Permission i helgen …

Bara lugn och ro

det har min käresta fått och vi kan njuta av stillheten och vara tillsammans. Inga stora utsvävningar men ända att få vara hemma, det är mycket tragik som man ser på en strokeavdelning. Nu får han åka tillbaka på måndag för att göra några fler undersökningar, gå igenom mediciner och få en hel del förhållningsregler. Sjukskriven lär han bli och de rekommenderar att vid en mindre stroke får han inte köra bil på tre månader och när det är en större brukar det vara sex månader. Körkortet blir inte indraget men vi ser det som viktigt att följa de förhållningsregler som gäller. Sambon är beroende av sitt körkort eftersom han pendlar många mil per dag och några bussförbindelser samt hans utrustning är inte lätt att ta med sig på en buss, omöjligt.

Det syns ingen förändring på honom men genom hans tidigare blodtryck, leder och övriga besvär så blir det självklart en stor förändring för oss i livet. När sådan här händer får vi oss en tankeställare och får försöka se positivt och se vad som går att förbättra.  Numera blir jag alltså första chaufför i familjen och det går bra. Han har alltid ställt upp för mig så nu är det min tur att återgälda en del. Vi har väl alltid ställt upp för varandra, stöttat och tröstat men nu blir det mer uppenbart. Jag kan inte heller köra på med alla mina små projekt på samma sätt, det finns en morgondag och det vi inte hinner idag kommer att finnas kvar i morgon och även nästa år om så behövs. Ingen annan lär ta itu med våra projekt.

Margareta G som nu ska ta och ringa ett viktigt samtal, hade velat ringa riktigt tidigt på morgonen men jag blev avrådd av mottagaren. Den här dagen är en firardag i vår familj och nu idag blir det mer en kortare hälsning.

Tycker om din kommentar