den inskränkthet som tyvärr finns. Tanken fanns inte ens i min vildaste fantasi att det skulle vara problem på vårdcentraler, sjukhus och liknande vårdinrättningar.
-

Mjölkuddens vårdcentral är ingen ny inrättning, vad jag då vet, och därför är jag förvånad att det inte belysts tidigare. Vad är då problemet? Problemet är stort för den det berör men litet oerhört litet för Luleå kommun och Norrbottens landsting. De rullstolsburna har problem att ta sig in på vårdcentralen!? Du läser rätt, så är fallet. Det är trångt och det finns inga dörröppnare, hur svårt är det att åtgärda? Enkelt, men enligt verksamhetschefen är det för dyrt. Hon säger också vidare, -att det är dyrare än vad folk tror. Vadå, dyrare än vad folk tror? Vad tror hon att folk tror, i förhållande till vad är det dyrt?
-

Existerar inte vårdcentralerna för att hjälpa människor med olika behov av vård? Vore det då inte självklart att redan innan man flyttar in i en lokal har allt sådant klart.  Det fanns rullstolsburna i det upptagningsområdet då vårdcentralen flyttade in dit, det finns i alla områden. Det är inget nytt i samhället att människor av olika anledningar är beroende av rullstol. Vidare är hon införstådd med problemet och tycker att det är förskräckligt. Jag skulle vilja säga att det är helt oacceptabelt och kan inte förstå att ingen reagerat starkare tidigare. Det är synd att människor måste gå till media innan någon bryr sig och tar tag i saken. Jag skäms över att vara en del av Luleå kommun, landstinget i Norrbotten när jag läser sådant svammel och det är så fruktansvärt lågt att prata om kostnader.
-

Kommunerna i Norrbotten och landstinget i Norrbotten håller på med alldeles för mycket låga tvister och prestigefrågor. I det här fallet borde det vara kommunen som åtgärdar det som behövs, som jag ser det. De är både fastighetsägare och kommun. Som vanligt har man inte lyckats nå den ansvarige på kommunen, det gäller att förebereda försvaret och kunna komma med några nya undanflykter. Jag hoppas att jag har fel, men det kan bli en fråga som bollas mellan kommun och landsting i all oändlighet och de rullstolsburna får fortsätta att kämpa med att ta sig in i lokalerna.
-

Nu har de verkligen visat att det är högt och ouppnåeligt mellan landstinget i Norrrbotten, kommunerna (i det här fallet Luleå kommun) och brukarna.

Osökt börjar jag tänka på min kompis som sitter i rullstol och efter flera års ”bråkande” nu fått ett handikappanpassat garage, trodde hon.  Där visade det sig också att fjärrkontroll till garageporten saknades. Hur anpassat är det då? Hon ska alltså plocka ihop rullstolen, hoppa i den och köra fram till porten och öppna den, sedan tillbaka till bilen sätta ihop rullstolen, hoppa in i bilen och köra in i garaget. Därefter ska hon än en gång plocka ihop rullstolen, hoppa i den och sedan iväg. Visst det går, det mesta går. Försök se bilden framför dig och speciellt på vintern när det är oplogat och snön yr, fastighetsbolaget Lulebo är inte kända för att ha den bästa snöröjningen bland fastighetsägare och deras prioritering är ibland ett frågetecken.
-

Jag får tänka positivt och se det som en självklarhet att de åtgärdar hennes problem utan hjulande mellan olika instanser, risken är stor att det hjulet stannar om kommunen också ska vara inblandad eller så ramlar hjulet av någonstans mitt i och så är det bara att börja om, till någon tidning får ta tag i det.
-

Avsändare Margareta som hoppas att min vän inte börjar tänka negativt när hon läser mina farhågor utan tänker på att det tog ju bara några år innan du fick ett garage i alla fall och din nya bil behöver kanske bara vänta … innan den får använda garaget.
-

Ps Det är tur för kommunerna och landstinget i länet men otur för brukarna att inte en annan god vän till mig bor i länet, då tror jag att det hade sett annorlunda ut idag. Tyvärr, gäller det att vara stark och orka kämpa för sina rättigheter.

När jag läser på Luleå kommuns hemsida om funktionshinder kan jag läsa följande mening: - Vid val av ny bostad bör man välja en bostad som inte kräver anpassningsåtgärder. Snacka om förtryck. Det kanske landstinget också skulle tänkt på innan de hyrde av Luleå kommun.

så nu skriver jag och det har skett under största möjliga kontroll, med sambon som enväldig kontrollant. Jag hade varken sett eller läst tidningen på morgonen, så det kändes faktiskt spännande vad som tänkas kunde dyka upp.
_

I alla fall blev det lite kul, lite ironiskt och ett sammanträffande från det jag skrev i går. Hade jag bara styrt pekfingret lite mer till vänster så hade jag idag skrivit om något jag nuddat vid med tangenterna tidigare, nämligen landstingsledningen i länet.
-

Nu blev det inte så och istället höjer jag både blicken och tankarna norrut ett tag, en plats någonstans mellan sambons hemtrakter i Haparanda kommun och de trakter i Tornedalen jag vistats mycket under min barndom i Pajala kommun, närmare bestämt Jouksengi i Övertorneå kommun. Kommunen Övertorneå ligger där insprängt mellan de två storebröderna Pajala och Haparanda.
-

Vad har då hänt i Juoksengi som är värt att skriva en halvsida om i dagens lokala tidning, NSD?  Rubriken lyder ”Superknapsu i Jouksengi” Det var inget nytt fast nu står det där svart på nästan vitt och självklart lockar det till läsning, för det kan stå något som vi inte visste sedan tidigare.
-

Har det undgått dig vad ordet knapsu betyder och står för, kan du läsa det här. Ordet introducerades i och med att Mikael Niemi (ännu en bra årgångsmänniska) kom ut med sin bok ”Populärmusik från Vittula” år 2000 och sedemera filmen.  Det är ett ord på meänkieli, eller som det dagligdags kallas tornedalsfinska, men numera används det i hela landet.
-

Artikeln handlar självklart om män eftersom ordet oftast är synonymt med en man.  Här handlar det om män som uppträder på Jouksengiveckan som pågår för nionde året.  Att uppträda och vara man, hur knapsu är inte det? I Tornedalen skämtar man fortfarande om sådana saker och tycker att det är roligt. Jag tror att man måste vara från eller åtminstone förstå humorn i Tornedalen för att begripa vad det egentligen är som är humoristiskt med män som sjunger och uppträder.
-

Jag förstår det men jag ler inte när jag läser artikeln för sådana uppträdanden måste ses för att locka till leenden och bli roligt eftersom det är igenkänningshumor. Helst ska du känna personerna som uppträder.  Även lokalrevyer har den benägenheten, du måste känna till det lokala som det skämtas om annars är det inte humor, då kan det bara kännas tråkigt och ibland riktigt elakt. Personligen ”älskar” jag lokala artister och lokalrevyer i länet. Åker jag till någon annan del av landet så förstår jag inte vad de skämtar om när det handlar omlokala händelser eller fördomar om ortsbefolkningen och trakten.
-

För att ta ett exempel så var jag för några år sedan och tittade på delar av Sangisrevyn, en lokal ensemble i Kalix. Där skämtades det friskt om att stå i kön på Apoteket i Kalix, lite långsamt och sävligt gick det. Hur många skrattsalvor hade det gett om de spelat den sketchen någonstans i någon håla söderut? Ingen, förutom de norrbottningar som råkade befinna sig på plats. Du måste känna till bakgrunden för att uppskatta humorn och så är de ju med all humor.
-

För att återgå till de fem männen som uppträdde i Jouksengi, så hade det, som så många andra uppträdanden, börjat med en överraskning till någon som fyllde 50 år och efter den succén har de fortsatt att träna och ha roligt tillsammans. Det knapsuuppträdandet gav fortsatt gemenskap och motion tillsammans i grupp. De borde tacka den 50-åringen för ett roligare och friskare liv.
-

Det som gav mig mer känsla av värme och gemenskap i byn än de fem knapsumän i ungefär samma ålder, var ett annat gäng som uppträdde på scenen i Jouksengi. Gänget som dansade linedance. Där var det en blandning av åldrar och vad jag kunde se på bilden även kön, från ett foster i magen till 80-åringen som svängde runt och gav marknadsbesökarna en stunds avkoppling med sin show.
-

För övrigt var det som vilka andra stadsmarknader som arrangeras runt om i landet dessa sommarveckor, förresten sommar och sommar var är den. Knallar som finns på plats och åker runt hela landet med sina strumpor, sockar, klockor, kläder, godisremmar och allt övrigt som finns på våra marknader i stora lager, att de orkar.
-

I Luleå är det också sommarmarknad den här veckan , inget nytt och spännande hittade jag som jag inte sett förut. Fanns det något så såg inte jag det, för stånden står tätt och jag tror till och med att det ökat i år. Det är samma ansikten och lika utbud, jag tror till och med att de flesta står på samma plats. Det känns som; – ”The same procedure as last year, miss Sophie? The same procedure as every year, James”.
-

Vi fick inte följa med på marknadsdansen i artikeln och det var synd, för där kan det säkert hända saker som är nytt för året.

Avsändare Margareta som nu utfört sin första egna utmaning och tyckte att det var otroligt roligt, hoppas att jag har samma tur i morgon fast det mesta går att skriva om på något sätt.  Extra kul var det att jag skrev om något liknande i går såsom marknader, shower, uppträdanden och linedance men även karlar som uppträder i Luleå bugg och swing, där de till och med är kvinnor i showen.
-

Resten av dagen - fritt valt arbete!

Apropå kombinationen knapsu och Jouksengi; – visst är det så att man brukar säga, en riktig skvallerkärring.

i den lokala tidningens personnytt och bli någon värd att fira verkar vara ett sätt att rulla filmen bakåt och inte framåt. Vad har jag uträttat i mitt liv? Ju mer jag kan räkna upp desto intressantare verkar jag självklart. Är det värt att sätta in en annons i den lokala tidningen? Jag har än aldrig sett en jubilar som skriver om framtiden och planerna för den. Är det så att när jag fyller jämna år ska det ges en massa tillbakablickar utan innehåll, då vill jag verkligen inte bli en jämn jubilar.  Är det viktigaste i livet att se bakåt och inte det jag ser framför mig?
_

När är ”Bäst före datum” ? Vid 40, 50, 60, 70, 80 eller redan vid 18? Idag betalar vi redan vid 18 för att berätta för vad vi åstadkommit? Livet har bara börjat och redan då ser tillbaka på vilka fantastiska stordåd vi presterat? Berätta istället att du fyller år och ska fira det rejält. Berätta om dina planer, vad du vill, dina drömmar och förhoppningar om livet. Vi har nog mycket av bakåtspolningar utan att till och med 18 åringarna ska börja med det.
-

Vad har jag åstadkommit förutom det fantastiska att ha fött två underbara söner?  Jag har jobbat som de flesta andra och fått en försörjning genom det, men inte har jag åstadkommit något för eftervärlden att komma ihåg. Visst några goda minnen till mina barn och mina anhöriga, kanske någon trevlig historia att berätta i framtiden men absolut inte något att skriva om som någon större prestation, när jag fyller tidningsjämnt.
-

Tänk att få skriva att du suttit i landstinget, kommunen eller riksdagen?  Men vad har du åstadkommit egentligen? Det är det som är intressant att läsa, inte att jag som person lyckats ta mig in i någon av dessa instanser. Inte så svårt – bli medlem i något politiskt parti och läs in dig på programmet och sedan kör du. Nu gäller det att ha ett ganska fläckfritt förflutet om du inte tycker att det är roligt att figurera i media med rubriker som exempelvis ”Politikern som köpte en böjd gurka” trots att hon varit med och beslutat om den raka gurkan för ett antal år sedan i EU parlamentet.  Hur kul är det att stå där med skammen över den nyligen inköpta böjda gurkan i matkassen. Det är därför jag inte blir politiker, jag gillar den där naturligt böjda gurkan.
-

Att vara medlem i ett antal föreningar och organisationer är också en stor merit. Det spelar ingen roll om du är passiv bara det står att du är medlem, inte om du medverkat på något sätt och tagit föreningen/organisationen framåt.  Hur det skulle uppfattas om jag skrev att jag är medlem i ett flertal nyhetsbrev på Internet, att jag sedan inte alltid läser dem spelar ingen roll, men jag är faktiskt medlem. Galen?

Jag skulle vilja ha mina återblickar, av mina goda vänner och med en stor portion humor, när jag fyller jämna år. Varför inte en omskriven låt med små roliga anekdoter eller en härlig och rolig vers med alla mina tokigheter både skriftligt, muntligt och bara galna grejer jag gjort. Det gillar jag, speciellt att framställa till andra, har aldrig provat skriva till mig själv av naturliga skäl.
-

Återblickar är underhållande och trevliga när de utförs med glimten i ögat annars blir det bara patetiskt och tråkigt, en massa uppräknande, mellan åren si och så jobbade hon på XXX som XXX och under perioden XXX-XXX satt hon med som sekreterare i styrelsen för ”de fria åsikternas bevarande”. Vad säger det om mig som person? Inget speciellt egentligen förutom att jag kanske delar deras åsikter i mångt och mycket.  Skulle jag vara med i alla föreningar/organisationer som jag stödjer skulle inte den lokala tidningens personsidor räcka till den dagen jag fyller jämna år.
-

Ska man lika spola filmen bakåt borde man ta tillfället i akt och skriva lite klurigt och trevligt om sig själv när man ändå är beredd att betala för att tala om att man fyller år. Vet inte mina vänner att jag fyller jämna år, då bryr de sig nog inte heller om hur mycket jag räknat upp att jag varit med i eller var jag jobbat under alla dessa år, de övriga ger mig ändå inte någon uppvaktning.  Jag ska vara den viktiga, i alla fall den dagen, och ingenting annat.

Avsändare Margareta har inte börjat få ångest över sin egen tidningsjämna födelsedag som ännu är långt borta fast ändå bakom hörnet någonstans.

Ps Finns det någon förening som heter ”de fria åsikternas bevarande” hör av er så går jag kanske med, i alla fall som passiv medlem. Det gäller att börja samla på sig medlemskap så att jag blir riktigt intressant den dagen jag fyller jubileum.