Genom fototrissutmaningen har jag upptäckt nya bloggar, nu skulle jag verkligen vilja ha lite tid att läsa runt bland alla de intressanta människorna bakom de foton jag varit in och tittat på.  Jag har småsneglat på en del texter och finner att det finns mycket att läsa. Det finns bara ett, när ska jag hinna? Jag har inte ens klarat av att skriva ett inlägg per dag. Det är så mycket jag vill och mycket som kommer mellan när jag har ledig tid. Mitt läsande har fått stå åt sidan ganska mycket, ska försöka hitta tillbaka till de underbara tysta stunderna i livet.

Jag har svårt att få något skrivande publicerat de dagar jag arbetar, skriva hinner jag men att hitta igen det foto jag har i huvudet tar desto mer tid. Ibland har jag tagit ett foto eller en bild som inte är mitt eget utan något som jag har på skiva eller som finns i programvarorna, men fotot/bilden är viktig för mig. Kombinationen är jag och det är mitt intresse. Det är betydligt lättare att skriva till en bild, det är många tankar som snurrar när jag ser ett eget foto, den ger associationer och minnen från när, var och hur.  

Ibland tar tröttheten överhanden, har man som jag suttit framför datorn hela dagen känns inte datorn alltid så inbjudande, trots att idéerna är många och jag är en ”datornörd”. I veckan har det varit en hel del i tidningarna som jag reagerat över och velat skriva om, men lättjan och tröttheten har varit för stark.  Jag vill hinna svara och länka till dig som ger mig kommentarer, att ge respons när du besöker min blogg och skriver till mig är viktigt.

Idag har jag nästan slutfört månadens jobb och blir snart ”ledig” en tid, några timmars arbete återstår. Jag har nu i drygt ett år haft den här tjänsten och trivs förträffligt. Ju mer jag jobbar med att förbättra rutinerna, jag lär känna arbetsplatsen och dess regler och avtal växer också erfarenheten, vilket gör att jobbet går snabbare och smidigare. Samtidigt leder det till att den lediga tiden blir längre och min arbetstid ligger på minus. Nästa månad blir det en del extra arbete och det känns bra, eftersom jag då kan fylla upp den tid jag faktiskt har betalt för.

Det är svårt, jag kan inte sitta och rulla tummarna eller på något sätt sakta ner arbetstakten, det fungerar inte så för mig och jag varken stressar eller skyndar med arbetsuppgifterna på något sätt.  Jag har stor erfarenhet av uppgiften sedan tidigare och under många år under en fruktansvärd press, jag förstod inte då hur allvarligt det var. Det lärde mig att se och utföra dem på ett annat sätt för att det skulle bli rätt.  Att läsa avtal och regler var det inte tal om utan … ja, idag när jag fått distans till det hela så vet jag faktiskt inte hur jag klarade av det.  

Idag ser jag fram mot jobbet lika mycket som jag ser fram mot de dagar jag är ledig. Tidigare vaknade jag upp på söndagsmorgnarna och mådde illa och vid många tillfällen grät jag för att måndagen och jobbet väntade. Jag var verkligen i botten och idag kan jag känna mig på topp alla veckans dagar. Visst kan jag ha mardrömmar och stressymptomen är något som jag får arbeta och leva med i många år. Därför tror jag att det ibland är bra att få skriva av sig och spy galla över den påfrestning jag utsattes för. Att skriva av sig ger mig ett lugn inombords och samtidigt får jag ge mina synpunkter, åsikter och funderingar.  Själva bloggandet genom ord och bild är den största utmaningen för mig och jag får ut så mycket positivt genom den.

Margareta G som nu tänker lägga undan datorn och ta någonting läsvärt i handen, fokusera på texten och läsa i min läsfåtölj med benen högt och imorgon stiga upp tidigt och cykla iväg för att slutföra månadens arbete.