Jag hotade …

eller lovade, det beror på hur man ser på det, mera tillbakablickar på 2009 trots att året inte riktigt är slut.

2009 har överlag varit ett mycket bra år trots att vi fick det tråkigt och en smärre chock i mitten av maj. En stroke var inte något som jag någonsin trodde skulle drabba sambon och det kunde han själv inte heller riktigt tro på. Nu hände det och som tur var, var den inte speciellt stor ur medicinska mått mätt. För oss var det en stor omvälvelse och gav oss mycket att tänka över, jag vet inte hur vi lyckats men att försöka koppla bort arbetet mellan varven är viktigt och det har han nog lyckats med, i alla fall kortare stunder. En lång sjukskrivning väntade för en person som aldrig i sitt liv haft kontakt med försäkringskassan förutom för något år sedan då han slet sönder bicepsen.  Nu gällde det att sysselsätta sig med någonting som gav sinnesro och riktig rekreation. Att ligga på soffan och vifta på tårna var inget alternativ för honom, vi är inte speciellt lika i det fallet.

Det var nu jag fick börja trampa på nya stigar.

Jag har tittat genom och sett det där som jag inte sett tidigare. Jag har verkligen lyckats ta bort all vanlig vardag runt mig och bara njutit av stunderna.

Spännande – och många nya smultronställen har jag hittat under året.

Nu är det här mer än ett smultronställe, ett riktigt åkerbärsställe och det vill inte säga lite om njutningen.

Det har varit hög och behaglig temperatur samtidigt som jag sjungit inombords, kanske har jag flugit lite högt ibland med mina drömmar, men inte så högt att det tagit ont när jag insett att det inte riktigt blivit som jag bestämt.

Oftast har det haft att göra med saker som jag velat uppleva – en björn har exempelvis legat högt på önskelistan – men den kommer nästa år har jag bestämt.

En hel del vatten har det varit, mycket av mina aktiviteter har kretsat kring just vattnet.

och mycket lek både i och kring vattnet, ibland med hjälp av olika föremål.

roligt har jag haft och en hel del härliga vattenreflektioner och spännande mönster har det blivit.

Förutom all natur och små detaljer i den, som jag också fotat har det varit mycket rost. Rost är vackert, kamerans guld. Jag skulle nog kunna lägga ut en rostig bild varje dag i ett år från årets rostiga motiv, kanske det kommer.

Den här rostiga lyktan är kanske inte det rostigaste men den är så vacker, hittade den i en av våra förråd i stugan. Någonting som mor säkert tyckt varit gräsligt ful och ”kastat” bort.

Trots att jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag själv inte fiskat så mycket, utan mest varit delaktig i att föreviga det som funnits runt oss och det som plockats upp ur vattnet så har jag också ”satt” mig ner en stund med metspöet, utan tanke på att få någon fisk. Mest bara en anledning att kunna vifta på mina välomskrivna tår och njuta ett tag av allt. Jag har trots allt lite svårt att bara sitta och ingenting göra, ett litet metspö i handen gör det mycket enklare.

Sanningen är att jag inte ens håller metspöet i handen utan har hakat fast den för att kunna blunda och mellan varven leka lite med kameran. Jag vet, jag är kanske lite besatt men jag lovar det är ingen farlig besatthet. Nu hade jag napp ganska snabbt och det var inte något som jag räknat med vid det här tillfället. Nu var jag tvungen att dra upp och ropa på sambon för att visa hur lycklig jag var som fått napp och visa den enorma … mörten, men den var stor.

En hel del har mognat hos mig under det här året (inte bara på grund av min nya ålder) utan jag har verkligen fått koppla av och bara vara och inte ha dåligt samvete över det.

De röda krusbären är planterade i år och gav redan så mycket, kanske ett bra tecken för framtiden.

Många ljuspunkter har jag haft under 2009.

Avsändare Margareta som inser att allt egentligen handlat om vår rekreation tillsammans i stugan i sommar. Nu är det så att vi spenderat den mesta tiden runt och kring den. Det har blivit så när sambon varit sjukskriven och att sitta i en lägenhet var det inte tal om. Nu har vi gjort lite annat också, små guldstunder i Linköping, i stugan på Santasari, på Seskarö, upptäckt lite mer guldkorn i närområdet både här i länet, i Östergötland och även i Finland.

Jobbmässigt har jag verkligen haft det bra, även resorna ner till Linköping för jobb har varit stimulerande och givit mig en del nyttigheter. Nu ser jag fram mot att 2010 också ska bli ett bra år.

Alla bilder är från stugan och då inser jag att mitt år har varit precis där, för där har vi fått det vi behövde, framförallt min käresta. Jag såg även hur lilleman njöt när han kom till lugnet och hur han slappnade av under den korta stund han hade tid att vara med oss i stugan. Storebror har mest arbetat på annan ort och det har inte passat med tiderna men till nästa sommar hoppas jag verkligen att de båda tar sig lite mer tid för rekreation.

PS Det går bra för småkronorna mot Ryssland, 3-1 just nu efter andra perioden. Jag har fått munkavle under matchen av Lilleman och sambo som inte kan förstå hur jag kan sitta och prata om annat än vad som händer och sägs på TV:n just nu.

6 svar på “Jag hotade …”

  1. Ja du… du har nog verkligen givit rekreation ett ansikte genom många bilder och vacker text. Att bara vara, byta vardagen mot njutning och rehab (med tanke på sambon), det är en konst och du kan den konsten. Fortsätt även 2010!!!

    PS. Ishockey är inte min grej – håller mig till fotboll. Men grattis till 4:1. Då blev dina killar säkert riktigt glada… och du kunde blogga i lugn och ro;-)

    1. Beate – Jag har ju kunnat göra det eftersom mitt arbete idag ser ut som det gör, med en hel del ledighet och arbetet här hemma kan jag i princip utföra när som helst och varifrån jag vill, bara datorn är med.

      Det är en konst som jag lär mig samtidigt som jag tycker om att jobba men numera utan att må dåligt.

      Ishockey har funnits i mitt liv och jag har varit en riktig hockeymorsa under många år. Lilleman som spelat med laget i staden under många, många år och sedan en sejour även i Piteå.

      Däremot har fotbollen också funnits genom mitt X och pojkarnas aktiviteter under barn- och tonårsperioden.

  2. Vilken vacker tillbakablick! Både i ord och bild. Det gäller att hitta vad som är viktigt i livet. Innan det är för sent. Jag tror ni båda är på god väg!

    1. Znogge – Det är viktigt och att må bra, så gott det går. Jag har i alla fall lärt mig att se mer under några år som gått nu och det kanske jag till viss del kan tacka någon eller något som en gång fick mig att må riktigt dåligt. Ur allt kommer förhoppningsvis någonting gott.

      Vi är nog på ganska god väg om vi lyssnar mer på varandra och förstår innebörden i det vi säger.

  3. Tack för att du räddat min dag. Kände mig inte i riktigt bra form i morse.Men efter att ha läst och sett dina fina bilder så fick jag nya krafter.Jag känner din entusiasm och din optimist trots att du haft det kämpigt i år.
    Nu tänker vi framåt (trots åldern) och hoppas på ett gott nästa år. Själv ser jag fram emot barnbarnsbarnet nummer 2 i början på febr.Jag börjar lära mig min nya kamera så hoppas på att fota bra bilder. Jag gillar också att titta på småkronorna. Det blev ju 4-1 till slut.Ha de gott önskar Anita.

    1. Ormbunke – Jag försöker att vara optimistisk, trots det kryper det ibland in lite sarkasm och elakhet när jag läser något som jag nästan går i taket för. Vad härligt barnbarnsbarn, jag klarade nästan inte av att skriva det. Själv har jag inte ens ett barnbarn, men det känns inte som att det är bråttom med det, kommer de så kommer de.

      Vad kul med den nya kameran, får kanske hålla hårt i plånboken ett tag så kanske jag en vacker dag kan skriva detsamma.

Tycker om din kommentar