har börjat i morse. Det kändes lite motigt och det brukar det inte göra men på grund av det kalla vädret var det en aning jobbigt att stiga upp, sedan var det en annan sak som jag hade framför mig under dagen.

Min introduktion i gymmets värld. I dag skulle jag träffa killen som skulle ge mig de rätta redskapen för att komma i toppform, inbillar jag mig i alla fall. Jag har börjat på gym en gång tidigare i mitt liv och jag verkligen hatade de där redskapen. Inte för att de var jobbiga eller för att jag var för slö utan därför att jag tyckte det var så förb….t tråkigt och jag hade svårt att komma ihåg hur jag skulle ställa in alla tyngder och redskap varje gång jag kom dit.

När jag väl kommit dit och träffat killen så berättade jag alla dessa känslor för honom och han ville självklart också veta vad jag ville med min träning. Det var bara att tala om sanningen – åldern har hunnit ikapp mig och med den har också krämporna kommit, jag som trodde att jag alltid skulle vara lika vig som jag var i tonåren. Jag lovar att det inte är någon ångest över den stundande bemärkelsedagen, utan det här är något som har smugit sig på mig under en längre tid, främst efter ryggen och nu sitter det så fruktansvärt djupt i axlar och armar.

Jag gillar att åka längdskidor, jag gillar att löpträna, jag gillar att promenera ute i skog och mark, jag gillar att cykla. Det finns ett mönster i alla de där aktiviteterna som jag gillar, inga besvärliga redskap och inga aktiviteter som kräver att jag utför dem på vissa tider. Nu måste jag anpassa mig efter gymmets öppettider och försöka att verkligen ha disciplin, för inte vill jag kasta bort mina pengar som jag redan betalt, bara för att sedan ångra mig och fundera vad det är för fel på mig som inte klarar av det alla andra människor klarar.

Jag klarar att gå till jobbet varje dag, jag klarar av att stiga upp varje morgon och så vidare. Då ska jag väl också klara av att besöka gymmet två gånger i veckan. Två timmar av veckans 168 eller cirka 1,2 % av veckan kan väl inte vara för mycket begärt av min kropp till min hjärna, kanske liten men ändå med en del förstånd som den bevisat i andra sammanhang. Det gäller bara att lägga pusselbitarna rätt så finns det säkert plats för ännu mer.

Avsändare Margareta som nu säger – nu lyfter och trampar vi med alla de olika redskapen och faktiskt, de var inte så svåra som jag kom ihåg. Utvecklingen kanske har gått framåt eller så var jag bara så fruktansvärt oinspirerad och ointresserad att allt hade varit svårt.