mätt och belåten efter en trevlig middag i goda vänners lag. Visst är det så man brukar skriva och precis så har det varit ikväll. En trerätters söndagsmiddag hos goda vänner. Kan förberedelsen inför vardagen och måndagen som står och knackar på sluta bättre? Nej och jag hann även med att lyssna på de fina och tänkvärda orden min vän MajaPiraja, en tornedaling i Luleå, sa i radions P1 och programmet ”Vid dagens slut”, om du klickar på länken, kan även du lyssna på henne och musiken med Niva som hon valt.

Under vinterkvällar när jag kommer till mina vänner blir jag alltid arg på mig själv för att jag inte orkar dra med mig stativet (och självklart kameran), för varje gång när jag stiger in på tomten så känns det som … Jag vet inte och det går inte att beskriva, det är den stora vackra granen som är snötyngd och alla de ljuslyktor av is som alltid lyser upp så vackert. Kanske som en sagovinter, den som vi läste om när vi var små i sagorna. Jag tror att det är den känslan jag får, någonting ditåt i alla fall.

Nu är jag i alla fall redo för en ny arbetsvecka, fast den egentligen aldrig slutade. Helgen och speciellt idag har bestått av arbete från mitt externa till det som vi kan kalla internt, för det sker inom hemmets väggar. Det har bokförts , fakturerats och lämnats uppgifter till olika myndigheter som vill veta så mycket om vad som skett under 2009.

Avsändare Margareta som inte orkar  kika in hos så många ikväll, får bättra mig till imorgon och då ska jag läsa ordentligt. Den enda jag måste kolla in hos är Beate och se om mina kvällsböner hjälpte under gårdagen, om jag har någon riktigt bra kontakt med honom där uppe.

Ps Jag tänkte ju orka med lite ”arkiverat” också.

Jag förstår att funderingen över att en ko i veckans inlägg kan ge både skakningar på huvudet och frågetecken, men för att förklara min tanke behövs ett eget inlägg, så … Jag tycker i alla fall inte att det är så dumt som det ser ut.