gillar jag egentligen? Hur länge kan jag vara tyst? Hur länge kan jag trivas i tystnaden? Jag har skrivit mycket om tystnaden både hur jag hör den och hur mycket jag älskar den.
Jag började fundera över tystnaden när jag sa åt en arbetskamrat att jag skulle kunna bo där ute i stugan om jag bara haft alla de bekvämligheter som är nödvändiga under den största delen av året. Hon tittade lite på mig och sedan frågade hon om jag inte är alldeles för social för att trivas med det, kanske ett finare ord för pratsam eller pratglad. Ja, nog tror jag det, sa jag, men nu har jag börjat fundera om jag skulle klara av det.
Hur jag upplever mig själv och hur andra upplever mig är inte alltid samma sak. Sedan kanske jag upplevs som mycket social, pratsam, i vissa sammanhang och blyg och tystlåten i andra. Jag är en person som vill känna efter och lyssna av människor innan jag öppnar mig och de gör jag på olika sätt, det har att göra med vad det är för människor och i vilket sammanhang. En del personer kan du aldrig prata med, medan det mellan andra säger klick direkt.
Jag är ingen som pratar i tid och otid på möten, så mycket älskar jag inte min egen röst och sedan vill jag lyssna och lära mig. Hur många har inte varit på personalmöten där de viktigaste diskussionerna är vem som lämnat efter sig i köket, maten som surnar i kylskåpet, disken som står odiskad osv.? Egentligen inte petitesser att vi inte ska lämna efter oss som grisar, men när det är ett ständigt ämne på dagordningen, jag orkar inte befatta mig med sådant och då är jag tyst. Det finns mycket sådana ämnen som tas upp på personalmöten och den ständiga envägskommunikationen som också förekommer är inget yttra sig över. Jag fick höra en gång att de som inte pratar på personalmötena är riktiga ”rövslickare”, att prata är tydligen det viktigaste inte vad man säger. Jag har inga problem med att prata när jag kan ämnet men att prata för pratandets skull i sådana sammanhang är inget för mig.
Det är samma sak i privata sammanhang, jag har svårt för riktigt torrprat fast jag gör det och kan tycka att det är fruktansvärt tråkigt. Däremot när jag är bland människor jag ”känner” har jag inga större problem, ibland kanske någon önskar att jag hade haft det.
Min svärmor, som tyvärr inte finns med oss längre, hade sagt till min svägerska att jag var en blyg tjej. När vi träffades för första gången så berättade hon det för mig efter någon dag och kunde inte förstå varifrån hon fått det. Nu var det så att jag förstår varför hon trodde det, vi hade en del språkliga barriärer och ju äldre hon blev desto mer ”tappade” hon det svenska språket och för mig var det viktigast att sambon och hans mor fick talas vid när de träffades än att hon skulle anstränga sig alltför mycket genom att hitta orden.
Jag är nog en blandning av allt det där som har med tystnaden eller frånvaron av den att göra, ganska stor blandning hos mig och vad jag vet är jag inte minsta schizofren – kanske lite.
Sambon frågade vad jag skriver och jag läste upp det två första frågande meningarna. Det kom ut en blandning av leende och ett litet skratt från honom. Undra just vad han hade i åtanke?
Jag har en dröm … att få sitta i stugan helt ensam, att bara vara och skriva, bildbehandla, läsa och lulla på i min egen lilla takt som är ganska snabb annars. Men för hur länge är frågan, tystnaden och den tystnad som blir utan att prata med någon. Nu är jag ganska bra på att prata för mig själv, men kanske inte riktigt samma sak =).
Margareta G som lever i ett förhållande där vi pratar om allt utan tabun, både lågt, högt, seriöst och oseriöst. Samtidigt kan vi vara tysta tillsammans och ibland så pratas det för fullt här i olika rum trots att det bara är vi i lägenheten och ingen sitter i telefonen, men då är det bara vi inne i riktigt viktiga diskussioner med oss själva eller bara jag som språkar i sömnen.
