Här sitter jag nu en vanlig …

Posted on 31 mars, 2009 by Bildgatan

All my heart ...

måndag och gör mig färdig, färdig för vad? En vän ringde i lördags och ville att vi skulle ”gå på stan” idag (läs måndag), hon skulle hämta mig vid 14:00-14:30-tiden. Jag är lite tveksam till hennes ärlighet i det här fallet, men jag har i alla fall fixat till mig för en stadstripp. Det var så mycket små detaljer som jag tyckte var en aning annorlunda, inte Birgitta i alla fall och sambons sätt att prata med henne, den där lilla förändringen.

Ovanstående skrev jag igår och kan idag konstatera att den kvinnliga intuitionen fungerade och stämde till 100 % och det är jag verkligen glad över. När jag publicerar det här inlägget så vet jag att hon inte var helt ärlig utan att det hade någon med en viss kvinnas nyligen inträde i mogen ålder, riktigt mogen, att göra.

Trots att jag hade mina aningar och funderingar så blev jag glatt överraskad och mådde gott, shoppingturen blev längre än beräknad men jag gör gärna om den. Jag hann till och med shoppa.

En riktigt härlig dag som påbörjades med tidigare förvarnade shopping och vid en av galleriorna satt plötsligt en riktig Piraja och såg så där glatt överraskad ut som bara Pirajor kan göra. Var vi också i stan? Vad trevligt att träffas, men nu skulle vi gå vidare och hon skulle vänta på någon eller om det var det där sms: andet. hon var så inne i som var viktigare än att prata med oss. Jag log och sa ingenting. När vi stod där och småtjattrade kom en manlig vän mot oss med lika överraskad min. Lite mer tjatter och sedan drog vi vidare till en liten butik och jag var in i den lilla underklädesaffären och småpratade med en annan god vän som arbetar där. Jag såg hur Birgitta tittade på klockan och gärna ville att jag skulle avsluta samtalet och komma vidare med henne.

Nu var det dags för mat och inne på restaurangen satt Pirayan och min manliga vän, än en gång lite ”överraskade” och erbjöd oss att sitta tillsammans med dem, snällt av dem att de ville ha sällskap av oss. Inte alltför vanligt att de två springer i väg på ett gemensamt restaurangbesök – om det är något jag inte vet. Nu fick jag beställa och det var deras bjudning till mig och jag beställde, åt och njöt.

Efter middagen drog vi iväg till nästa begivenhet som visade sig vara bio och Stig Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Filmen var helt suverän, både innehållsmässigt och fotomässigt. I salongen var det spänning på högsta nivå som rådde. En hel del illtjut hördes bland bänkraderna när spänningen var på topp. Det märkligaste av allt var min känsla av att jag sett filmen tidigare, allt i miljön och människorna kände jag igen det var obehagligt och jag visste hela tiden vad som skulle hända. När jag gick in i salongen berättade jag för mina vänner att boken finns hemma och att jag mest troligt har läst den men kommer inte ihåg någonting, annat än att jag har för mig att jag gillade den.

När jag upptäckte min ”minnesförlust” sa jag till sambon att han faktiskt fick hålla ögonen och öronen på vid gavel när det gäller mitt beteende, för det var verkligen ”senilvarning”. Att jag skulle glömma bort en bok som jag läst för en tidsrymd av högst ett år är helt obegriplig, glömmer jag så brukar jag åtminstone komma ihåg den när jag läser handlingen och speciellt om det är en bok som jag tycker om. Allt kom allt där i biosalongen, minnet återvände lika klart och snabbt som en blixt från en klar himmel. Besynnerligt är att alla miljöer och människorna var lika klara och för mig igenkännande, jag hade sett filmen tidigare. Det är bara konstatera att jag är synsk, eller …

Nu är det slutfirat för min del och det är dags att gå vidare i verkligheten. När jag bestämde mig för att inte ha kalas, gjorde jag ett val som jag inte ångrar idag. Jag har blivit firad på precis det sätt jag uppskattar och inte bara en gång utan fler gånger. Det har varit ett långt firande.

Förra fredagen firades jag av mina närmaste arbetskamrater, även där på restaurang och då trodde jag att det ”bara” var ett vanligt möte på lokal under gemytligare former och trevlig samvaro. Allt det där var det, trevlig samvaro och miljö, med tillägget -uppvaktning av mig med både smycke, vackra ord samt mat. Jag har även tidigare blivit firad på arbetet med tårta, presenter och ljuvlig sång, en dubbel, så att säga från arbetskollegorna.

Strax före jag ingick i den här åldersgruppen blev jag bjuden av andra vänner på en middag och då var det jag också temat för kvällen .

Brist på uppvaktning har jag inte haft och förutom ”mina” middagar har det varit släkt, vänner och andra som på olika sätt uppmärksammat mig genom presenter, fina ord och vackra texter samt en del mindre upplyftande foton. Fotona var det inget tekniskt fel på, däremot var det modellen som störde vyn. Sambon resa med mig till Finland är något som jag klart har uppskattat och att jag klurat ut resmålet gjorde inget för jag är svår att ha hemligheter för, det är min kvinnliga intuition och en viss synskhet som ofta ger mig de här försprången.

Margareta G som nu lägger ungdomen bakom sig, åldersmässigt, och tackar för alla underbara människor som finns nära. Det är ni som fyller tomrummen och gör att det kan växa färgstarka och kreativa tankar hos mig, utan er så skulle det inte vara så roligt att leva.

Jag fick en sak, en symbol, på min födelsedag som jag måste få återkomma till senare som gjorde mig otroligt rörd och insåg än mer vilka fantastiska människor som jag omger mig med. Det är inte människor som växer som ogräs, de finns men tillhör de sällsynta träden som sträcker ut sina grenar och ger så mycket glädje och kärlek utan att de ens förstår det.

En stad någonstans …

Posted on 29 mars, 2009 by Bildgatan

i världen är veckans fototriss och mitt bidrag hittar du nu på min nya

BILDGATA.

En stad någonstans …

Posted on 29 mars, 2009 by Bildgatan

i världen eller en ort är veckans tema på fototriss. Samtidigt har vi valet att utelämna vår plats och låta besökarna gissa var någonstans de befinner sig. Jag tyckte det var ganska svårt att få ihop något som inte skulle vara självklart men samtidigt visa delar av platsen som är små igenkänningstecken för platsen. Jag har valt en stad som jag inte utforskat alltför mycket, däremot gillade jag staden med den lugna och trevliga atmosfären samt dess skiftande natur med båda vacker växtlighet och den bergiga och kuperade terängen. Staden har också en mindre båthamn, inte den stora som jag kanske förväntade mig med tanke på dess läge. Däremot har staden en viktig del i vår historia genom den besökare som bodde där under en kort period innan han åkte vidare för det han idag är mest känd för.

Staden har bland annat små och trevliga gator, många små gränder, en vacker och njutningsfull park samt vackra berg med en hel del små trevliga upptäckter att göra. Det naturliga hade kanske varit att ta med hamnen och delar av den vackra blomningen som finns i staden och bergen, som staden omsluts av.

Ska bli spännande att se och gissa var alla ni andra har rest och vart ni tar mig när jag besöker er fototrissare i veckan.

Vilken stad befinner du dig i just nu?

En stad någonstans - i världen

Margareta G som har bytt domän och blogg för mina fotoutmaningar och fotouppdrag som jag huvudlöst kastar mig in i. Avsändare Margareta finns fortfarande kvar och den har också sina foton och texter kvar - här blir det mer foton utan så mycket skrivande =), ambitionen är i alla fall det.

Lite äckligt är det …

Posted on 28 mars, 2009 by Bildgatan

skurning pågår innan skurmopparna blev ett

I alla fall tycker jag det och får en obehagskänsla varje gång jag ska städa någonstans där jag inte är ”hemma”. Det spelar ingen roll om det är en toalett, ett sunkigt och grisigt kök eller bara ett trapphus. Jag gruvar mig och funderar ett bra tag innan jag tar moppen i egen hand och bara gör det. När jag väl är igång är det inga problem men känslan av att jag inte vet vad som finns där bakom eller vilka som rört sig på ytan jag ska rengöra gör att jag får sådana där obehagskänslor. Det är samma sak i en tvättstuga, jag ser allt som inte är rengjort och jag ser saker jag aldrig skulle se hemma på samma sätt.

Tänk den där snorkusen som någon kanske har dragit efter räcket eller spottloskan som någon annan bara låtit segla genom luften. Jag är säker på att ingen i vårt trapphus skulle bete sig så där men känslan finns där och det är tur att vi har portkod. I tvättstugan städar jag alltid innan jag börjar tvätta, det kan ligga lite sköljmedel kvar eller rester av tvättmedel och torktumlaren den har alltid spår efter andras kläder. Trots att vår tvättstuga är ren, fin och med helt nya maskiner är den allmän, för oss i huset, och det är inte jag van vid, vet inte om jag någonsin kommer att bli det. När kan jag skriva att det är en vana, efter två år eller när jag tycker att det känns så?

När jag har tvättstuga vill jag därifrån så fort som möjligt inga långa tvättider därför försöker jag att alltid tvätta oftare för att inte behöva köra mer än två maskiner och tidigt på morgonen så att ingen har tvättat före mig, den dagen. Jag vet att det inte är renare på morgonen, än det är om jag har sista tvättiden. Det har också en betydelse i sammanhanget att jag gärna vill göra bort alla sådana där måsten tidigt för att kunna ägna dagen åt väsentligare saker – väsentligare för mig.

När allt är klart tar jag upp min tvätt och viker och fixar den hemma kan inte stå i tvättstugan och vika och göra klart, kan och kan. Sambon han kommer upp med snyggt viken tvätt och det tar tid där nere, min ligger nerslängd i tvättpåsarna till jag kommer upp och där viker jag dem i hemmets lugna rum.

Trappstädningen har vi gemensamt i föreningen, en månad per gång, det blir inte ofta eftersom vi är sex familjer i trapphuset som både ska städa och grisa ned. Jag kommer precis från mitt städpass och det känns hur bra som helst, inga problem. Skulle jag arbeta åt något städbolag med trappstädning skulle jag mest troligt inte få behålla mitt arbete någon längre tid, för snabbt går det inte och jag vet ju vilka tidsmarginaler som gäller hos dem. Nu har vi i alla fall slutfört vårt arbete för den här gången och jag kan andas ut (och sambon).

Är det bara jag som funderar vad som egentligen finns på ledstången, i hörnen i trappan osv. Vad har man tvättat i maskinen före mig, vems skit har legat där och snurrat innan jag lägger i min dynga?

Jag har inte bacillskräck och jag klarar av det mesta utan att fundera alltför mycket men det är något med städning och mycket av det som görs i allmänna utrymmen som jag har svårt för, innan jag gör det. Jag är absolut inte någon städpedant däremot mår jag mycket bättre när jag har fint i min omgivning. Jag jobbar bättre om det inte är rörigt oavsett vad jag ska göra kontorsarbete, matlagning och helst ska det vara städat innan jag börjar städa. Det låter kryptiskt och det är det väl för alla andra utom för mig som det är så självklart och rent.

Jag överförde mest troligt en del av det, utan att själv märka det på ett av mina barn. När han hade gått nästan ett år i skolan kom han hem en dag och sa överlycklig till mig, mamma vet du vad, idag har jag varit på toaletten i skolan. Jag svarade inte på det mer än ett, jaha. Ja, men mamma jag har varit på toaletten i skolan idag, sa han en gång till fortfarande lycklig och framförallt stolt. Nu förstod inte jag vad som var så märkvärdig med det, går på toaletten gör vi ju varje dag. Det visade sig att han liksom jag tyckte att det var lite äckligt med det allmänna och gemensamma. Nu när behovet verkligen hade tryckt på och han inte kunnat vänta till han kom hem hade han övervunnit känslan och bestämt sig för att han var tvungen att beblanda sig med andra och deras toalettbesök. Jag tror inte att han har haft problem med det trots att han alltid varit en stor pedant och det finns många roliga historier runt hans lite ”udda” beteende.

I julas när han var hemma på besök träffade vi en vän och jag kommenterade något om att det är roligt att det går bra och att han klarar av att bo med andra och deras olika vanor och ordningssinne. Då tittade han än en gång på mig och log samtidig som han sa, Mamma, jag har faktiskt lärt mig att vara slarvig.

Margareta G som skriver att nu börjar han också bli som jag för egentligen är jag ganska rörig men trivs bara riktigt bra när allt är helt ”perfekt” och just nu är mitt nya kontor en dröm för mig. Inte perfekt, men min ”Margareta stil” och sambon är så nöjd att komma hem till ett nytt kontor men framförallt att den andra skurmoppen och trasan varit framme, han slapp använda sin.

Ps Grundfotot är från den tiden det begav sig (sambons ord) när han till och med dansade fram med skurmoppen hemma hos mig, innan vi bestämde oss för att slå våra skurmoppar ihop. Var det bättre förr?

Drevet är självklart, avsaknaden ett stort ?

Posted on 27 mars, 2009 by Bildgatan

Tråkig debatt och mycket blaha blaha ...

Jag skickade en insändare i morse efter att ha läst insändarsidan, det är på morgonen innan jag hunnit vakna upp ordentligt och bara ser alla insändare om turerna som pågår kring AMF och LO. Det är bra med debatt men jag blir så fruktanväsrt less på att det är så många som tror att det är på grund av att hon är kvinna som åsikterna höjs. Min insändare kom i alla fall tillbaka – jag hade skrivit ”lite” för många tecken. Nu publicerar jag den istället här på min blogg eftersom jag inte kan förkorta och ändå få fram mina åsikter.

Kanske inte svar men ett givet alternativ till undrande iakttagare i NSD den 27 mars. Du funderar varför drevet drivs mot enbart henne?

Jag tycker att det är ganska uppenbart. Gör jag en jämförelse med ett avslöjande om doping så blir du självklart mer förbannad om det visar sig att den som i alla år arbetat förebyggande mot doping och speciellt om det då är någon som arbetar med ungdomar och inom hälsans värld ertappas med en stor dopingskandal än om det är någon som du misstänker, i alla fall inte blir förvånad, står bakom dopingen.

Det är detsamma med Wanja Lundby Wedin. Hon är vald av medlemmarna inom den största organisationen i Sverige som ska företräda arbetstagarna. Som Stig Malm sa så behöver du inte vara någon Einstein för att läsa en årsredovisning lika enkelt är det att förstå varför ”drevet” går. Däremot blir jag förvånad över att de valda ombudskvinnorna/männen väljer att ha förtroende för henne. Då börjar jag direkt fundera hur fort det går, från det att du blir vald till företrädare inom en arbetstagarorganisation till det att dina egna åsikter förändras? Jag tycker även att det börjar gå för långt när kvinnor ska få bete sig precis hur som helst bara för att de är kvinnor, för den som kritiserar en kvinna i en sådan position får snabbt hjärnan bortförklarad och vi kan inte tänka själva utan vi försöker bara stjälpa en kvinna. Är det inte lågt och enfaldigt?

Jag läser i någon tidning om hur Wanja Lundby Wedin inger förtroende med sitt sätt att vara och prata, hennes mjuka röst osv. Är det så enkelt att bli ordförande i Sveriges största arbetstagarorganisation då har vi inte höga krav. Kan hon påstå att hon inte visste något, då är hon inte kompetent, för det tillhör en styrelsemedlems uppgifter att gå igenom både årsredovisningar och sätta sig in i beslut som ska tas, genom underlag och övrig information. Att bli förd bakom ljuset kan inte vara lagligt och då är det här en polissak.

Jag ska inte skriva att hon ljuger för i de styrelser jag sett på nära hand är det många, för att inte skriva de flesta, som kommer på möten för att bara sitta med och godta allt som föredras utan att vara det minsta förberedd eller överhuvudtaget ha läst igenom möteshandlingarna. Varför är man med i en styrelse och godtar att väljas in, det finns något som heter nej om tiden inte räcker till. Jag tror att prestigen och de extra arvoden som utbetalas lockar många och den enda anledningen oavsett om det är en liten lokal styrelse eller som i det här fallet, AMF. Att det sedan är AMF det handlar om, gör min tolkning av hela ärendet till något större. Varför? Det hoppas jag att de flesta läskunniga förstår.

Jag ska inte föregå någon avgång eller tillsätta en ny ordförande däremot tycker jag att de förslag jag hört, att Ella Nia ska ta över ordförandeklubban är ett utmärkt förslag, trots att hon är kvinna.

Margareta som varken har pension genom AMF, är LO-ansluten eller är man

Margareta G som skriver som jag svarade till redaktören – Det spelar ingen roll, jag har skrivit och för att göra det nyanserat och förklarligt behövdes det en del åsikter. Jag vill inte ha det till någon tennismatch där jag får förklara och ”försvara” mig för mina åsikter i det oändliga. Är less på de här fruktansvärda tennismatcherna som pågår bland alla insändare och debattartiklar, sunt förnuft borde råda. Gjorde i alla fall ett försök.

Mor lilla mor …

Posted on 26 mars, 2009 by Bildgatan

Mor lilla mor

Idag fyller hon år och vi ska snart åka iväg och gratta henne med blommor, tårta och present. Det viktigaste är inte allt det där utan att hennes älskade barnbarn, dotter och svärson kommer och besöker henne. Nu kan inte barnbarn i Oslo komma men förhoppningsvis har han kommit ihåg mormor och hennes födelsedag. Jag pratade med honom igår och då kom han ihåg, men för säkerhets skull ville han att jag skulle skicka ett sms, om han inte ringt före klockan 20:00. Han jobbar mycket och ofta sent därför tycker jag att det är förlåtligt om jag får ge honom en liten påminnelse. Att gratta mormor är viktigt för mina barn, kanske den viktigaste att gratulera. Hon har gett dem så mycket kärlek och omtanke genom åren och alltid har hon dem i tankarna.
-
Nu väntar jag bara på att sambon ska komma hem från Kalix så att vi kan åka iväg och på vägen plocka upp sonen. Idag när jag tänker på mor kommer en liten tår när jag tänker på hur ont och jobbigt hon har det, hon som alltid kämpat och som hon sade i veckan, jag som trodde att jag skulle få en lugn och skön ålderdom nu kan jag nästan inte gå. När jag ser min lilla mamma ha så där ont blir mina ögon dimmiga och jag gör allt för att inte börja gråta. Jag vill bara ta henne i famnen och trösta och försöka lindra, som jag gjorde med barnen när de var små och hade gjort illa sig.
-
Min mamma är inte bara min lilla mor hon är också liten och ser så där snäll och oskyldig ut som mormödrar och gamla damer gjorde förr, i alla fall i våra drömmar. Det var en liten pojke som sa för många, många år sedan till sin mamma: – Varför kan inte du se ut som en riktig mamma, som tant Eva gör? Det var min mor han pratade om och hon var hans dagmamma.
-
Nu fyller hon år och trots att hon inte ”bryr sig”, säger hon, ska vi nu uppvakta henne en liten stund i kväll och ha det trevligt tillsammans.
-
Avsändare Margareta som själv har så ont i nacken att jag knappt kan vrida på halsen, en liten släng av för mycket dator?

Ps. Orkiden är mors och den blomsterprakt den brukar ge är helt enorm, här kan jag verkligen skriva blomsterhav för att vara en krukväxt.

Sista fotot på Terry …

Posted on 25 mars, 2009 by Bildgatan

Terry - det sista fotot?

var det kanske jag fotade i söndags.

Mamma har så ont i sina ben att tårarna nästan kommer när hon pratar, det är tungt både fysiskt och psykiskt att ha det så där. Mamma har aldrig klagat eller visat när hon har det besvärligt men nu går det inte att dölja och efter att blivit ”tvingad” till läkarbesök misstänker de menisken, som de tydligen knappt opererar längre. Nu vet jag inte om jag tror att det är menisken för hon kan knappast gå och det blir värre och värre hela tiden. I alla fall så ska hon få tid för röntgen om två till tre veckor. Det är lång tid att gå och ha så där ont, när det hela tiden försämras. Hon är inte den som springer till läkaren och det har gjort att hon lidit i det tysta under lång tid. De starka värktabletterna, som vi var och hämtade i måndags, har hon fått sluta med direkt efter att ha spytt och mått dåligt hela tisdagen.

Vad har då mammas sjukdom med sista fotot på Terry? Jo, det är mammas hund och hon klarar inte av att gå ut med honom längre. Han är gammal och går inte så fort, han sover mest hela tiden med undantag för några små ryck då han liksom får en riktig valptändning och vi skulle nästan kunna tro att han gick på något. Nu har min morbror hämtat honom, men han kan inte ha honom på grund av allergi i familjen, så nu vet vi inte riktigt.

Terry går inte att lämna ensam, det är säkert det går inte. Mamma har gjort några tappra försök när hon varit tvungen att gå till affären eller uträttat andra små ärenden. Terry ylar och han ylar och låter hela tiden. Min mor som är en försiktig dam har mått så illa när hon fått höra att grannar funderat om hon slog hunden, någon hade, när hon var nyinflyttad, tydligen också funderat om hon skaffat en karl som slog henne. Människor är elaka och när de har för lite att göra hinner de fundera och spekulera så mycket. Mor hon blev ledsen och har sedan dess inte velat lämna honom, inte ens för den där halvtimmen det tar att gå på affären. Hur man nu kan tro att Terrys ylande – skällande kan vara min mor, överhuvudtaget en mänsklig varelse. Det gamla ordspråket ”Det man vill höra hör man ” stämmer verkligen bra in här. Att lämna honom i bilen går bra, men nu har inte mor någon bil och hon har inte kört bil på många år.

Terry har varit en älskad hund i många år och mamma har alltid haft en stor kärlek till djuren så det här känns verkligen jobbigt för henne. Tidigare stickade hon till och med små sockar till Terry för att han inte skulle frysa om fötterna när det var kallt – en borderterrier lär nog klara den kylan och det slutade hon med när hon insåg att det blivit alldeles för mycket daltande med hund.

Vi kan inte ha honom trots att sambon och jag har funderat, men det går inte på grund av ovanstående och samtidigt som jag har en latent allergi, enligt tester för några år sedan. Jag är uppvuxen med alla sorters djur och har aldrig märkt av några problem men det är dumt att utsätta sig för den intimiteten som det blir med att ha en hund hemma. Jag vill kunna umgås med djuren, vid de tillfällen jag kan och vill inte utveckla allergin till att inte klara av det.

Att lämna bort Terry till någon okänd skulle vi aldrig göra, han är gammal och ska inte behöva bli orolig eller känna saknad vid den åldern. Nu vet vi inte och det är kanske lika bra att morbror tar han om allt och tänker åt mamma. Det är ett svårt beslut och mina funderingar är nya för mig, har aldrig varit i den situationen förut. Jag är egentligen inte i det läget nu heller, utan det är mamma och hon har nog inte funderat på annat de sista veckorna, det syns i hennes ansikte. Hur det än blir så har Terry haft och har ett lyckligt och kärleksfullt liv. Mamma har haft mycket glädje och kärlek av honom, trots att det var jobbigt för henne när hon blev ensam i hemmet och han var en stor del av de lyckliga minnena, både på gott och mer smärtsamt när längtan och saknaden för henne varit stor.

I morgon är en ny dag och mor fyller år, det ska vi fira på bästa sätt under torsdagskvällen.

Margareta G som gräddat våfflor i kväll med traditionell hallonsylt och grädde, förra årets inlägg om min syn på våfflor och om våffeldagen, en ordförvrängning hittar du här.

Försvunnen och återfunnen …

Posted on 24 mars, 2009 by Bildgatan

av någon, denna nya barnstövel. Temanummer 177 – i 365 foton 2009.

Försvunnen och återfunnen

Margareta G som hoppas att den även blir återfunnen av rätta ägaren och inte bara förblir försvunnen.

Kategori 177 – Tema – försvunnen och återfunnen – 365 foton 2009

Jag blir så ledsen …

Posted on 23 mars, 2009 by Bildgatan

När jag läser om alla arbetslösa som bara blir fler och fler samtidigt som jag blir arg över att vi använder ordet. Finns det några som jobbar så mycket och hela tiden försöker att skaffa sig sysselsättning på något vis som de arbetssökandena?

Det är många stormvindar och de lever inte på de rosa moln som många tror och vi har samtidigt skapat fördomarna själva genom att vi hört, sett, läst eller trott …

Tillslut blir det bara en sysselsättning ingenting du glädjer dig åt, för du ska söka allt oavsett intresse, kompetens och utbildning. Vår försörjning ägnar vi oss till en stor del av dygnet och då vore det en förhoppning om att det är något vi tycker är acceptabelt och kan trivas med. Har jag då skaffat mig en utbildning känns det extra jobbigt att hänvisas att söka arbeten som absolut inte är inom mitt eget gebit.

Jag har själv aldrig varit i den situationen, som tur är, att måste söka arbeten utanför min kunskap, men jag ser och träffar människor som mår fruktansvärt dåligt. När du har sökt X antal arbeten och allt bara är nej eller ingenting, hur känns det då? Tänk dig in i den situationen och försök åtminstone att förstå. Tänk dig att du på ditt eget arbete bara får nej och nej och ingenting positiv händer, hur är din motivation?

Jag har sökt arbete men aldrig i den situation vi har nu och med den omänskliga situation de arbetssökande har idag. Idag ska du se ut på ett speciellt sätt, du ska vara social och skriva det arbetsgivaren vill lyssna och läsa. Är du tillräckligt bra på att skriva, eller är du ”tjusig på rätta sättet” har du inga problem.

Jag tror att arbetsgivarna idag missar massor med kompetens speciellt inom många yrken som inte kräver att du ”kan” skriva och föra dig på ett speciellt sätt, där det är viktigt att du är duktig inom yrket. De ser den där tjusiga och snygga Cv:n. som många gånger föräldrar eller andra hjälpt till med. Du får tips på hur en CV ska se ut och vad som ska stå i den, vad arbetsgivare tittar efter och vad som är viktigt att inte visa. Det är ju bara ett förbannat spel för gallerian, titta istället på den kompetens som den sökande har. Hur intresserad verkar jag, är jag rätt person?

Jag blir mörkrädd när jag ser hur vi försöker forma om människor till att vara någonting annat än det vi faktiskt inte är. Jag söker inte som skribent, modell eller föreläsare om jag vet att jag inte har den rätta utbildningen eller attributen för ändamålet. I och för sig kanske jag gör det eftersom jag blivit hänvisad att söka den lediga platsen, men för guds skull titta på det som är relevant för jobbet och ingenting annat. Jag kan söka till vilket yrke och jobb som helst samtidigt som jag verkligen kan skriva och formulera mig så att arbetsgivaren förstår att jag inte vill ha eller inte är kompetent till jobbet. Däremot kanske inte alla tänker så och det blir bara tragiskt för den sökande och den som efterfrågar arbetskraften.

Jag vet arbetsgivare som idag inte tror på sökande som söker arbete utanför orten utan ifrågasätter varför de söker. Varför har det blivit så? Därför att många tvingas att söka jobb som de verkligen inte vill ha och det har skrivits spaltmeter om allt tvång. Jag förstår den arbetsgivare som ifrågasätter en ansökan från någon i Norrbotten till ett arbete i Skåne. Tänk om jag verkligen vill flytta? Vem tror mig numera? Jag kanske också vill byta inriktning och jobba med helt annat än vad jag tidigare gjort, vem tror mig då? Vem vill satsa på mig och ge mig den chansen?

INGEN

Vi är idag helt i ”våldet” på alla regler och nya påfund som dyker upp hela tiden. Varför får aldrig sunt tänkande och förnuft råda i vårt samhälle med oss i fokus? Trots allt vill de flesta människor arbeta och hur mycket vi lagstiftar, ändrar, tvingar människor så kommer fusket alltid att hitta sina genvägar och sina spelregler. Det är garanterat fel människor som drabbas av den här hysterin som idag råder och varför snokar inte media i hur vissa beslutande ministrar skött sina egna arbeten som VD:ar och vilken soppa eller konkursmässiga bolag de lämnat efter sig och vad det beror på. Så länge skutan kan gå …

Margareta G som mår dåligt när jag läser, ser, hör och träffar människor som vill, kan och har så otrolig kompetens inom sitt yrke men inte får chansen. Efter att du knåpat, skrivit, formulerat hundratals ansökningar, sprungit på massor med informationer med förhållningsregler om vad du måste göra på arbetsförmedlingen, lovar jag att du blir helt slut och less om du har det minsta sunt förnuft i kroppen. Det är så självklara saker för dig som vill ha en inkomst och en sysselsättning.

Varför ska arbetssökande ha så mycket mer psykisk styrka än en som har försörjningen ”tryggad”?