Jag blir så ledsen …

När jag läser om alla arbetslösa som bara blir fler och fler samtidigt som jag blir arg över att vi använder ordet. Finns det några som jobbar så mycket och hela tiden försöker att skaffa sig sysselsättning på något vis som de arbetssökandena

Mycket tårar blir det både för mig och för dig

Det är många stormvindar och de lever inte på de rosa moln som många tror och vi har samtidigt skapat fördomarna själva genom att vi hört, sett, läst eller trott …

Tillslut blir det bara en sysselsättning ingenting du glädjer dig åt, för du ska söka allt oavsett intresse, kompetens och utbildning. Vår försörjning ägnar vi oss till en stor del av dygnet och då vore det en förhoppning om att det är något vi tycker är acceptabelt och kan trivas med. Har jag då skaffat mig en utbildning känns det extra jobbigt att hänvisas att söka arbeten som absolut inte är inom mitt eget gebit.

Jag har själv aldrig varit i den situationen, som tur är, att måste söka arbeten utanför min kunskap, men jag ser och träffar människor som mår fruktansvärt dåligt. När du har sökt X antal arbeten och allt bara är nej eller ingenting, hur känns det då? Tänk dig in i den situationen och försök åtminstone att förstå. Tänk dig att du på ditt eget arbete bara får nej och nej och ingenting positiv händer, hur är din motivation?

Jag har sökt arbete men aldrig i den situation vi har nu och med den omänskliga situation de arbetssökande har idag. Idag ska du se ut på ett speciellt sätt, du ska vara social och skriva det arbetsgivaren vill lyssna och läsa. Är du tillräckligt bra på att skriva, eller är du ”tjusig på rätta sättet” har du inga problem.

Jag tror att arbetsgivarna idag missar massor med kompetens speciellt inom många yrken som inte kräver att du ”kan” skriva och föra dig på ett speciellt sätt, där det är viktigt att du är duktig inom yrket. De ser den där tjusiga och snygga Cv:n. som många gånger föräldrar eller andra hjälpt till med. Du får tips på hur en CV ska se ut och vad som ska stå i den, vad arbetsgivare tittar efter och vad som är viktigt att inte visa. Det är ju bara ett förbannat spel för gallerian, titta istället på den kompetens som den sökande har. Hur intresserad verkar jag, är jag rätt person?

Jag blir mörkrädd när jag ser hur vi försöker forma om människor till att vara någonting annat än det vi faktiskt inte är. Jag söker inte som skribent, modell eller föreläsare om jag vet att jag inte har den rätta utbildningen eller attributen för ändamålet. I och för sig kanske jag gör det eftersom jag blivit hänvisad att söka den lediga platsen, men för guds skull titta på det som är relevant för jobbet och ingenting annat. Jag kan söka till vilket yrke och jobb som helst samtidigt som jag verkligen kan skriva och formulera mig så att arbetsgivaren förstår att jag inte vill ha eller inte är kompetent till jobbet. Däremot kanske inte alla tänker så och det blir bara tragiskt för den sökande och den som efterfrågar arbetskraften.

Jag vet arbetsgivare som idag inte tror på sökande som söker arbete utanför orten utan ifrågasätter varför de söker. Varför har det blivit så? Därför att många tvingas att söka jobb som de verkligen inte vill ha och det har skrivits spaltmeter om allt tvång. Jag förstår den arbetsgivare som ifrågasätter en ansökan från någon i Norrbotten till ett arbete i Skåne. Tänk om jag verkligen vill flytta? Vem tror mig numera? Jag kanske också vill byta inriktning och jobba med helt annat än vad jag tidigare gjort, vem tror mig då? Vem vill satsa på mig och ge mig den chansen?

INGEN

Vi är idag helt i ”våldet” på alla regler och nya påfund som dyker upp hela tiden. Varför får aldrig sunt tänkande och förnuft råda i vårt samhälle med oss i fokus? Trots allt vill de flesta människor arbeta och hur mycket vi lagstiftar, ändrar, tvingar människor så kommer fusket alltid att hitta sina genvägar och sina spelregler. Det är garanterat fel människor som drabbas av den här hysterin som idag råder och varför snokar inte media i hur vissa beslutande ministrar skött sina egna arbeten som VD:ar och vilken soppa eller konkursmässiga bolag de lämnat efter sig och vad det beror på. Så länge skutan kan gå …  

Margareta G som mår dåligt när jag läser, ser, hör och träffar människor som vill, kan och har så otrolig kompetens inom sitt yrke men inte får chansen. Efter att du knåpat, skrivit, formulerat hundratals ansökningar, sprungit på massor med informationer med förhållningsregler om vad du måste göra på arbetsförmedlingen, lovar jag att du blir helt slut och less om du har det minsta sunt förnuft i kroppen. Det är så självklara saker för dig som vill ha en inkomst och en sysselsättning.

Varför ska arbetssökande ha så mycket mer psykisk styrka än en som har försörjningen ”tryggad”?

5 svar på “Jag blir så ledsen …”

  1. Hej! Detta är något jag verkligen känner igen. Många av de vi utbildar och utexaminerar vid våra högskolor hamnar också helt vid sidan om samhället. De är aktiva och söker många jobb på olika orter runt om i landet. De är inte lata eller slöa som Moderaterna slänger ur sig.

    Jag har egen erfarenhet av det här. Har en gedigen utbildningsbakgrund, men bara en kortare arbetslivserfarenhet (5 månader). På grund av detta kom jag aldrig upp i den tid som krävs för att kunna få A-Kassa. Jag får inte ens vara med i A-Kassan i dagsläget.

    Dessutom har jag talat med Arbetsförmedlingen flera gånger och de har bara pekat med hela handen ”Där är dörren…hej då” efter att ha tittat på mitt CV och konstaterat att de inte kan och vill hjälpa till utan att ”någon annan har ansvar”.

    Jag har tur som har snälla pensionerade föräldrar som kan hjälpa mig eftersom jag inte får hjälp från något annat håll.

    Själv är jag fortfarande mycket aktiv och söker jobb överallt i Sverige, inom flera olika branscher. Dessutom söker jag jobb i andra EU-länder…men överallt är det samma visa ”Tack för visat intresse…jobbet tillsatt med annan sökande”. Andra svar jag fått är ”Din profil passar inte det vi söker….ha ett bra liv!”.

    Sökte en KY-utbildning men där var det också stopp…150:e reserv”.

    Så allt jag kunde göra var att fortsätta ta olika kurser vid högskolan, trots att jag redan tagit min examen. Detta för att ha något att sysselsätta mig med samtidigt som jag fortfarande söker jobb.

    Man får inte ge upp även om det känns hopplöst…men det finns gränser för alla dumheter.

    Sverige behöver förändring och det snabbt för att rädda de unga och framtiden.

    Mikael

    1. Mikael – Det är bra det du skriver i slutet att man aldrig får ge upp, det är strongt och inte alla som orkar. När kommer gränsen för alla dumheter, när kommer vi egentligen att reagera? Bli lite som fransmännen, ut och prostestera. Jag skulle ställa upp trots att jag inte är arbetssökande idag.

      Hur ska du någonsin få erfarenhet när du aldrig får chansen? Jag skrev i ett inägg i förrgår om det här med ålder och då tar jag upp problemen med platsannonserna idag. ”Han är ju i den åldern” – det enda du kan trösta dig med är att du aldrig blir dummare av att läsa kurser, men samtidigt lite håglös om det känns meningslöst och inte leder till det du vill ha, ett jobb.

      Du tillhör de som har tur och har föräldrar som kan underhålla dig till viss del, det är inte roligt att leva på andra och aldrig känna att det är mitt utan istället pengar som människor som älskar dig ger för att du ska överleva. Att gå till socialen är inte heller att tänka på om dina föräldrar hjälpt dig med pengar genom att sätta in pengar på ditt konto. Även om du ska betala tillbvaka det så räknas det som inkomst allt som kommer in på bankkontot, ett tips be att få pengarna i handen om du behöver hjälp av dem fler gånger. Det är hemskt att jag behöver skriva så men sanningen är den och det verkar som att lån för att överleva eller tillfällig hjälp räknas som lön.

      Sambon hade en student genom sitt tidigare arbete, en civilare som inte fick något arbete inom den långa utbildning hon hade, i många år såg vi henne på olika arbetsplatser som att stå och dema eller sitta i kassan på butik när hon hade en mycket lång utbildning och garanterat en hel del studielån, ingen dålig student hade hon heller varit.

      /Margareta G

  2. Jag ser ju bara på sonen! Har sökt hur mycket som helst men ännu inget napp. Ingen ersättning heller så frågan är vad man gör då? Förväntas man försörja en tjugoåring?

    Vi stöttar ju alltid våra barn men…

    1. Znogge – Tyvärr är det så idag, vi ska försörja våra barn oavsett ålder. De får ju inte heller någon ersättning eftersom de inte hunnit få ihop något att få ersättning för och sedan får de inte hjälp av sociala heller.

      Jag har tidigare bett min son att försöka, även om det tar mot, men det funkar inte. Han får inget trots att han har egen lägenhet på grund av att han fått in pengar på sitt konto av både föräldrar, mormor som bidragit till mat – hyra – kläder och allt annat livsnödvändigt. Det spelar ingen roll om han ska betala tillbaka eller inte det är pengar som har varit på hans konto. Nu försökte han inte med socialen eftersom han kände till reglerna och är ingen stor älskare av byråkratiska och inskränkta regler.

      Tur att han har släkt som kan bidra med det lilla, men hur kul är det som vuxen att förlita sig på andras känslor.

      Det här med att söka jobb knäcker ju våra ungdomar när de aldrig får chansen att visa vem de är. Nu har min son ändå haft det lite bättre som kunnat arbeta med sin far ibland, men det är tungt där också samtidigt som han har haft jobb lite då och då. Efter Norgejobbet är han helt inne på det landet men det är sämre där också och han behöver arbeta med sitt yrke för att upprätthålla sina licenser.

      Din son är yngre och jag kan förstå att han har det ännu svårare som knappt hunnit vara ute ”på marknaden”. Det kan knäcka självkänslan på vem som helst. Sonen har arbetat mycket inom hemtjänsten men inte ens där får han vikariat idag, trots erfarenheten samt att han var omtyckt hos kunderna.

      Vi får tänka att det är tur att de har föräldrar som bryr sig och hjälper till så gott vi kan, det har inte alla.

      Jag tänker även på en god vän som blev arbetssökande och det var bara små gömda hot från arbetsförmedlingens sida ingenting positivt tog hon med sig. Det är inte personalen på arbetsförmedingen det är fel på utan hur hela systemet har strypts åt och de har ingen chans att vara humana och då blir det så fel.

      De som borde ”strypas” åt blir ändå inte åtstrypta de hittar hela tiden genvägar och kryphål. Jag skulle kunna skriva ner en massa kryphål och tips hur de ska undvika att jobba eller helt enkelt lura systemet. Det gör jag kanske för att visa på hur dumt det är.

      /Margareta G

Tycker om din kommentar