Tänk att få vandra i djupa myrmarker fulla med mygg, knott, övriga insekter och klumpiga gummistövlar. Ingenstans att sätta sig ner och ta en god fika, inte göra upp en mysig brasa och grilla lite korv, för det är bara blött och åter blött så långt ögat kan se. Lite vatten i stövlarna får jag tåla, inte ser jag alltid var fötterna sätts ner eftersom all fokus finns på skogens gyllengula guld. Det gäller att inte plocka kart, kanske dela upp de i olika hinkar för delikatesshjortron och sådana bär som bara ska frysas ner för att användas till sylt, safter och annat smått och gott. Helst ska jag vara ute i flera dagar för att hitta de bästa ställena och de finaste hjortronen.
Försök inte fråga mig var jag varit och plockat, det är hemligt. Inte ens FBI har sådant hemlighetsmakeri som det är med mina hjortronställen. Tänk om någon annan skulle få reda på var jag hittat dessa underbara bär, då kan de gå och plocka på samma ställe. Fast egentligen, vadå plocka? Jag har ju redan varit där och plockat de smakfullaste. Nästa år är det inte säkert att den myren är den bästa och då söker jag reda på en ny hemlig hjortronmyr. En sak går att avslöja, jag har inte plockat nära vägen utan så långt bort det går att komma civilisationen, självklart utan karta och kompass, en riktigt duktig hjortronplockare behöver inte sådant.
En riktig hjortronplockare hittar i skog och myr utan andra hjälpmedel än sin hink och sina gummistövlar. Myggmedel vad är det, lite mygg får man tåla för så farligt är det inte. Skulle jag mot förmodan använda mig av dessa produkter är det så härligt att hela dagen gå omkring och insupa doften av bekämpningsmedel istället för naturens egna aromer. Hjortronplockare finns inte, bären ska plockas en och en i olika hinkar för att kunna särskilja vad slutprodukten ska bli. Det är för blött för hjortronplockare och bären ska vara så rena att jag knappt behöver rensa.
När jag efter några veckor ute i myrmarken känner mig nöjd över årets skörd är det dags att åka hem och upptäcka att den egentligen är alldeles för stor till frysarna men alldeles för liten för att kunna briljera med hur många kilon som plockats, men nästa år… En hjortronplockare är aldrig riktigt nöjd och är man nöjd så är man ingen riktig hjortronplockare.
Jag har upptäckt en viktig sak …
Jag är ingen riktig hjortronplockare, jag är ingen hjortronplockare överhuvudtaget! Alltid har jag haft frysen full med bär och framförallt hjortron, men de har levererats i färdiga frysförpackningar. Jag har till och med haft hjortron frysta en och en, du läste rätt, till mer dekorativa ändamål. Mina barn har hela tiden kunnat hämta hjortron hos mig när de behövt och så har en ny leverans levererats, utan kostnad. Nu är det slut med det och det känns så snopet.
Var är mina hjortron, frysen gapar tom och inga nya leveranser kommer än hur mycket jag ropar, blundar och tittar efter en gång till i frysen. Det finns inga hjortron där. Ska vi vara utan hjortron i vinter? Köpa hjortron i livsmedelsbutiken gör jag inte, då kan jag lika gärna vara utan. Har jag växt upp med ”riktiga” hjortron hela livet och nu ska börja äta den där färdiga burksylten, nej tack.
Idag när jag läste Roffes kommentar på bloggen förstod jag att det börjar närma sig ett beslut. Det är dags att bestämma sig för hjortronens vara eller icke vara. Jag sa åt sambo att Roffe och Pirjo har varit i hjortronskogen, inte är det dags ännu? Ja, svarade både mamma och sambon i kör, det kan vara moget på en del ställen nu.
Ska vi åka och titta efter lite hjortron, frågar han? Självklart, svarar jag entusiastiskt, men jag har inga gummistövlar. – Det kan du köpa. – Men jag vill ha sådana där som jag såg på ”Butiken på landet” när jag var dit. – Det går att ordna. Vad svarar man på det? Det finns praktiska lösningar på allt men det där mentala, hur löser vi det?
Jag har en mardröm från barndomens hjortronplockning någonstans i trakterna kring Kaunisvaara. Jag kan inte avslöja var, för det är hemligt och det är så hemligt att jag inte själv minns. Det enda jag kommer ihåg är mygg, mygg, mygg och ”lite” knott samt att det var blött och fruktansvärt jobbigt att gå. Efter det och jag fick börja bestämma själv har inte jag plockat ett endaste hjortron. Överhuvudtaget är jag inte någon bärplockare, jag har inte behövt. Plockat har andra gjort så bra åt mig och min familj, men som sagt det är slut med det nu. I alla fall så finns det en enorm myr mellan Björkfors och Karungi, alldeles invid vägen, så den som lever får se. Den står kvar nästa år också, myren alltså.
Nu gäller det att ta hinken i egen hand och gummistövlarna på egna fötter.
Små parenteser:
Varför säger vi att vi ska titta efter hjortron, alla andra bär åker vi och plockar. Har det med hemlighetsmakeriet att göra? Skulle vi säga att vi ska åka och plocka hjortron och någon frågar var, är det svårt att slingra sig och inte tala om vart vi är på väg. När vi säger att vi ska titta efter hjortron har vi redan talat om att vi inte riktigt vet vart vi är på väg utan vi ska titta var de kan finnas. Samtidigt -tänk om det skulle vara så enkelt att det bara behövde tittas – och vips så låg de där i hinken, skogens guld.
Gummistövlar, finns det något värre att ha på fötterna? De är stora och klumpiga eftersom de ska rymmas yllestrumpor i dem, i fall att de någon gång skulle behövas. När använder man egentligen gummistövlar samtidigt som vädret inbjuder till yllestrumpor? Sedan ska man ha dem i fuktigt, blött och regnigt väder eller vid vått underlag samt eländig terräng, för att skydda fötterna. Bara gummit gör ju att fötterna blir fuktiga, blöta och våta och får vistas i eländig terräng och inte har den minsta chans att komma ut.
Jag har till och med varit ”vilse” efter elljusspåret i Luleå trots att jag sprungit där ett otal gånger.
Margareta som nu säger slut på del ett och det är tveksamt om det kommer någon del två.
