Ett farligt …

Hinder i eller på vägen

hinder på vägen upptäckte jag när jag vaknade tidigt i morse. Har haft en natt med dålig sömn på grund av fukten och värmen som stigit i lägenheten, rötmånaden som gjort sitt inträde. Utanför låg en man tvärs över vägen, jag trodde vid första anblicken att han var död. Helt plötsligt lyfte han armen och i handen hade han sin mobiltelefon som han låg och tittade på, försök till att få kontakt med någon men vet inte hur de gick. Helt plötsligt reste han sig i alla fall och gick mot järnvägen, upp på spåret i riktning mot centrum. Det kändes obehaglig eftersom jag visste att det snart skulle komma ett tåg, jag bad sambon att ringa 112, ville inte vara overksam ifall att han var i det tillståndet eller så pass deprimerad att han hade annat i tankarna. Sambon ringde och samtidigt gick bommarna ner. Ju närmre jag hörde tåget desto obehagligare kändes det, nu hörde jag varken inbromsningar eller någonting annat oroväckande. Strax efter att tåget passerat kom mannen gående tillbaka med mobilen vid örat och strax därefter ringde polisen upp för att höra sig för om händelseförloppet, de skulle ta sig en sväng runt området, den mannen var nog inte i det tillstånd att han riktigt visste var han var eller så hade han bara problem att komma in hemma. Det kändes ändå skönt att vi ringt för hade något hänt hade tankarna kommit, skulle vi kunnat göra något för att förhindra? Det hade i alla fall varit för sent för det var så kort tid mellan det att han började vandra efter spåret och till det att tåget passerade.

Nu var det inte morgonens hinder på vägen utan andra hinder i vägen jag tänkt skriva om, våra vägsträckor i länet.  Jag vet inte hur det är söderut men här uppe kör vi med en lapptäcksteknik när det gäller att reparera vägarna under sommarmånaderna, vilket medför att det är samma visa varje år. Korta vägsträckor med vägarbetare som lever farligt när de istället kunnat koncentrera sig på de vägar som ska byggas om eller göras några andra större förändringar, mitträcken exempelvis. På vår väg till stugan mot Harads är det sprickor och nya lapptäcken varje i år i år har det varit ett flertal riktigt stora och farliga hål som säkert orsakat en och annan större skada på bilarna, tur i alla fall att jag inte behövt läsa om några större olyckor på grund av dem. Nu har de på en av sträckorna i alla fall lagt en asfalt som enligt sambon ska vara mer hållbar men den är inte färdigställd och hur underarbetet ser ut vet jag inte.  Tekniken borde finnas och när jag läser en av de krönikörer i vår morgontidning som skriver om månlandningen för fyrtio år sedan och den teknik som hade utvecklats redan då och trots det, för att citera honom, -talesätt kom i omlopp. Vi kunde sätta en människa på månen, sa vi, men inte bygga en väg till Harads utan tusen gupp och tjälskador.

Tänk att det var för fyrtio år sedan det talesättet tillkom och fortfarande ser det likadant ut ingen förändring har skett och vägen till Harads lappas fortfarande. Borde det inte vara mer samhällsekonomiskt att göra det ordentligt på en gång från grunden? Titta på de finska vägarna, där du kan köra på rena ”autostradan” långt upp i norra Finland. Visst ser vi vägarbeten i Finland men oftast upplever jag att det byggs nya fina breda vägar, från markarbete till efterarbete. Har jag fel, har jag bara hamnat på de där vägarna som det är en dröm att köra på?

Nu var det väl finländare som utförde vägarbetet till Haparanda och den vägen är under all kritik, men kanske är det så att man får vad man betalar för, det brukar vara så i vanliga fall och det här är kanske inte något undantag.

Avsändare Margareta som idag ska sätta sig i bilen mot Haparanda för att än en gång ”svära” över våra underbart körvänliga väl underhållna vägar här uppe i norr. Kanske en bidragande orsak till min hatkärlek för bilkörning?

Ps. Krönikören hade skrivit en tänkvärd och bra krönika om månlandningen, hans tankar som jag gillade vill du läsa hittar du den här.

Tycker om din kommentar