Det hände sig vid sextiden på kvällen den 10 februari när jag som bäst höll på att röja undan den snö som fallit under de senaste dagarna.
Det hade således börjat skymma och man kunde urskilja en klar stjärnhimmel samt en klart strålande ”stjärna” i söder – planeten Venus, till storlek ungefär som Tellus. Efter några timmars idogt skyfflande började man känna av en viss trötthet och det blev tid att avsluta dagens arbete. När jag vänder blicken mot skogen utmed stigen så får jag se ett kraftigt gulaktigt ljussken som fyller öppningen och det är uppskattningsvis på drygt två kilometers avstånd.
Ljuset är gulaktigt mot det röda och skiftar i intensitet när jag betraktar ”fenomenet” och undrar förstås vad det kan vara för något. Det kanske är en skogsmaskin eller så har de tänt lyset till elljusspåret men jag började tvivla och tankarna for över allt annat märkligt som fantasin kunde uppbringa.
Jag rusade efter kikaren som fanns inne i stugan och riktade okularet mot ljuset, snabbt blev jag varse om att det märkliga ljuset kom från vår måne som börjat sin uppåtgående vandring ovan horisonten. Skenet var så fantastiskt vackert att de här måste förevigas tänkte jag och hämtade kameran från bilen, men som mången gång förr blev det inga foton för batterierna hade blivit för svaga. Synd – men bilden hade för alltid fastnat på näthinnan och jag blivit en erfarenhet rikare.
Naturen är i sig en enorm källa till upplevelser och inspiration.
På hemvägen kunde jag från bilen se hur månen relativt snabbt förflyttade sig uppåt och reflekterande ett vackert och varierade sken beroende på dimman och de moln som bildats i förgrunden för det hade blivit rejält kallare. Jag kunde inte släppa taget om månen för de var något speciellt som fascinerade mig denna kväll när jag styrde färden vidare österut utmed E:4an.