och tänka när huvudet och ögonen värker och svider?  

Hela jag har varit och är som en zombie på kvällarna. Fötterna värker, men det kanske beror på att jag burit skor med klack hela veckan, någon gång vill jag också känna mig lite ”elegant” och det gör att mina fötter gärna skulle vilja sparka mig där bak och be att jag sätter på mig lite bekvämare skor under dagarna, i alla fall inte högklackat hela veckan. Nu handlar inte det här om några nätta skor med skyhöga klackar, men alldeles lagom för att jag ska känna mig både fin och sedan får fötterna ta ordentligt med stryk.

När jag var ung, yngre, då skulle jag aldrig kommit på tanken att gå med skor utan klack. Jag tyckte till och med att det var skönt och jag var riktigt skotokig, numera bara skogstokig, vad nu det ordet egentligen har för innebörd, de tvista de lärda om.

Att försöka som jag skriver i rubriken, fundera och tänka, har inte varit högsta prioritet den här veckan. Det går inte att skriva utan lust och trots att jag har massor med både saker jag reagerat över och egna små idéer så vill det sig inte riktigt.

Vad har då varit högsta angelägenhet när jag kommit hem på kvällarna? Jo, den härliga soffan som står där så inbjudande, att slänga upp fötterna, läsa några rader i kvällstidningen och sedan halvsova. I dag var till och med middagen klar när jag kom hem, bara att sätta sig och njuta av den stekta laxen, hemlagad potatismos, självklart, och en god sås. Jag vet att det inte är fisken jag blir fet av, men såsen och moset var så gott. Nu tillhör väl inte jag de fetaste precis, men det är lätt att öka på när man som jag är i den bästa av mogna kvinnors ålder. Jag är inte så brydd, några kilo hit och dit men problemet, för det kan bli ett problem, är att det går så fort viktens upp och nedgång. Jag vill ha ork och ju mer vikten ökar desto mer tappar jag av orken och kläderna som inte passar, det är inget jag ser fram mot, att gå omkring naken för att jag inte har några kläder att ta på mig som passar min kropp.

Margareta G som – Vilken gnällig och orkeslös kärring jag känner och beter  mig som, fast jag numera alltid avslutar min kväll med en dagens solros och positiva tanke till något som jag gläds åt – här hittar du min ”En solros om dagen”

Yngsta sonen på bilden, för några år sedan, har heller aldrig tackat nej till en tupplur.