har vid några tillfällen bevisat att hon kan hon också. För något år sedan var jag och ett gäng glada tjejer på en ”dagskurs” i flugfiske. En härlig försommardag i juni begav oss iväg för att mötas upp av ett gäng killar från en fiskeguideutbildning som skulle vara våra ciceroner under dagen. Det var killar från hela Sverige,  samt Norge och Danmark som säkert tyckte att det var lite kul att få träna på ett gäng totala amatörer och lite halvgalna tjejer i blandad ålder.

Dagen började lite mjukt med fika och grillning vid öppen eld, kunde inte ha varit bättre. En bra inledning och mjukstart inför eldproven vi utsattes för under resten av dagen. Har du aldrig kastat med flugspö så kan jag tala om att det är ingen lek, här gäller att hålla tungan rätt i munnen kunna förstå instruktioner och även kunna utföra dem på rätt sätt. Personligen tyckte jag att det var supersvårt och hade inte så bra kordination i våra övningar. Det var tur att vi hade varsin guide, som kunde lägga hela sin koncentration och tålamod på bara en person. När det sedan var dags för praktiska övningar i vattnet fick jag ta till mycket hjälp och stöd av min handledare,  Anders. Tålamodet och de prövningar han utsattes för kan inte ha varit lätt alla gånger för en ung kille. Dumma frågor och mycket fysisk hjälp och han var hela tiden lika glad och hjälpsam, svarade tålmodigt på mina frågor och såg när jag behövde hjälp och det behövdes. Men helt plötsligt gav mitt enträgna kastande och alla frågor utdelning. 

Snacka om en överlycklig Margareta, känslan av att få en fisk, gädda men det spelade ingen roll, på fluga var enorm och det har jag levt på länge, många har fiskehistorierna varit när jag berättat om min flugfiskedag. Självklart hade jag en kamera med mig och snällt och lydigt tog min guide kameran och förevigade det stora ögonblicket, första och säkert den enda fisken jag fått och kommer att få genom flugfiske.

Sådana här dagar tillsammans med underbara människor lever jag länge på och har en förmåga att komma ihåg små och roliga detaljer under en lång period, speciellt när kameran har varit med i bilden. Genom kameran kan jag behålla minnen och ta fram leenden, ibland riktigt höga skratt.

Avsändare Margareta som har insett att de som fotar mig har lite svårt med fokuseringen, det kan bli lite suddigt på vissa ställen. Därför är det bästa att jag står bakom min kamera.

Ps Undrar du över vad jag menar med trädfiskaren så kan du läsa om det i mitt förra inlägg - Ett ledset öga … -