och en önskan om lite mer utrymme, brukar jag ibland känna och har nog kommenterat det tidigare här på bloggen. Jag har alltid kommit ihåg att jag bott med stora och rymliga utrymmen. Det finns saker som förträngs någonstans, perioder i mitt liv jag inte kommer ihåg förrän jag öppnar och tittar i mina fotoarkiv. Då ploppar det upp och jag kommer inte ens ihåg problemen som faktiskt måste funnits under en tid av mitt liv. Att bo fyra personer med hund i en liten etta på 37 kvm, det är inget för dagens människor och jag tillhör ju dagens människa. Jag har i alla fall levt så under en period av tre månader. Inga riktiga sängar, madrasser på golvet med lånade sängkläder, det som blivit över för någon. Nästan allt lånat förutom kläderna vi hade på kroppen, fast kanske jag fick låna ett och annat klädesplagg av min dåvarande svägerska.
-
Kategori | fototema- Arkiverat
Detta är verkligen något som var arkiverat hos mig på både gott och ont för visst har jag präglats en del av den händelsen. När vi inte hade något utan var tvungen att nästan börja om från början. En hel del av våra tillhörigheter fanns kvar, men de var på sanering och vi fick under tre månader fixa det på bästa sätt. För oss var det en stor tragedi men om jag jämför med det som händer idag, på Haiti och andra platser i världen så är det en petitess som jag ser det idag. Dagen det hände var det en katastrof, men inte värre än att jag samtidigt kunde känna lycka över att vi alla levde och var välbehållna. Jag brukar skoja och säga att sporten räddade våra liv och till viss del är det sant. Hade inte min dåvarande man satt sig framför TV:n för att se på sport, istället för att gå och lägga sig hade det kanske inte slutat lika lyckligt som det trots allt gjorde. Vårt nyinköpta hus brann ner, eller heter det upp? Vi hade precis köpt ett ”nytt” hus i samma område som vi bott tidigare och jag hade eldat en del under veckan eftersom jag varit hemma med en sjuk lilleman. När maken kom hem efter att ha varit med sina hästar till Umeå så kom det någon kommentar om att, – varför har du inte öppnat spjället ordentligt? Det hade jag gjort men vi undersökte inte saken närmre. Det man inte ser tror man inte händer. Storebrors kompis mamma frågade honom när han kom hem var han varit när han luktade så mycket rök, inte heller det ledde till någon fundering över vad som pågick hemma hos oss.
-
När barnen började ropa att de inte kunde sova för att det stack i ögonen steg jag upp och fick se hur det kom rök ut ur fönsterkuporna på övervåningen, sedan gick allt snabbt och på tio minuter var hela huset övertänt. Vid brandundesökningen visade det sig senare att röret som var igenplombat och låg på kallvindan hade luckrats upp genom åren, mest troligt hade det legat och pyrt under hela veckan. Nåja slutet gott och allting gott men att jag bott trångbott tidigare ser vi i alla fall på de här bilderna som jag använder mig av i veckans arkiverat. Allt är relativt kan jag konstatera.
-
Avsändare Margareta som efter den här händelsen är mycket observant när det gäller brandlukt, kan känna den ibland trots att den inte finns och om jag luktar på böcker från den tiden så finns den fortfarande kvar. Jag kan inte komma ihåg att vi klagade eller på något annat sätt mådde dåligt av trångboddheten.
Däremot kan jag berätta att vårt nya hus byggdes upp med rekordfart. Jag och min svåger ritade och ritade och kommunen godkände våra ritningar på en gång, av två amatörer. Det enda vi fick ändra på var att vi blev tvungna att skriva förråd på ett av sovrummen och vid besiktningen tyckte de att det var det snyggaste förråd de sett. =)
Fler arkiverade bilder hittar du om du följer länken här >>>
