är det just nu och det är inte konstigt med tanke på mina prioriteringar under dagen. Det är inte rörliga aktiviteter som har legat på topp den här dagen. Trots att jag steg upp redan 06:45 så har jag inte gjort någonting eller varit med om någonting som är värt att skriva ner här på bloggen. Om du inte vill att jag ska berätta om min tvätt, min middagslur. Inte ens en spännande dröm kom in i min hjärna under tuppluren. Nej jag förstod att du inte vill läsa mer om det så därför fortsätter jag lite på den inslagna vägen, den jag påbörjade igår. Lite dasshumor – nu tänkte jag skriva ner en av de mycket tänkvärda ord som hänger på mitt ”utedass” i stugan. Trots min enormt vackra utsikt från dasset så är det kul med något som livar upp den trista tillvaron på ett dass. Är det sedan några riktigt sanna ord så är det självklart ännu bättre. Alla mina upphängda anslag roar inte alla, speciellt inte det manliga könet. Jag kan inte förstå varför.
Oss kvinnor emellan
En dag i Edens lustgård …
ropade Eva högt till Gud
”Min skapare, jag har ett problem.”
”Vad är ditt problem, Eva?”
”Jag vet att du skapade mig och försåg mig med denna vackra trädgård med alla dessa underbara djur och den dråpligt roliga ormen, men jag är helt enkelt inte lycklig.”
”Hur kan det komma sig, Eva?” hördes det uppifrån
”Min skapare, jag är ensam och dödligt trött på äpplen.”
”Jasså, är det där problemet ligger – då har jag en lösning. Jag ska skapa en man till dig.”
”Vad är en man?”
”Denna man kommer att vara en varelse full med skavanker och dåliga egenskaper. Han kommer att ljuga, bedra och skryta; med andra ord, han kommer att ge dig bekymmer. Men han kommer också att vara större, snabbare och tycka om att jaga och döda saker. Han kommer att se dum ut när han är upphetsad, men eftersom du har klagat kommer jag att utrusta honom på ett sätt som gör det möjligt för honom att tillfredställa dina fysiska behov.
Han kommer dessutom att vara utan förstånd och gotta sig i barnsliga nöjen såsom slagsmål och sparka på en boll. Eftersom han inte kommer att vara alltför skärpt, måste du hjälpa honom att tänka efter och ständigt vara honom behjälplig med lämpliga råd.”
”Låter för bra för att vara sant” sa Eva, med ena ögonbrynet höjt av förvåning. ”Vad är haken?”
”Tja…” svarade Gud ”Du kan få honom på ett villkor.”
”Vilket då?”
”Som jag nämnde tidigare; denna man kommer att vara stolt, arrogant och beundra sig själv mer än allt annat… så du måste låta honom tro att jag skapade honom först. Du får aldrig glömma bort det.
Detta blir vår alldeles egna lilla hemlighet… du vet – oss kvinnor emellan.”
Avsändare Margareta som skriver att sensmoralen i det här visar än mer på den tidiga kvinnliga intuitionen och hur listigt vi undanhållit sanningen för en hel värld i årtusenden för att … och nu kanske det börjar vara dags att lätta lite på förlåten, fast bara lite. Och de säger att kvinnor skvallrar?
Kom i alla fall ihåg att inte äta för mycket äpplen – då kan du få långtråkigt och man vet aldrig hur det slutar.
Nej, jag förstår inte heller varför det manliga könet inte är roat av din dasshumor. Nu är jag ju som tur är kvinna, så jag asgarvar istället. Oss kvinnor emellan, ha, ha, ha!!!
1:a skrattet för dagen, tack Margareta. Det behövdes för nu ska vi till soptippen i åtta minusgrader burr, burr, burr.
Beate – Nu är det inte bara det som kan ”irritera” det andra könet. Jag har en del andra små anslag som jag tycker är fantastiskt kul och sanningsenligt, men de förstår bara inte.
Soptippen, jag hoppas du ska slänga och inte plocka. =)
Sambon påstår att sedan han träffade mig har han besökt soptippen fler gånger än han gjort i hela sitt långa liv, innan mig.
Jag har länge anat men nu fick jag det bevisat!
Znogge – Den där intuitionen har också funnits hos mig och det är så skönt att få svart på vitt av självaste …
Stort tack för din – som alltid – klockrena kommentar på min blogg. Du vet: jag hoppades att någon skulle reagera på regn- och snögrejen. Är glad att det var du:-)))
Visst är bokomslaget lämpligt för en viss bransch… det har du alltså också luskat ut;-) Så långt har jag inte hunnit med dig än;-)
Jag kommer ALDRIG att twittra. Jag har ju (som du) verbal diarré. Vi skulle aldrig klara oss med 140 tecken/meddelande. Nej, jag skulle inte vilja det heller. Vi fortsätter blogga. Hellre kvalitets- än kvantitetsläsare säger jag bara. Du tillhör den förstnämnda kategorin.
Å med det önskar jag dig ett Gott Nytt Bloggår… även om jag spanar efter ytterligare några inlägg från dig innan året är slut:-)))
Beate – Ibland så är jag med. Eftersom jag är fruktansvärt nyfiken, enligt mina söner, så kollade jag in något viktigt när jag såg lite tidigare bokomslag. Min bransch är egentligen inte min bransch, men jag trivs.
Jag har inte förstått det där med twittra att skriva ”100″ inlägg om dagen skulle jag inte klara av, jag som inte ens klarar av ett vissa dagar. Du skrev verkligen det rätta verbal diarré, det blir mycket ibland.
Kanske mer kvantitet i ord räknat än kvantitet i antal inlägg.
Dassinlägget slumpade sig med din dasshumor. En kompis mejlade det imorse, så jag kunde ínte låta bli.
Jag HATAR mobiler och min gamla Nokia vet inte ens hur ordet kamera stavas. En telefon ska man ha för att ringa. Vill jag fota gör jag det med en kamera. Mobiler ska användas
1. i nödsituationer
2. när man är sen t ex så att anhöriga inte oroar sig
3. för att ha koll på barn.
Jag använder min för punkt 2, då punkt 1 lyckligtvis inte uppstått än och det är för sent för punkt 3 ;-)
Beate – Precis håller med dig på alla punkter. Jag hade inte mobil och inte heller mina barn när de var yngre så jag har inte haft den kollen utan den blev mer hysterisk.
När jag en gång var nyförälskad, riktigt nyförälskad, var det mycket sms med många pussar och kramar och längtan och trängtan. Numera är det bara för att skicka ren fakta information.