Ett hjärta som alla andra …

Mitt hjärta med både inre och yttre glöd

har jag alltid haft, men mitt lilla hjärta gillar sovmorgnar och det har den gjort lika länge som jag och hjärtat har funnits.  Att mitt hjärta gillar att sova lite längre är inte ärvt av mig utan jag har påverkats av mitt hjärtas slag, min låga puls och mitt låga blodtryck. Tre faktorer som gör att jag blir lite trött och kanske inte orkar så mycket som jag borde ibland, men det är inget som jag störs av, det kan vara ganska skönt att sova ibland också.

När de upptäckte mitt hjärtfel fanns inte mycket forskat och idag har de ha kommit betydligt längre.  Eftersom jag varit frisk och aktiv utan några större känningar har det inte varit så viktigt för mig att ta reda på mer än vad läkarna har informerat om, jag har helt förlitat mig på vad de sagt och berättat för mig. Inte ens att jag sökt speciellt på nätet, däremot har jag självklart tittat på tabletterna jag äter och vilka verkningar de har, både de positiva och negativa effekterna.

Jag var tonåring när de diagnostiserade att mitt hjärta inte riktigt slog som ett hjärta ska och för att ta det osäkra före det osäkra förbjöds jag att delta i gymnastiken vilket var en katastrof för mig som var en tjej som idrottade en hel del och framförallt var det basketen som var min passion. Jag tjuvtränade, på uppmaning av min baskettränare, men upptäcktes av gymnastikläraren och då var den karriären över. Det har varit några små nya rön genom åren och sedermera blev det tillåtet även för mig att motionera.

Nu har inte intresset för mig och mitt hjärta varit speciellt stort från sjukvården för jag har ju alltid mått bra och de tillfällen då jag hamnat på sjukhus på grund av hjärtat har det inträffat någon speciellt i mitt liv och jag har i några fall varit förvållande till en viss del, utan att jag egentligen inte förstod det eftersom jag var så frisk.

Att jag skulle föda barn var inget läkarna gillade eftersom det fanns vissa risker för mig och de hade inte helt klart för sig hur de skulle gå tillväga när jag gjort mitt val, att barn ville jag ha och då fick min sjukdom stå åt sidan. För mig var det självklart att jag inte skulle äta några tabletter under min graviditet eller under den tid som jag skulle amma. Det resulterade så klart i att jag hamnade på lasarettet och sedan var tvungen att sluta amma, för tabletterna gick ju direkt ut i modersmjölken och nyttigare saker ville jag att min son skulle få i sig. Allt fungerade och därför valde jag att skaffa fler barn. Nu förstår jag att jag faktiskt utsatte mig själv för ganska stora påfrestningar som lika väl kunnat sluta på ett helt annat sätt, men jag kan inte ångra någonting och jag skulle ha gjort samma sak idag även om jag vetat. Allt gick bra och mina båda barn föddes på intensiven, de första att födas naturligt, planerat på den avdelningen i Boden.

Sedan har jag under några fler tillfällen i livet varit riktigt illa däran både före och efter men jag har alltid tagit det för vad det varit och fortsatt att leva mitt liv precis som jag kommer att fortsätta att göra, men med några små förändringar.

Jag är en tävlingsmänniska och när jag motionerar så gör jag det alltid med all den kraft som jag klarar av och lite mer. Nu vet jag att jag inte får fortsätta med det utan mitt motionerande måste hädanefter utföras på ett mer kontrollerat sätt. Jag behöver inte springa till jag ligger utan jag kan göra det i mer maklig takt, lite tråkigare men betydligt hälsosammare för mig.

Den läkare jag har nu verkar vara mer insatt och han verkar också intresserad samtidigt som forskningen gått framåt och de kan ta och göra mer prover på mig för att få fram mer konkreta och mer specifika termer på min sjukdom.

I går när jag kom från mitt läkarbesök var jag i ett mindre chocktillstånd och var ganska rädd, trots att det inte skett någon förändring och trots att jag mår bra och alla mina prover brukar också vara på topp. Däremot är det inte lika positivt för mig att ha den här låga pulsen och det låga tryck jag har. Därför har jag nu fått en halverad dos av min medicin för att försöka höja allt lite grann.

Vad är det då jag lider av – egentligen så vet de inte det ännu – inte till 100 %. På tisdag ska jag gentestas för att typbestämmas. När jag läser om det och det står att det är en av de vanligaste orsakerna till plötslig, oväntad död utan påvisbar orsak så blir jag ledsen och rädd, trots att jag känner mig ganska frisk. Nu blev det ganska för om jag känner efter och funderar så finns det tecken som jag har skyllt på en massa annat som faktiskt kan härledas till mitt hjärta och den medicin jag äter.

Att typbestämmas, det låter som om jag vore en växt som ska artbestämmas och sedan när ordet mutation finns med i bilden då känner jag mig som ett riktigt UFO, jag som inte ens gillar science fiction. Tänk att vara femtio och inte känna till att jag har alla de här genfelen? Beror det på att jag är så totalt ointresserad av mig själv eller kan det bero på att jag faktiskt inte varit intresserad att veta mer.

Nu är jag egentligen inte sjuk utan mitt ”elektroniska” fel som syns på EKG ska inte förändra mitt liv bara för att jag ska undersökas mer och det är ju bra att vetenskapen och forskningen går vidare . Jag kanske kan vara till stor hjälp, kanske har jag något som världen aldrig sett tidigare =).  Mitt hjärta är i alla fall glatt, positivt och har mycket mer att ge – med både yttre och inre glöd.

 /Margareta G som inte skrivit så mycket på senaste tiden – Bildgatan har fått lite mer utrymme och imorgon är det kanske dags för fototrissen igen, om Helena orkar efter att ha blivit mamma i veckan.

8 svar på “Ett hjärta som alla andra …”

  1. Välkommen i gänget med muterade Ufon .. min njursjukdom är ju en mutation.
    Jag har ju lite knas med hjärtat jag med så jag vet att man lätt få ångest om man blir orolig.
    Hoppas ditt glada hjärta klappar på för nu kommer våren och jag tror det blir bra för dig att äntligen få redigare information om hjärtat. Det är alltid jobbigt att få besked om försämringar eller höra om sånt som kan hända om man har otur.
    Många kramar

    1. Livsglimtar – Det blir mer funderingar när man får något svart på vitt. Det svarta är beskedet och det vita är ju jag som är frisk i den bemärkelsen att jag inte har funderat så mycket och egentligen inte lever på något annorlunda sätt på grund av sjukdomen. Jag har funderat och förstår däremot nu, att mycket av min trötthet och andra små saker kan ha direkt koppling till min sjukdom.

      Jag har i alla fall varit och lämnat blod så nu är det bara att vänta till jag får veta mer exakt. Konstiga idéer kan man få har jag upptäckt. Läser du något är det mycket som passar in och jag skojade igår om några funderingar jag har.

      /Margareta G

  2. ditt hjärta verkar vilja hjälpa dig på traven trots att det inte beter sig som alla andra. En fin tänkvärd text. Tack för att du delar med dig.
    (lyssna på två hjärtan i samma kropp på min myspace- du som mamma och med ditt speciella hjärta kan nog tycka om den…)
    KRAM!
    Ida

Tycker om din kommentar