Egna luciaminnen …

får jag tillföra mig själv genom de foton jag hittade från storebror och lillemans karriärer som stjängossar och pepparkaksgubbe. Det var alltid lite spännande det där med att vara med i luciatåget och att sedan bestämma sig om det var stjärngosse, tomte, pepparkaksgubbe eller lucia man ville vara, det var inte alltid ett så lätt val. Några byten blev det alltid under eftermiddagarna. Många lucior brukade det bli och inte alltid som lucian gick först ut, det var inte så noga med den hierarkin. De tre första foton är med storebror i sitt esse och en lite blyg lillebror på det sista, visst är de gulliga och härliga de små liven. Det där får jag kanske aldrig mer uppleva om inte … 

eventuella barnbarn någon gång i framtiden. luciaminnen

Margareta G som tittar bakåt istället för framåt sådana här små högtidsdagar och tänk att de känns lika roligt och mysigt om inte lite mer när jag minns, sentimentaliteten kommer fram och känslor av de där guldstunderna som alltid egentligen fanns runt en när barnen var små.

2 svar på “Egna luciaminnen …”

  1. Ja du, mer och mer tänker jag på hur det var när barnen var små. Visst är det väl en hormonell förberedelse på barnbarn? Hoppas jag i alla fall.

    1. Imse – För min del vet jag att det inte är aktuellt just nu, vet kanske är fel eftersom saker och ting kan hända som inte är planerat också. Men jag kan som du hoppas att det är så att vi när den dagen kommer är beredda på – att inte lägga oss i för mycket … det är så alla säger att det ska vara.

      Jag kanske inte får ha den förmånen som min egen mor har haft, att få ha dem i närheten och till låns ibland.

      /Margareta G

Tycker om din kommentar