Mamma …

Nyblivet moderskap - för andra gången

något som vi alla kvinnor ska vara någon gång i livet oavsett om vi föder dem själv, adopterar eller genom provrörsbefruktning, men mamma ska vi vara. Tänk om jag inte vill ha barn, om jag inte vill bli mamma? Är det något fel på mig då, är jag kanske en kallhamrad och känslokall människa för att jag inte har den där önskan om att få vara mamma.

En mamma den där ömma, omhändertagande och känslosamma människan som älskar barn och inte bara sina egna utan även alla andras gulliga små barn.  Mamman som ”gulligullar” direkt hon ser något i en barnvagn, när arbetskamraterna kommer och visar upp sina små då ska mamman slänga allt arbete framför sig och visa att hon minsann älskar de små liven och att just det barnet är så fantastiskt, för hon är ju mamma.

Är jag inte mamma och inte släpper ”allt” när arbetskamraten kommer på besök med sitt barn, samtidigt säger att jag inte vill ha barn, att jag aldrig har haft den där drömmen om moderskapet, vad händer då? Jo, då kommer de där förståsigpåarna att lite medömkande säga, du ska se att du ändrar dig det kommer med åren du hinner, fast de undrar. Undrar vad det är för fel på mig, jag kanske inte kan få barn och försöker skyla över det med att jag inte vill.

När jag sedan kommer upp i fyrtioårsåldern och fortfarande inte vill bli mamma? Jag kanske inte kan för jag har aldrig försökt att bli med barn jag har istället gjort allt för att skydda mig från graviditet och mammarollen, så de där olyckskorparna har kanske rätt men det bryr jag mig inte om för jag vill faktiskt inte bli mamma. Nu har de flesta insett att jag är riktigt egotrippad, hur kan någon frivilligt välja bort moderskapet i sitt liv? Det verkar inte riktigt klokt och mest troligt spekuleras det i att jag inte tycker om barn överhuvudtaget kanske inte ens människor, att jag är en riktig barnhatare.

Att välja bort moderskapet och berätta att det är frivilligt utan att veta om jag kan bli gravid är ofta ett väl övervägt och moget beslut. Fortfarande 2009 lever vi kvar i någon tro eller önskan om att moderskapet är ett av de största i livet för alla av kvinnligt kön. Utan barn … Ja, vad händer om jag inte blir mamma, ingenting egentligen. Jag önskar ibland att fler valde att inte ta på sig moderskapet att skydda sig bättre.

Kvinnor som är starka, duktiga och utan större sociala problem är det som många gånger väljer bort modersrollen.  Däremot tycker de ofta om barn, våra barn, tvärtemot vad andra tror. De har bara valt bort mammarollen utan att välja bort människan. De har roligt med barnen och ser oftast uppfostran från utsidan och in, därför borde de också kunna ge bra råd och tips till oss mammor. De är inte färgade av sin egen roll som mamma, de ser på barn som människor, som dig och mig. Jag som valt att bli mamma, till och med två gånger, ser uppfostran inifrån och ut och kan ibland behöva en liten vink om verkligheten utanför.  Våra barn behöver den där människan utanför som inte ”bara” är mamma och de gillar när hon kommer, hon är en frisk fläkt i tillvaron som inte har egna barn och absolut inte försöker vara mamma på olika sätt.

Att vara mamma har inte blivit lättare trots att vi alltid har råd med mat på bordet, vi har en ekonomi och en fysisk arbetsbörda som är betydligt enklare än våra mödrar och framförallt våra mormödrar hade. Däremot har det psykiska blivit tyngre, det finns mycket mer ”faror” som vi som mammor ska kunna skydda och fostra våra barn ifrån. Som mamma känner vi oss misslyckade när det händer någonting negativt med våra barn. När positiva händelser sker, klappar vi då oss för bröstet och tycker att vi är lyckade som mammor?

Mina barn är vuxna, men modersrollen har jag kvar och mamma är jag hela livet. Hur har jag varit som mamma? Nja, det är nog svaret eftersom det varit både upp och ner för mina barn och för mig som mamma. Ena dagen har vi flugit på de vackra vita molnen med solen som lyst starkt över oss, nästa dag har det varit riktigt tunga regnmoln med åskan i närheten och ibland har till och med blixten slagit ner ordentligt.

Mamma har jag trots allt varit hela tiden och idag är jag glad att jag inte är den där ”perfekta” mamman, att jag inte haft någon millimeterrättvisa, att jag faktiskt gjort skillnad på mina barn. Att jag inte uppfostrat dem enligt några pojk- eller flickregler, utan tanke på jämställdhet.  De finns i mammas liv och är de stora glädjeämnena för mig som mamma, liksom jag är för min mamma och som hon var för sin mamma och så vidare. Vi har haft tur i vår familj med våra mammor …

Avsändare Margareta som älskar sitt eget moderskap och att vara mamma men däremot är ganska egotrippad och känslomässigt ”död” när det gäller de där små som jag inte känner och inte har någon relation till. Jag har nog större ”moderskänslor” för en främmande valp eller kattunge, så kall är jag.

Mammarollen för de små barnen kommer jag inte att få uppleva fler gånger, däremot hoppas jag att jag kan bidra med mina erfarenheter och dela med mig av mina ”kunskaper” till eventuella barnbarn om mina barn en dag bestämmer sig för att ta på sig fadersrollen.

Det här inlägget skrevs ner på grund av att Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen har MAMMA som skrivtema i veckan. Förra veckans tema, som jag missade, hade också kunnat rymmas under temat mamma och framförallt mig som mamma. Gud, hur har ordet påverkat mig som mamma? Redan med modersmjölken, sedan min egen mor blev mamma för första gången har det påverkat mig, ingen människa är helt neutral när det gäller ordet oavsett om det väcker positiva eller negativa känslor.

Ps. Här sitter en mamma och längtar, längtar efter att lilleman ska komma hem på besök.  Ett halvår sedan vi träffades och jag längtar så det värker i modershjärtat, jag känner till och med hur det kommer lite tårar i tårkanalerna när jag skriver ned texten. 18 dagar kvar, den 20:e juli kommer han hem … hem till mamma.

Kanske en mamma med livserfarenhet och stor kunskapsbank …

7 svar på “Mamma …”

  1. Den ofrivilliga barnlösheten har jag sett på nära håll men också den lycka när en liten efterlängtad systerdotter kom hit. Inget ska man ta för givet så jag är glad och stolt över våra tre ibland hopplösa men oftast väldigt fina ungdomar!

    1. Znogge – Jag kan förstå den där längtan, inte förstå hur hopplösheten känns men däremot längtan att få ett barn. Liksom du är jag lycklig och stolt över mina två underbara pojkar, numera mest bara trevligheter. De är ju ganska vuxna trots allt. Idag pratade jag med storebror och han var nästan högst upp på någon bergstopp i Abisko. Jag hörde i bakgrunde hur det blåste där uppe och samtidigt hur härligt han tyckte det var.

      /Margareta G

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.