eller hur var det nu han sa, Ingemar Stenmark när det begav sig. Jag säger detsamma när jag står där på minigolfen. Lilleman tittar och småflinar samtidigt som han frågar om jag är seriös? Självklart är jag seriös, inte ett otåligt och okoncentrerat spel som de också säger när jag svingar i väg klubban. Nåja, svingar och svingar men det låter tjusigare än det jag gör. Jag har den inställningen att bara jag skjuter rakt så blir det hole- in- one eller vad det heter på minigolfspråk. Nu är det något fel på min klubba, trots att jag bytte både klubba och färg på bollen. Bollen går inte rakt trots att jag skjuter absolut rakt och jag siktar faktiskt trots att ingen annan märker det.   

Nu blev inte resultatet som förväntat, kanske bakifrån men absolut inte framifrån. Sambon överraskade stort och tog hem en lätt seger samtidigt som lilleman måste ha fått ett stort hjärnsläpp under dagen. För han spelade faktiskt uruselt i jämförelse med vad hans meriter säger och med tanke på motståndet under kvällen. Sambon glänste, han som alltid säger att det inte är så viktigt att vinna, blev längre och längre och såg mer och mer segerviss ut ju närmare målet vi kom.  Nu åker lilleman hem till Oslo tidigt imorgon för att träna upp sig inför nästa säsong.

I kväll har vi avnjutit middagen på en pastarestaurang i Luleå som aldrig gjort mig besviken, maten är suverän och personalen är över det vi behöver förvänta oss. Enda nackdelen är att de kilon som jag lagt på mig under sommaren minskade garanterat inte under kvällen. Lilleman tittade och log när jag tog min sista tugga, men mamma du har ätit upp allting. Än hur mycket mat det var så var jag tvungen för det var så gott och det kändes inte för mycket, inte förrän nu när jag sitter och funderar över de där kilona som bara ramlat över mig de senaste månaderna. Vet inte vad det kan bero på.

Att dagens samtalsämne varit nästan bara en sak, har inte gjort mig mindre välmående. Först på arbetet diskuterades motion, motion och ännu mera motion därefter var det bra kosthållning och framförallt stark karaktär. Hemma var det lite träning och sedan på restaurangen kom vi osökt in på ett speciellt ämne, gissa?

När jag kommer hem sätter jag mig framför datorn och besöker lite bloggare, vad är det första jag får läsa? Att besöka Pirajan Maja  kändes tryggt för nu skulle jag slippa ifrån detta vidriga ämne, för mig just nu. Det börjar bra när jag läser hennes rubrik – hon ska skriva historia. Spännande tänker jag eftersom jag känner till en av hennes skrivande drömmar, jag skyndar mig att läsa vidare men vad är det jag läser i hennes första mening 2*träning. Nu är måttet rågat och jag funderar om det är någon konspiration mot mig, lilla oskyldiga mig. Sedan fortsätter hela hennes inlägg i samma stil, träning hit och träning dit med allt hon ska börja med och har anmält sig till.  Nu mår jag riktigt illa och tänker inte riskera några mer konspirationer i kväll så jag avslutar med delar av e-posten jag fick idag av damen som ska påbörja ett nytt liv i höst.

Kvinnan tar sig en titt i spegeln när hon är:
3 år: Tittar på sig själv och ser en drottning
8 år: Tittar på sig själv och ser askungen eller törnrosa.
15 år: Tittar på sig själv och ser askungen, törnrosa eller hejaklacksledaren – om hon inte har PMS och ser en fet, finnig och FUL tjej. (Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!).
20 år: Tittar på sig själv och ser ‘Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår – men bestämmer sig för att gå ändå.
30 år: Tittar på sig själv och ser ‘Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår – men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig själv så hon går ändå.
40 år: Tittar på sig själv och ser ‘Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår’ – men säger ‘Jag är åtminstone ren’ och går ändå.
50 år: Tittar på sig själv och ser ‘Jag är’ och går vart hon vill.
60 år: Tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själv i en spegel längre. Går ut och återvinner världen.
70 år: Tittar på sig själv och ser visdom, skratt, förmåga – och går ut och njuter av livet.
80 år: Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den lilla hatten och går ut för att ha kul i den här världen.
Kanske skulle vi alla ta på den där lilla hatten tidigare.

Margareta G som kan skriva och berätta att den gången hon, Pirajan alltså, deltog i tjejmilen så var faktiskt en annan dam med, kanske lite mer vältränad då och hon sprang runt hela banan utan att vara alltför trött vid målgång.

Däremot funderar jag på hur trött jag är när jag ska skjutsa lilleman till Kallax i morgon för att han ska åka hem med fakirflyget. Senare under dagen åker storebror också söderut och han har jag inte fått träffa sedan i söndags. Han hade varken tid med minigolf igår eller middag i kväll.

PS Fast egentligen så är det faktiskt så enkelt att – De ä bar å skjut … eller ska jag titta mig i spegeln och inse att jag är och går vart jag vill i min egen takt. Gör jag inte det redan?