Med en lunchdate …

så sent startade egentligen min dag. Före det hade inte mycket blivit uträttat trots att jag steg upp relativt tidigt. Jag hann i alla fall klippa, läs raka, håret på sambon och skriva ut en faktura innan storebror kom med firmabilen, för idag var det dags för sambon att börja arbeta efter drygt tre månaders sjukskrivning. Det ryckte lite här och där nu när han äntligen skulle slippa ”sysslolösheten” för trots all trevlig rekreation och lättare aktiviteter under sommaren så tycker han att det absolut var dags att återingå i arbete och vi har ju alla hjälpts åt att se till att han inte tittat åt och tänkt åt ”fel håll” under den här tiden. Det har inte alltid varit lätt för visst har tankarna på företaget och jobbet funnits där hela tiden. Jag är ganska säker att han behövde den här tiden och det inser han själv också, tankeställaren som kom med stroken har gjort att han nu blir tvungen att koppla av mellan varven och inte alltid vara i det högsta tempot. I alla fall drog han iväg och där satt jag helt ensam i lägenheten och funderade vad jag skulle göra av dagen.

Funderingar över livet och åtaganden

Telefonen ringde och en väninna ville att vi skulle träffas på stan och äta lunch, efter en föreläsning hon skulle vara på under förmiddagen.   Det tyckte jag lät okej och såg att det var många timmar till klockan var tolv. Mellan den tiden och till vårt möte, ingenting men någonting gjorde jag för helt plötsligt såg jag att det var dags att hinna duscha, fixa till sig lite och sedan skynda iväg för att hinna. Det är någonting konstigt med mig när jag har gott om tid har jag det aldrig i slutändan, när det är bråttom är jag alltid klar i tid och tycker mig få vänta. Min väninna hade tagit fel dag på föreläsningen så hon hade hunnit hem igen och städat och donat i lägenheten under tiden hon väntade och jag som inte ens hade några speciella åtaganden hade inte hunnit med ett jota.

Vi åt en god lunch samtidigt med trevliga diskussioner och en hel del att skvallra om eftersom vi inte hunnit träffas på hela sommaren. Att strosa runt i vår stad är inte trevligt just nu, hela stan är en vägarbetsplats, dammet ryker och maskinerna surrar. Trots det gick det bra att shoppa lite, till vi bestämde oss för att åka ut till Storheden, affärscentrat utanför. Lik alla andra städer byggs det upp stora affärscentrum utanför och det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom vi tappar så mycket inne i centrum. Luleå är inte en sådan stor stad att vi kan ha både och känns det som, många är affärerna som har fått slå igen och så tror jag att det kommer att fortsätta tyvärr med alla nyetableringar utan på ”industriområdet”.

Väninnan skulle kolla på Coop om de hade kvar jubileumsmuggarna designade av Stig Lindberg som hon inte är ensam om att vilja köpa har jag sett på bloggar under dagen. Nu var de slut i butiken men ett mindre parti skulle inkomma under torsdagen, så det gäller nog att stå och hänga på låset. Jag har bestämt mig för att inte ens tänka tanken att köpa dem, trots att de är mycket snygga, alla andra kommer att ha dem så bara därför ska jag vara som kärringen mot strömmen i det här fallet. När jag kom hem efter en dag på stan så var huvudet tungt, det ville bara ramla ner på kudden i soffan. Kroppen värkte, jag var helt enkelt helt slut. Att ”springa” på stan har jag alltid gillat men nu verkar det som att den lidelsen har försvunnit från mig och bara ger mig trötthetskänslor som inte är de där sköna jag får efter att ha varit ute en hel dag i naturen.  Det kan inte ha med åldern att göra inte heller med att köplusten har försvunnit, eller?

Avsändare Margareta som i alla fall orkade laga till en middag och sedan orkade jag … Jag har inte testat om jag orkade någonting mer för jag har inte utfört något under resten av eftermiddagen och kvällen. Nu säger jag bara god natt och på återskrivande.

Tycker om din kommentar