Ibland räcker det med bara fem ord …

för att jag ska bli upplyft och känna glädje över mig själv och det jag åstadkommit. Mellan uppstigning, toalettbesök och påklädning brukar jag slå på datorn för uppvärmning. Idag var inget undantag. När jag blundat och pekat ut vad som skulle bli min skrivarutmaning under dagen satte jag mig en stund framför datorn för att kolla e-posten.

Svaret jag väntat på hade kommit, skulle det bli ett blankt nej eller ett godkännande? Lite pirrigt var det och jag ville så gärna … ha godkänt. Kort och gott stod det; Ditt foto ”Coffeebreak” är godkänd. Ingenting mer, bara en länk och tack för hjälpen.  Helt plötsligt lättade jag, inte mycket men, och kände glädjen och värmen inom mig. Det var så skönt att mitt foto klarat luppen på bildbyrån och nu finns där uppladdad och godkänd som helt okej.

Det känns så skönt, för om det är något jag är ödmjuk över så är det mitt eget fotograferande. Jag kan kritisera och berömma andra foton hur enkelt som helst, ibland måste man se och förstå dem för att tycka om bilderna och även veta det eventuella syftet med varför bilden finns där den finns, vad den symboliserar.

Nu var det frågan om en annan bedömning, om bilden höll måttet på alla sätt, bakom kulisserna skulle granskningen också klaras av.  Jag var nervös för granskningen eftersom jag inte visste hur jag skulle hitta felet om den inte blev godtagen.  Jag har alltid tilltalats av fotot och hur skulle jag se på det om de sa ett blankt nej och jag inte förstod varför?

Att få ett nej tycker inte jag är svårt och det behöver inte heller vara negativt, i vanliga fall, men nu när jag känner mig osäker på hur jag ska rätta till och korrigera eventuella fel. Jag vill förstå hur det ska se ut i alla inställningar vad gäller skärpa, över- och underexponering, har jag överarbetat fotot eller vad är fel i deras sätt att se på kompositionen?

Min egen kontroll saknas i ett sådant nej och det har jag svårt att acceptera eftersom jag inte har den rätta kompetensen för det. Det kan ju även vara inställningarna i min dator och de program jag använder som gör att jag inte ser hur bilden ser ut vid tryck eller utskrift. De tar även mot illustrationer och vektorfiler vilket gör att jag kan använda mig och skicka in mina omarbetade foton som jag jobbar med, men nu koncentrerar jag mig på rena foton.  Min egen konst får jag fortsätta att göra tavlor, vykort och annat smått och gott av för tillfället.

Utan påstötning från ”min” Birgitta i Linköping hade jag aldrig tagit mig modet att skicka in något någonstans, men den sista påstötningen och adressen jag fick av henne gjorde att jag bestämde mig och så farligt var det inte. Som jag skrev till min svåger Rolf som också fotograferar: Tänk som jag och jag tog mod till mig. Det kostar inget (mer än förhoppningen) och vi kan bara få två svar nej eller ja samt svar på varför inte de godtagit fotot.

Birgitta har jobbat hårt med att leta fram adresser, komma med förslag och idéer till våra foton och inget har vi gjort, förutom beundrat hennes idoga sökande och framtagande av idéer. Vi två har gömt undan allt i bakhuvudet för att vi inte har tillräckligt med självkänsla och självsäkerhet när det gäller vår stora gemensamma passion, fotografering. Birgitta är en entreprenör och marknadsförare inte bara till sig själv och sina företag utan till alla andra hon känner också. jag har tackat Birgitta för den sista påstötningen men gör det än en gång, du gav dig inte som vanligt och tillslut bar det frukt.

I alla fall känner jag mig nöjd och belåten, det genererar inte i några pengar, ingen kanske är intresserad och jag är ju absolut inte ensam om att ha ett foto hos bildbyrån. Det är känslan av att ha kommit ut genom luppen och vara godkänd.

Det är kanske så för alla de där människorna som har sina drömmar i tävlingssåporna, de vill något från början, att komma igenom luppen och bli godkänd en första gång. Sedan försöker de en gång till och en gång, till de får vinnarinstinkten i sig och vill vinna hela programmet.

Vad vinner vi? Ja, vi  vinner självkänsla och självsäkerhet genom att klara av att bli godkända med ett foto och då försöker vi nog med ett till någon dag och klarar vi det så kanske det blir ett till. Tillslut kanske vi har varsitt eget litet galleri.

Margareta G som känner att skrivarlusten börjar komma tillbaka och spänningen inför morgondagens skrivarutmaning börjar redan kännas i knoppen och frågan vad?

6 svar på “Ibland räcker det med bara fem ord …”

  1. Alde – Ett grattis är aldrig försent och jag är verkligen med din dotter själv arbetar jag som löneadministratör och det trivs jag med på halvtid, min andra halva går åt till mycket annat.

    Att överleva fotojobb är inget jag skulle klara av eftersom jag saknar utbildning och det är en passion som jag bara älskar.

    Margareta som bara brinner för knäppandet med kameran.

  2. Ett lite sent grattis, men du har säkert kvar den härliga känslan… skulle vara kul att se några av dina bilder, kanske finns dom här nånstans ska kolla mer.
    Tänkte bara berätta att min äldsta dotter gick fotoutbildning på Kulturama för nåt år sen och jag var med på den resan med roliga vernissager och tröstade när hon grät över dålig kritik från lärarna. Ja det är svårt för en utomstående att förstå hur mycket det egentligen är med en ”bra bild” Men det är en fin o intressant konstform!!
    Och ja du vet ju hur det är att överleva på fotojobb… så nu är min dotter tandhygeinist – men kameran är med överallt!
    Nu ska jag läsa vidare, vi hörs min foto-själs-syster

Tycker om din kommentar