En längtan …

Snöyran och vädret

har jag idag som jag garanterat delar med många andra. Jag längtar efter vårvintern. Jag är så in i Norrbotten långtråkad idag, trots att jag inte har ätit några äpplen och har en trevlig sambo i min närhet, se tidigare inlägg.

Det är inte frågan om att jag har lite att göra, jobb har jag men inget som lockar mig idag. Planeringen min såg lite annorlunda ut än den blev på grund av att snön yr och det blåser ordentligt idag. När temperaturen stiger och det blir en bra temperatur, då kommer det här istället. Jag har i princip inte varit utanför några dörrar det här året, inte mycket i alla fall. Jag har varit och rest lite, jag har varit på jobbet, jag har färdats mellan olika platser, framförallt var jag sjuk under de fina dagarna och alltid har det varit bakom någon dörr jag befunnit mig, insidan av den.

När ska året vända, när ska jag börja ta mina promenader, mina små utflykter och njuta av livet utanför de här dörrarna? Blir morgondagen lika som dagen så … fast det kanske är så, att det är jag själv som har gjort den här dagen så förbaskat tråkig och det kanske inte är någon annan som ska se till att jag har roligt och trivs, är det kanske så?

Har jag suttit här en hel dag, helt i onödan och tyckt synd om mig själv bara för att vädret inte är exakt som jag ville att det skulle vara, den här helgen. Har jag för stora krav, om en liten skymt av solen och en temperatur som är behaglig för mig. Får inte jag bestämma över vädret? Är det ingen som får det? Måste vi godta det väder som erbjuds? Det är nog så och jag får finna mig i det och ändå försöka njuta av dagarna och ta tillvara på varje stund.

Stunderna som bara springer fortare och fortare och nu ser jag att klockan har tickat så snabbt att det börjar vara dags att fundera över middagsmaten. Middagsmaten förresten, den har jag inte ens planerat idag. Ska inte tiden gå sakta när jag har långtråkigt? Inte ens tiden får jag behålla längre när ledan kryper i kroppen, tidigare kunde jag i alla fall sätta likhetstecken mellan långtråkigt och en tid som gick fruktansvärt långsamt. Inte ens de begreppen är synonyma längre. Hade de fortfarande varit det, hade jag nu kunnat ta igen den långtråkiga tiden och hittat på något riktigt roligt resten av dagen. Men nu har min långtråkighet gått så fort att jag till och med glömt bort att vi eventuellt ska äta och att det ska planeras in något sådant i schemat.

Avsändare Margareta som nu längtar efter en ny tidzon med nya regler – Har jag långtråkigt ska tiden också gå sakta, för att jag ska hinna ändra min långtråkighet till något roligt och ha nästan hela dygnet kvar på dygnet.

Idag känner jag mig absolut inte besläktad med en tornedaling.

-Senare blir ofta för sent –

Tycker om din kommentar