är det snart slut på ledigheten för ett tag, några dagar i alla fall. Jag ska försöka jobba lite längre på dagarna så att jag får mina beräknade fyra veckors ledighet. Den här gången har inte ledigheten varit lika lång som vanligt och det kändes att jobba under de riktigt fina dagarna i slutet av juni. Nu har vädret ställt om sig på jobb och det känns bra för mig, samtidigt som jag hellre haft fint väder till alla semesterlediga som börjar i morgon.

I morgon blir det en kort dag, bra början på mina planerade långa dagar, eftersom jag ska skjutsa sambon till stora sjukhuset. Han har fortfarande en och en halv månad kvar av sitt ”körförbud” efter stroken.  Mycket körande har det blivit för mig som sällan kör, i veckan har det blivit en 60 mil skulle jag tro. Nu blir det cykel till och från arbetet och bilen får stå.

Vi är inte många i tjänst i morgon och det blir tyst i huset, ibland kan jag tycka att det är lite otäckt när tystnaden på en arbetsplats blir så där kompakt, inte ens i lägenheten blir tystnaden så märkbar även om jag är helt ensam. Inte som den ljuvliga tystnaden i stugan, nej det är någonting annat som skrämmer mig. Arbetsplatsen är också en social miljö, där jag är van och där det ska vara arbetskamrater som jobbar, pratar och skrattar.  En vecka om året, eller två, blir det så där skrämmande tyst.

I går var det inte tyst i stugan, vi hade trevliga, glada och pratsamma gäster med aktiviteter som förhöjer stämningen – surströmming och bastubad.  Vad mer kan vi begära? Ja, kanske lite varmare väder men tyvärr hade jag inte vädergudarna på min sida.

Margareta G som nu säger god natt för att stiga upp på bestämd tid i morgon, det var några dagar sedan sist.