men i minnet och arkivet finns det kvar och vi märker inte någon skillnad förutom att åttan byts ut mot en nia.

Året har varit både inspirerande och lärorikt, när jag summerar mitt bloggande och de bloggare jag mött genom skrivandet. Ofta har jag känt igen mig, ibland har jag tagit till mig kunskap, många gånger har det varit underhållande, inte alltid har jag hållit med, ibland har det varit jobbigt.

På våra bloggar kan vi ge uttryck för våra känslor, åsikter och bara vara dem vi egentligen är.  Jag har mött många människor kort eller mer långvarit och tänkt, de är inte annorlunda än mig och deras liv ser inte ut speciellt olikt mitt förutom att vi kanske bor så olika, på olika platser i världen framförallt i Sverige. Vi arbetar inom vitt skilda områden, har mycket olika erfarenheter men ändå är det någonting som förenar oss i vårt skrivande.  Vi skulle mest troligt inte mötts om inte bloggen blivit ett så populärt uttrycksmedel. Hade vi varit vänner om vi mötts? Både ja och nej, i vårt samhälle idag har åldern så stor betydelse det har den inte på bloggen – här möts unga och gamla i en salig blandning. Fördomar försvinner till en viss del, för vad vet jag egentligen om människan bakom bloggen, vem är hon/han som skriver så att jag vill läsa. Nu har jag valt att inte läsa och kommentera på ”elaka” bloggar, det roar mig inte och jag vill ju finna det jag läser så pass intressant eller på något annat sätt läsvärt för mig. Jag gillar inte heller att läsa bloggar som bara handlar om ett specifikt ämne, det blir så tradigt i min hjärna under alltför lång tid.

Jag har haft åsikter som en del inte gillar med en hel del starka ord, för att vara snälla mig. Jag är inte elak och jag lämnar inte ut och förföljer någon dagligdags utan det är reaktioner och åsikter jag har som egentligen har sitt ursprung i ett beteende eller ett handlande. Jag törs stå för det jag skriver och jag har ingenting att vara rädd för, tror jag då inte. Landstinget i Norrbotten har jag kritiserat hårt och det skulle ha kunnat bli betydligt mer. Tyvärr kan jag känna idag att jag inte lagt ner lite mer fokus på den kritiken, det finns så mycket att skriva om. Tillgängligheten i samhället är något som jag också gett alltför lite utrymme på min blogg. I alla fall får jag fundera på hur 2009 ska se ut när det gäller min blogg och mitt skrivande.

Det positiva är att jag fått en del respons och gett glädje åt några människor som uppskattat det jag skrivit. För mig har det varit självklara texter eftersom jag skrivit det jag känt att det sedan glatt någon är jag glad över. Jag vill gärna ta fram det positiva men idag finns det så mycket negativt som tränger undan glädjen genom det vi läser, ser och hör. I media är det oftast det negativa som tas fram och mycket elände skapas i vårt hårda klimat.

Skulle alla vara som ”mina” bloggare skulle världen se helt annorlunda ut. Vi skulle ha lite olika åsikter men inte värre än att vi skulle kunna lösa dem. Jag kan tycka att vi ibland blåser upp små enkla petitesser till något stort, borde egentligen vara enkla. De problem som bör belysas, de tas inte fram genom tangentbordet tillräckligt.

För ett tag sedan skrev Märtagreta på min blogg några kloka ord om hur hon läser bloggar, du hittar hennes ord här.  För mig är det oftast tiden som springer i väg och jag har inte hunnit eller kanske sanningen ligger mer i att jag inte tagit mig tid med mina bloggvänner. Jag tror att det även speglar livet utanför bloggen – jag är dålig på att ta kontakt och umgås med mina vänner i den utsträckning jag egentligen skulle önska. Jag har tagit itu med det under året och blivit betydligt bättre men än finns det mycket kvar.

Avsändare Margareta som vill tacka alla mina bloggvänner för att de finns och att jag har möjlighet att delta i deras liv och funderingar, ingen nämnd och ingen glömd men självklart kan ni snegla till höger. Under 2009 tror jag att de blir fler och att jag kan känna mina nuvarande mer på pulsen än jag gjort hitintills.

Det går långsamt för mig i bloggvärlden trots att jag inte är någon Kalixbo, fast ursprunget säger till hälften.  Däremot har jag blivit med”fototriss” och det är jättekul, Helena på bildbloggerian har, som jag skrivit tidigare, lyckats entusiasmera ett stort antal fotointresserade, både amatörer och proffs till veckans utmaningar. Det hoppas jag få fortsätta med nästa år.

Jag kommer garanterat att få dela ut några vassa knivar men även förhoppningsvis bjuda på någon god skål 2009. Om inte det dyker upp nya så har jag en hel del på lager bara hjärnan plockar fram dem.