upplevdes i förra veckan när jag skulle nyttja de allmänna kommunikationerna. För mig var bilden av att åka buss lite lyx att bara sätta sig ner på ett smidigt, miljövänligt och bekvämt sätt och samtidigt billigt. Märk att jag skriver var, för idag vet jag inte om jag orkar göra om proceduren som jag upplevde i Linköping i fredags. Vi hade bestämt oss för att vi skulle ta bussen mellan vår vistelseplats och resecentret när vi skulle åka hem. Svägerskan hade redan förvarnat om att det inte gick att köpa biljetter på bussen så sambon går i väg till närmsta återförsäljare och köper varsin vuxenbiljett till oss, för vi är vuxna. Tjugo kronor enkel resa, billigt tyckte jag. Han tittade inte närmare på biljetterna utan lade dem i tryggt förvar i plånboken till det att det var dags att gå till busshållplatsen och invänta bussen.
När bussen kom steg jag på, visade biljetten chauffören nickade och precis när jag skulle till att sätta mig ser jag hur han stoppar sambon från att göra mig sällskap. Det visade sig att våra biljetter hade gått ut för tjugo minuter sedan. Vad skulle vi göra, ni får köpa nya via SMS var hans svar. Vad är det för nummer? Det finns information där bak sade och viftade med handen bakåt i bussen. Okej, då var det bara att lyda leta rätt på någon information om numret och hur man skulle göra. Vi letade nästan med ljus och lykta men inget nummer någonstans. Det fanns en hel del annan information som jag inte tyckte var viktig att ha i bussen, inte lika viktig som numret dit vi skulle skicka vårt SMS. Webbsidan till informationen fanns anslaget, hur viktig var den för oss som inte är intresserade av att ha tillgång till Internet på mobilen. Vi letade och letade men det fanns absolut ingen information. Chauffören hade nu också stoppat en ung flicka som hade problem med sin betalning som hon skickat via SMS, det syntes inte eller vad som hänt. Hon var smått desperat, försökte ringa vänner och kolla vad hon gjort för fel, chauffören sa att hon säkert inte hade några pengar på kortet eller så hade hon överskridit någon ungdomsrabatt som han pratade högt och tydligt om, ingen i bussen missade flickans dilemma.
Tillslut frågade jag en ung kille som satt en bit bort. Han var vänlig och kollade i sin mobil, sa numret och två bokstäver LU. Jag gjorde som han sa, jag fick svar och där stod ungdom Linköping – 15 kronor. Jaha då hade jag gjort fel men skickade ett till i alla fall för sambon också. Nu satt vi där med två ogiltiga vuxenbiljetter och två nyinköpta ungdomsbiljetter. Jag kände mig inte som en ungdom däremot som en vuxen som smitit från betalningen på bussen trots att vi nu betalat 70 kronor för två enkelbiljetter. Jag stegade fram till chauffören och sa lite försiktigt att jag fått numret av en annan passagerare eftersom det inte fanns någon information i bussen och att jag nu betalat två ungdomsbiljetter, vad var det rätta numret och de rätta bokstäverna? Nu helt plötsligt var det inte så viktigt han bara viftade bort mig och sa ok.
Vi kom fram till resecentret och fick stiga av bussen i lugn och ro utan att det stod några poliser eller kontrollanter utanför för att fängsla oss för bedrägeri, smitning eller någonting annat olagligt.
Ska det vara så här besvärligt att åka buss då vill då inte jag vara med längre. Jag förstår till en viss del bussbolagets säkerhetsåtgärder men tänk om … jag varit en person som överhuvudtaget inte ägt en mobil, en dator eller haft möjlighet att hinna promenera till återförsäljaren för att köpa en biljett. Återförsäljaren borde åtminstone informerat om tidsfristen för biljetterna, för hur många lusläser en bussbiljett? Det minsta jag kunde begära är att telefonnumret med bokstavskombinationerna finns tillgänglig på bussen. Nu när jag vet är det enkelt, men är det bara vi som är främmande i Linköping?
Däremot kan jag inte bara tänka på mig själv, jag fungerar inte så, jag tänker på alla de där som inte har samma möjlighet och erfarenhet av teknik som jag. De som inte äger de prylarna som behövs för att åka buss i Linköping. De som inte klarar av att ta sig till närmsta återförsäljare. Jag vet att de kan få färdtjänst men hur ekonomiskt försvarbart är det om personen lika gärna hade kunnat åka buss?
Jag vet inte hur det fungerar med bussarna i Luleå idag, men för drygt ett år sedan gick det då att betala med kontanter när jag åkte till stora sjukhuset. Min mamma tillhör de där som inte har dator, en mobil har hon men hon vet inte hur den fungerar hon har inte använt den på de senaste åren och hon skulle aldrig börja med några SMS, det har hon för dåligt självförtroende för och det tror jag att hon inte är ensam om. Att du sedan måste köpa biljetten under en så kort tidsmarginal skulle hon bara bli nervös av, när hon ska någonstans då ska allt vara klart och planerat minst ett dygn före. Goda tidsmarginaler vill hon ha, ingenting lämnas åt slumpen. Nu är det tur att hon har mig och sambon som kan ställa upp och skjutsa henne när det behövs, men än så länge klarar hon av att åka buss.
Margareta G som tänker bojkotta Linköpings lokaltrafik nästa gång och nästa gång. Nu lider inte de av mina bojkottningar för det var första gången jag provade att använda mig av dem och nu känns det som att det var sista gången också.
Det är egentligen inte min erfarenhet i fredags jag är irriterad över utan hur de behandlar människorna, de som inte är uppdaterade med tekniken, de som helt enkelt inte klarar av allt det nya. Jag kan ta att bli behandlad som luft men jag kan inte ta den nonchalans och brist på service och social kompetens som bara ökar. Vart tog det vanliga folkvettet vägen, ingen som vet, ingen som vet?
inspirationen. Trots att kvällarna blir långa och morgnarna oftast tidiga finns det inte mycket utrymme för det vardagliga och rutinmässiga . Det är mycket som händer och ska ske på sommaren, allt blir så mycket enklare både fysiskt och psykiskt. Du stiger upp på morgonen och sedan är du i princip klar för dagens ”äventyr”.