Ett par handskar …

eller vantar handlade mitt förra inlägg om och samtidigt kommer jag ihåg en gammal historia som jag sparat i mina gömmor, jag har faktiskt sådana.

Ett par handskar

Min fästmö skulle fylla år. Jag gick därför och funderade på vad jag skulle köpa till henne på födelsedagen. Jag pratade med min syster och hon förslog ett par handskar. Jag och min syster gick till butiken där vi köpte handskar samtidigt som min syster köpte ett par trosor. Expediten råkade av misstag förväxla våra två inköp, väl inslagna.

Jag bifogade några rader till min fästmö med följande rader: Kära du älsklingen min. Jag gratulerar på födelsedagen. Hoppas att du gillar min present, men jag valde den för att jag är säker på att du behöver dem. Hade det inte varit för min systers skull hade jag köpt ett par långa med knappar, men hon sa att du alltid använda korta. Tycker du om färgen? Kvinnan, som jag köpte dem av visade sig sina egna, som hon använt i tre veckor och de var knappast solkiga. Du kan talka in dem på insidan så går de lättare att ta på. Glöm inte att andas i de ibland, annars kanske de blir skrynkliga. Din egen man.

Ps Min syster säger att det senaste modet är att bära dem oknäppta och hängande, då ger det bäraren ett lätt nonchalant utseende. Om du tycker att det är för varmt ute, kan du hålla dem i handen när du promenerar, det tycker jag ser flott ut, ds.

Avsändare Margareta som skulle bli lyckligare om jag hittade mina egna nyinköpta och tänker på hur tokigt det kan bli med en enkel förväxling och hur omvänd bilden av allt kan bli.

Jag tar en söndagshistoria så att måndagen blir enklare att ta till sig nu när även jag ska ut i verkliga livet igen och den här månaden och nästa blir det mer än någonsin.

Hur svårt kan det vara …

att hålla reda på ett par vantar/handskar? För mig är det lika med någon vecka, sedan är de borta, om inte båda så i alla fall den ena. Att tvättmaskinen och torktumlaren äter upp strumpor har jag om inte accepterat så i alla fall förstått att så är fallet samtidigt som jag aldrig kan förstå var de försvinner, för aldrig har jag haft något stopp någonstans i maskinerna.

Nu var det i alla fall de där handskarna som jag aldrig får behålla, numera har jag övergått till tunna flishandskar för 39:90 på ICA Maxi, tre par nyinköpta för tillfället. I 365 foton 2009 är det ett par … som är temanummer 04.

De här vackra hemstickade vantarna fotade jag snabbt i vårvintras, när jag fick de som present utav en av sambons hyresgäster. Innan de skulle försvinna och bli två singlar istället för ett par. Det lär de göra förr eller senare om jag inte syr fast någon larmknapp som tjuter när jag är mer än ett visst antal meter från dem.

Ett par vantar -365 foton 2009

Avsändare Margareta som redan i helgen hade problem med att hitta det ena paret och vintern som inte ens börjat.

__________________________________________________________________________________

Kategori |Ett par … -04|365 foton 2009

Mina tidigare bidrag i 365 foton 2009
_________________________________________________________________________

Kan fortfarande inte förstå …

hur de tänkte och fortfarande tänker när de envisas med att år efter år envisas med att sätta upp denna skylt vid isvägen i Luleå. Det är något som jag aldrig kommer att kunna smälta, konstigt är det i alla fall.

Konstigt är också ordet för temat i Bilduppdraget idag, som både gästdomare och med en blogg som heter konst eller konstigt är det inte konstigt att Beate just valt det ordet.

Konstigt är det i alla fall... och jag kommer aldrig att smälta det.

 Hos bildgatan -Kategori | Bilduppdraget – Konstigt| Mina tidigare inlägg

I Luleå har vi under vinterhalvåret, när vädret tillåter, mycket fina och vältrafikerade isvägar ut till ett flertal närbelägna öar i Luleå skärgård. Den här skylten finns uppsatt och min reaktion första gången jag såg den var en stor gapande mun, några huvudskakningar och snabbt fram med kameran för jag trodde inte det var sant, det jag läste.

Vem i hela friden skulle komma på tanken att sätta sig på en bilväg, ta fram den medtagna veden, försöka göra upp en eld och sedan plocka fram isborren och börja borra ett hål för att sätta sig ner och fiska medan elden tänds och kaffepannan och korven plockas fram för en fikarast samtidigt som bilarna susar mot dig i relativt ”hög” hastighet?

Hallå tekniska kontoret, vilken ljushuvud har kommit på den tanken. Det är kul med humor men det är samtidigt något som jag inte sammankopplar med tekniska kontoret och deras uppgifter. Eller … ? Fungerar vi så?

Inte ens vid vägen i stugan som är betydligt mindre trafikerad och med mycket säkrare underlag skulle jag eller någon annan komma på den idén, eller? Jag kanske får prova senare i vinter och se hur länge jag blir kvar i friheten utan att bli inspärrad på något hospital som febrilt kommer att söka efter min hjärna bland alla andra konstigheter.

Avsändare Margareta som har svårt att smälta och förstå vissa saker, men så är jag ju lite konstig ibland också.

Ps En annan konstig sak som jag funderar över -varför stavar man tekniska kontoret med stort K, stort T är inte konstigt men stort K?