och vi vet inte från en dag till den andra vad som väntar bakom hörnet. Oftast är det ganska alldagliga saker som vi inte ger större utrymme, ibland är det glädjande och förhoppningsfulla dagar. Andra dagar, blir dagar som vi inte vill ska finnas när allting vänds upp och ner. I går var det en sådan dag och den 19:e maj 2009 är en dag då jag tror att mitt liv och framförallt sambons liv vändes.
Det är ganska ”lustigt” att jag igår skrev på bloggen om hur jag skulle se till att han skulle vila och få ro de här dagarna vi skulle vara i stugan. Nu får han vila och en del tåviftande, men speciellt mycket ro blir det inte. Oron för oss båda är mer central och vad säger framtiden? Det kan också vändas till något positivt, hur vi tar tillvara vår tid och hur värdefulla vi är för varandra och många i omgivningen. När det sker förändringar i livet kommer tankarna och funderingarna över vad som är viktigt. Jag har gråtit och sambon har gråtit, det känns och det ska självklart kännas, för annars är det väl något fel på oss. Jag har mycket tankar om livet, det har jag alltid haft och nu är det lika centralt som det varit vid tidigare tillfällen, men med åldern och den skörhet som vi faktiskt har i vår kropp ju äldre vi blir är mer uppenbar. Det är många faktorer som styr, vårt arv och vårt leverne är två viktiga.
Vårt arv har vi svårt att styra över, däremot kan vi göra något åt levnadssättet även om det känns jobbigt. Hos oss blir det självklart kosten, framförallt sötsuget som måste bort. Saltet är inte minst viktigt, men vi saltar inte för mycket utan det är mer de starka kryddorna vi använder så där tror jag att vi är ganska rätt ute, eller kanske inne. Att sedan börja tänka över hur mycket tid vi lägger ner på arbetet och hur mycket stress det ger är även det en viktig faktor.
”Problemet” med min sambo är att han är alldeles för perfekt. Allt ska ske med största möjliga, inte tystnad utan största möjliga perfektion och planering. En stor tänkare och problemlösare är han oavsett om det gäller det mänskliga eller det mer tekniska, som är hans profession.
Vad hände då igår som förändrade våra rutiner och planeringar? Han har haft känning av ”pommac”, som han själv uttrycker det, i vänster arm och överläpp samt vänstra kinden, under en tid och i söndags blev det mer uppenbart. Ingenting sa han åt mig förrän på måndag eftermiddag. Jag vet varför, kan förstå det samtidigt som jag blir lite ledsen eftersom han är en del av mig. Jag sa då till honom att han måste till vårdcentralen direkt. Nu valde han att ringa på tisdag morgon och den kvinna som senare ringde upp var inte rätt person för sitt jobb, kort uttryckt. Han fick komma dit och ta ett blodtryck, endast ett blodtryck? Hade det varit någon annan än sambon, till exempel jag, kanske vi nöjt oss med det. Nu stod han på sig och fick sköterskan med sig. Inga läkartider fanns, men de skulle ringa upp senare när de kollat upp om han eventuellt skulle få någon avbokad eller tid som gick att tränga in någonstans. De ringde upp och han fick en tid på förmiddagen. När han kom till den bokade läkartiden blev han skickad på akuten i Sunderbyn. Där gjorde de skiktröntgen och kollade upp honom så ordentligt som de ska göra en akut. Vad hände? Han blev inlagd för misstänkt stroke, det som från början räckte med ett enkelt blodttryck. ”Lite” patetiskt med tanke på att vi har blodtrycksmaskin hemma, för att sambon medicinerar för sitt tryck.
Nu ligger han alltså på avdelningen och de gör alla undersökningar samtidigt som de faktiskt kollar igenom hans mediciner och ger råd och stöd. De verkar ha den inställningen att det här ska vi reda ut. Läkaren jag träffade igår, jag trodde inte att de existerade, var helt fantastisk. En skånsk läkare med mycket kunskap och stor språkkunnighet. Spanska, finska var något han verkade behärska av vårt samtal i går. Han var mer än läkare han var en medmänniska. Förutom det centrala så pratade vi och han pratade om mer ämnen än sambons sjukdom, ingen brådska eller stress. Han tog sig tid. Att han var en stor FC Barcelona fan gjorde också storasyster glad =).
Stroke är något som gjort att jag nästan dragit ner rullgardinen tidigare, men så är det inte. Jag har några vänner som faktiskt drabbats tidigare och de är högst välmående idag. Visst är chocken svår och djup när det oväntade händer, samtidigt som jag känner en stor trygghet i den kompetenta personal som jag upplever att det finns på avdelningen. Det är så trevligt att känna att det är inte bara skit på svensk sjukvård och de där guldkornen finns. Jag tror också att på en sådan avdelning, måste de ha de duktigaste, att den mänskliga biten finns med är en viktig del av den kompetensen.
Däremot kommer vi aldrig mer att kontakta vårdcentralen för akuta besvär. Den nonchalanthet och kompetensbrist som finns där är livsfarlig. Nu var det inte det akutläget för sambon, men vem visste? Tänk om en person med mera akuta problem och mindre social kompetens kommit in. Vad hade hänt då? Det hände min far för 32 år sedan och idag lever inte han tack vare kompetensbristen.
Margareta G som försöker att skriva av lite tankar och funderingar när saker och ting händer. Det lär säkert bli fler inlägg kring sjukvården och omsorgen, tyvärr tror jag att det blir större procent av den dåliga varan. Jag var till en vän som berättade om sin erfarenhet av kommunens hemtjänst och det var inte någon trevlig erfarenhet.
Ps. För att ”skoja” till det lite så sade läkaren att vi inte behövde tänka på Fonus i första taget, det var nog när han såg våra blickar och den uppgivenhet vi kände. Jag tycker att det var ett bra och trevligt sätt att säga vad som faktiskt var sanningen utan att börja krångla till det vi båda hade i tankarna.
Samtidigt som blomman visar sambon och hur han omsorgsfullt tar hand om alla och allt, det är en favorit i repris för han lyckas verkligen med sina blommor och moderblomman börjar väl närma sig de 90.
