Andra, blunda peka, skriv …

min andra skrivarutmaning har också skett under största möjliga kontroll med samma kontrollant, tyvärr skulle jag kanske säga idag eftersom ämnet kändes tråkigt från början.

Temat som jag fick genom vår lokala tidning NSD, hade rubriken ”Inget prisras på villor”. En hel sida fick denna rubrik med en underartikel och rubriken ”Rådet optimist – tror på fortsatt byggande”. Att det står under sidorna nyheter kan jag tycka känns lite konstigt. Vad är det för en nyhet att priset på villor och bostadsrätter inte sjunker?

Tydligen tycker tidningen att det är en riktigt stor nyhet eftersom en hel sida har ägnats åt denna information. Det händer kanske för lite i länet, för många journalister är på semester, för liten budget för att resa runt och göra trevliga reportage från länet. Kan det vara orsaken att man ger artikeln en hel sida. Två intervjuer med två mäklare som i princip säger samma sak och sedan ett kommunalråd som är positiv och tror på fortsatt nyproduktion.  Det var verkligen en artikel som jag normalt inte ägnat många minuter åt att läsa, det kändes att efter halva artikeln hade sidläggaren fått för mycket tomrum och la på en ”dubblett” av vad som redan sagts.

Prognosen för kustkommunerna Luleå och Piteå visar tydligen på en uppåtgående trend trots att det är mindre folk på visningarna och buden kommer inte lika snabbt, men de slutar ofta högre än tidigare. Ingenting om hur det ser ut i de övriga kommunerna i länet.

Det vore intressant att läsa den informationen, om vad som händer i de kommuner som tidigare haft nedåtgående utveckling i nästan allt, men där man nu kan läsa och se om en ökad positivism bland ortsbefolkningen och kommunalpolitikerna.

För att nämna några bl.a. Haparanda, Pajala, Gällivare-Malmberget. I Gällivaretrakten har jag tidigare läst om hur svårt det är att få lägenhet centralt. Pajala har ju liksom Haparanda påbörjat samarbeten med de finska grannkommunerna och i Pajala har den eventuella gruvan i Kaunisvaara (Sahavaara) skapat framtidstro. Haparandas positiva utveckling har vi nu sett i några år. Från den dagen Haparandas befolkning fick veta att IKEA bestämt sig för en etablering har jag sett hur ortsborna vuxit flera centimeter i tillförsikt och livsglädje. Vad har hänt med prisutvecklingen på bostäder i dessa områden?

Luleå har alltid haft högre priser och en dyr bostadskostnad i förhållande till andra städer i samma storlek. Jag tror att vi lider av något storstadskomplex, vi vill så gärna vara så mycket större och mäktigare än vad vi är. Allt det som är trevligt med en mindre stad vill vi inte kännas vid utan större och större ska vi bli. Varför inte satsa ordentligt och kvalitativt på oss som redan finns här, innan vi ger oss in i hetsen för att bara bli större och större. Vi skulle tänka om och sträva efter att bli bäst i landet inom sjukvården, äldrevården, barnomsorgen, skolorna, överhuvudtaget allt det som innefattar omvårdnaden, om att ta hand om vår medmänniska.  Den dagen vi kan tala om att vi är bäst i landet på omsorg och omtanke, då kan vi locka hit människor och börja fundera i andra banor.

I dag bygger vi bostadsrätter i centrala Luleå som har både höga priser och framförallt är grundavgiften för bostaden hög. Vilka är det som vill flytta dit, kan och har råd? Jo, äldre människor som sålt sina skuldfria hus och vill komma nära till service och affärer, de vill ha lugn och ro och slippa allt arbete med vad det innebär med att ha och äga ett hus.  Visst är det skönt att bo i centrala Luleå, nära till … och lugnt och skönt. Det finns några små men och en dem är frågan; – Varför är det människor ute på nätterna när jag ska sova?

Tidigare arbetade jag med en fastighetsägare och fick ibland samtal från personer som ville ha lägenhet i centrala Luleå. Jag har ofta fått frågan; – är det lugnt och tyst? Det anser jag vara en av de dummaste frågor man kan ställa om man vill bo centralt i en lägenhet mitt i vimlet där allt krogliv i kommunen går av stapeln nattetid. Ibland verkar det som att människor som flyttar in till centrum och har valt att bo i centrum är förvånade över att det är livat på nätterna. Har man valt att bo i centrum har man också valt att bo mitt i allt uteliv.

Det var samma sak när unga barnfamiljer byggde bostäder relativt centralt i Luleå, när de flyttat in och fick se planritningarna så fanns det en väg där som de inte ville ha. En fara för barnen, det skulle nu bli så trafikerat bl.a. bla bla… Min fråga är: – Vad gjorde de när de bestämde sig för att bygga på området, sov de över planritningen eller var barnen bortglömda den gången? Vägen fanns ju där redan då, eller brydde de sig inte? Bara de fick en chans att bygga sitt drömhus, problemen får vi bråka om senare, alltid finns det någon tidning som nappar och skriver en saftig snyfthistoria.

Det här handlade inte riktig om priskurvor på bostäder, men slutsatsen och sammanfattningen blir att genom att bygga på det här sättet skapar vi en större segregation. Åldringarna i centrum, barnfamiljer i små egna villaområden, de med tonåringar någonstans mitt mellan och ungdomarna, ungdomarna vart får de ta vägen, ingen vill ha dem. Hemma ser gärna föräldrarna att de flyttar (helt naturligt), i centrum vill de bo men har inte råd.  Till landsbygden kan de inte flytta för bil har de inte råd att ha, i ”förorten” finns det bara större lägenheter och där är de inte heller välkomna.

Här uppe ser vi by efter en by dö ut på grund av alla nedskärningar för det viktigaste är den ”stora” staden i kommunerna.

Margareta G som har några idéer om hur vi skulle kunna bygga och tänka så att alla får plats och är välkomna där de vill bo.

Tycker om din kommentar