På ständig spaning efter ett objekt …

att fånga och föreviga, det är jag genom kameralinsen. Nu när jag legat sjuk och haft tid att ta mig en och annan funderare inser jag att bildarkivet mitt är enormt, i antal foton. Trots det kommer jag ihåg när de är fotade och var, även om det bara är en stubbe. Nu har jag inte hunnit gå igenom alla lådor med CD skivor och några frågetecken lär säkert dyka upp. Jag håller på att föra över allt till en extra backup på en extern hårddisk. Jobbet tar tid och jag tar något skiva per dag.

Efter att idag, för andra gången varit in hos en annan bloggares fotoalbum som jag hittade till i veckan, beslutade jag att börja lägga ut fler foton med mina egna små teman.  Trots att jag läser hennes dagliga blogg kontinuerligt har jag inte sett att hon har en till blogg, fotobloggen. Jag rekommenderar dig att gå in och titta på hennes foton. Länken ovan.

I dagsläget blir det inte två bloggar utan det blir väl en än mer salig blandning av ämnen och foton än det har varit under året som snart gått sedan mitt första inlägg, onsdagen den 21a oktober 2007.  Jag skrev så här i min presentation – Genom min blogg kommer du nog inte att hitta någon klart röd tråd, kanske lite ljust rosa, nu blev det inte en ljust rosa utan mer i spektrums alla färger. Det får jag återkomma till när det är dags för ett år som bloggare.

Det här med fotande kanske ibland blir för mycket, för andra. Min yngsta son sa så här i somras när jag stod och fotade Ostindienfararen Göteborg och de övriga mindre båtarna som kretsade runt dess kölvatten, -mamma.  jag skulle inte klara av att fara utomlands med dig om du fotar så här, hur kan Åke stå ut?  Mannen, har aldrig klagat och han har gladeligen varit med mig runt på små fotoutflykter, främst i länet men även på våra övriga resor i Sverige och utomlands. Fast visst ser jag att han ibland tycker att våra promenader tar en aning för lång tid och alldeles för mycket mikropauser för att fota någon liten detalj efter vägen. Någon gång har han bett mig lämna kameran hemma och då menar han inte bara den större kameran, utan även den där som går att ha i fickan. Fast det har varit vid de tillfällen vi ska motionera på riktigt.

Trots att vi har sex digitalkameror (inkl. sambons mobilkamera) äger inte jag en mobil med kamera. Det är inte viktigt för jag vill inte börja fota med sådan. Självklart blir nästa mobil med inbyggd kamera, det finns säkert inte utan. De små digitalkamerorna är lika enkla att använda, om inte enklare, de tar inte större plats än mobilen samtidigt som de ger betydligt bättre kvalité på bilderna.

Ett foto mitt i prick på mig, är garanterat och utan protester fotot ovan. Jag vet precis vad jag tittade efter att fota vid ett besök på La Gomera i somras. Jag ska inte avslöja för då kan du börja fundera ännu mer hur det står till.  Sambon fotar inte mycket och vid de tillfällen han gör det, är det vid fler än ett tillfälle jag stått med kameran framför ögonen.

Margareta G som nu känner att det finns hopp om livet, trots att det fortfarande är tungt i bröstet och jag har lagt mig till med en manligare röst.

Tycker om din kommentar