Bildgatan – Avsändare Margareta

har sambon skänkt pengar till idag fast kanske inte, för de lär aldrig hamna i rätta händer. De pengarna blev istället ett tillskott i statskassan och lite mindre sjukfrånvaro i statistiken som regeringen och försäkringskassan så hett suktar efter. Visst är det bra med låg sjukfrånvaro men inte till vilket pris som helst och nu blev priset en daglön mindre för honom och som jag ser det, så finns det betydligt bättre välgörande ändamål att skänka dem till. Han har det så nära att han inte ens behöver gå utanför dörren för att  lätta på den tydligen överfulla plånboken, han såg inte den utsträckta handen. Den hand som brukar smeka hans kind, den hand som brukar hjälp honom med datorproblemen, den hand …

I går fick han ett brev från sin personlige handläggare på Försäkringskassan, han visste inte ens att han hade en sådan, där det stod att han ville ta kontakt med honom för hans pågående sjukfall hos dem. Pågående sjukfall? Sambon var sjukskriven tre månader efter sin stroke men den sjukskrivningen tog slut sista augusti, för snart tre månader sedan, de är snabba och effektiva. Tre meningar och i de tre meningarna stod det två gånger att han skulle ta kontakt med handläggaren så fort som möjligt, de har tydligen inte lika höga effektivitetskrav på sig själva som den försäkrade har?

Problemet var att handläggaren tydligen upptäckt att han fått en dag för lite utbetalt och det hade ju inte min nära upptäckt eftersom allt faktiskt gått ganska smidigt till, han har skickat in sitt läkarintyg och sedan inte gjort något mer, pengarna har satts in punktligt varje månad på hans konto och det var väl det vi mest har varit förvånade över att det inte knusslats någonstans ifrån. Eftersom han nu var säker på, att om den där dagen skulle betalas ut så var han tvungen att påbörja någon ny pappersexercis och det är inte hans favoritämne, papper. Därför sa han till handläggaren att han kan skänka dem till någon som behöver det bättre och har betydligt större problem med försäkringskassan och utbetalningarna än vad han har haft.

Jag skulle verkligen ha velat se den handläggaren, varför inte en uppriggad webbkamera, och hans min när sambon uttalade de meningarna och eftersom han fick upprepa det några gånger så förstår jag att mannen på andra sidan telefonen hade svårt att ta till sig de orden, han kippade i alla fall lite efter andan. Undra just om samtalsämnet på fikarasten kan tänkas ha handlat om ”galningen” på andra sidan som inte ville ha sina pengar? Kan det möjligtvis har varit första gången någon skänkt bort sina pengar till Försäkringskassan, jag skulle tro det. Nu kanske han åsamkade dem ett svårt huvudbry att knäcka, för var ska de pengarna bokföras?  Kanske att det blir pappersarbete i alla fall, för han har ju inte skrivit på någon blankett om det.  Att tvingas avstå är nog mer vanligt eller den där väntan som många har på att inte få några pengar, att överleva månad efter månad utan inkomst. Vem är ansvarig om jag svälter ihjäl för att jag inte har någon ekonomi och inte någon i min närhet som jag kan låna pengar av månad efter månad, på grund av seg byråkrati?

Jag har vikarierat på Försäkringskassan under första hälften av nittiotalet, en mycket kort period men den räckte för att jag skulle upptäcka byråkratin och alla regler som fanns. Nu så här i efterhand kan jag berätta att jag inte alltid höll på den, utan använde mitt sunda förnuft överlag. Det är preskriberat nu så jag får nog förhoppningsvis inga dyra efterräkningar för mitt sunda förnuft. Det finns mycket att skriva om när det gäller den byråkratin och många skulle nog tro att jag överdrev en del, men jag ska inte gå in på det nu och inte heller ge några exempel men det jag upptäckte då var att personalen hade en otroligt stor arbetsbörda som aldrig varit sådan om det sunda förnuftet fått råda och det mänskliga fått vara med i bilden.

Avsändare Margareta som skulle kunna skriva hur mycket som helst om all byråkrati som existerar i vårt samhälle och hur vi helt plötsligt slutat att tänka själva mer och mer. Jag kan i alla fall berätta att jag ringde till Försäkringskassan i ett annat ärende i veckan, i tjänsten, där jag ställde en mycket enkel fråga för den myndigheten. Jag fick ett snabbt och säkert svar, trodde jag. Dagen efter skulle jag behandla ett ärende och fick då se något som gjorde mig mycket fundersam över svaret jag fått. Sagt och gjort ringde jag upp försäkringskassan igen och ställde samma fråga, till en annan handläggare. Man får ju ta vad man får och synd var att jag inte fick den handläggaren på en gång. Nu svarade hon precis tvärtom och då kände Margareta att hon tände på några cylindrar eftersom det svaret nu orsakade mig en hel del onödigt arbete, eftersom jag redan bearbetat och slutfört jobbet redan dagen före enligt det svar jag fick då. När jag förklarade och frågade hur de kunde ge olika svar på en sådan enkel fråga svarade hon, -det vet jag inte.  Istället svarar jag och skriver att de verkar inte ens ha grundläggande kunskaper om det mest elementära på försäkringskassan, de arbete de är ålagda att utföra och kunna. Punkt slut.

Ps.  Min fråga var av sådan karaktär att de överhuvudtaget inte ska gå att svara fel för en tjänsteman/kvinna på försäkringskassan, inte ens en tusende promilles chans. Sedan är jag fortfarande besviken över att han inte såg den utsträckta handen.