som jag gör och känner kan vara en del av mig, är den här texten som finns på ett litet skrivhäfte jag fick i veckan.
Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 236 – Reflektion
Avsändare Margareta som tror på orden att försöka igen och igen. Att aldrig ge upp, att tro på framtiden, att se det positiva och för varje gång du försöker så kommer du lite närmre att lyckas. Det tror i alla fall jag.
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken - 365 foton 2010
kan vara nödvändigt ibland. Inget undantag för mitt bidrag i torsdagsfoto och temat som just det är detsamma som rubriken – Tittar ner på något. Det gäller att titta ner riktigt ordentligt för att hitta godbitarna.
Hos Bildgatan Kategori | Torsdagsfoto| Tittar ner på något
Avsändare Margareta som ler och funderar om det är matabstinensen som gör sig gällande även i detta inlägg efter veckans alla goda middagar.
en chansen att vara riktigt nostalgisk och verkligen blicka bakåt. Det tror jag behövs ibland, att komma ihåg och minnas. Oftast är det för mig trevliga saker, men ibland kommer mindre trevliga händelser fram när jag plockar och tittar bland mina gamla foton. Några foton som ger de där mindre trevliga händelserna har också roliga minnen med sig, det gäller att skaka av sig det där otrevliga, fast jag kan bli riktigt ledsen av några.
-
Nu har jag ännu inte valt något av de fotona utan jag kör på så här i början med de foton som glädjer mig och ger mig de där minnena av att vara mamma till två helt fantastiska pojkar.
Nu vet jag inte vad lilleman säger när jag skriver gamla foton för jag tror, är ganska säker, att han inte vill känna att han är gammal. Det är han inte heller med betydligt äldre än vad han var på fotot som jag valt i veckan.
Kategori | fototema- Arkiverat
En lite obekväm ställning ser han ut att ha, inte lika glad som den stora kompisen bredvid bara en aning fundersam över vad mamma pysslar med. Varför har hon satt mig i den där konstiga stolen, inte speciellt skönt. Lite har de fått stå ut med när jag fotat ibland och ingen talan hade de heller, värre är det nu när jag tar fram kameran.
-
Varför valde jag det här fotot? Av två anledningar. Rättvis som jag försöker att vara så var det lillemans tur att vara med i arkiverat efter storebrors entré. I rätt ordning och allt, störst först. Anledning två var att det egentligen handlar om två personligheter. Storebror var alltid i farten, det skulle alltid ske saker kring honom och friluftsliv med fiske, bärplockning mm var något som han älskade. Lilleman däremot, han gillade det där myspyset med att kramas och bara vara. Han trivdes i hemmets lugna vrå. Trots att fotot kanske inte visar på den bekvämlighet han kände utan mysapan får istället vara föremål för det mjuka och närheten.
-
Hur ser det ut idag? Jag kan skriva att det inte riktigt stämmer nu förtiden, men trots allt så finns det lite kvar som kommer fram ibland när de kommer hem och sättet de pratar med sin ”gamla” mor på. Fast det här med hemmets lugna vrå, det ser jag aldrig röken av när han kommer ”hem”.
Avsändare Margareta som vissa veckor blir lite sen med mina inlägg i de olika temana men jag försöker åtminstone hänga på när tiden tillåter.
-
Fler foton som är framplockade ur arkivet hittar du i temat -Arkiverat – klicka på länken och följ med till mer foton som gömts och numer får komma fram i dagsljuset.
ännu en gång men numera från den humoristiska delen av veckan, som det har varit gott om. På måndagen och den underhållning vi fick där skojades det friskt dialektalt. Att återberätta en historia dialektalt är inte något som jag kan göra och i det här fallet är det svårt. Hur lätt är det att via text berätta en historia på Kalixmål? Ni som känner till dialekten förstår nog min dilemma. Ni som känner till mitt sätt att prata förstår nog det ännu mer, inte speciellt likt kalixdialekten trots mitt ursprung från pappa. Däremot kan jag återberätta en del av humorn i historien och det kan räcka för att du förhoppningsvis drar på smilbanden. Än en gång under bältet men jag har ju sett och läst att mina läsare tål det, så nu kör jag, alldeles strax. Lite kort och konkret utan kalixmålets egenskaper som jag tyvärr inte kan återberätta i text.
-
Det var en man i Kalix som älskade att gå ut och dansa och den här fredagen var inget undantag när han styrde dansstegen mot hotell Valhall i Kalix. Väl där såg han en kvinna som han aldrig sett tidigare och bestämde sig för att bjuda upp henne. Hon tackade ja och de virvlade runt i dansen, samtidigt som han nyfiket förde ett smått försiktigt samtal med henne (och långsamt =) ). Vi hoppar över allt det där med var hon kommer ifrån, ålder och så vidare.
Nästa fråga som är viktig för oss svenskar oavsett var du bor i landet: – Vad jobbar du med? Kvinnan svarar att hon är forskare och jobbar med sexualitet och det som har med den att göra. Jaaaahaaa, svarar mannen (så eftertänksamt som bara en kalixbo kan göra) och de dansar vidare. Nästa fråga blir lite försiktigt: – Men visst är Italienarna de bästa …? Kvinnan svarar då: – Det är en fördom, för faktum är att det är araberna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. Lite försiktigt frågar mannen ytterligare en fråga: – Men nog har väl turkarna de största? Kvinnan svarar återigen att det är en fördom men i det här fallet är det faktiskt finländarna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. När dansen närmar sig sitt slut frågar kvinnan mannen vad han heter. Mohammed Mäkinen, blir hans svar.
-
Tänk vad fördomar kan skapa och hur kul vi kan ha med dem om vi inte hakar upp oss på allt utan kan bjuda lite på oss själva för de här med dialekter är intressant och även det här med våra fördomar om olika bygder, städer och länder.
Avsändare Margareta som kanske någon gång kommer ihåg något mer roligt att skratta åt. Jag hoppas även att du förstod historien trots att den var betydligt roligare på dialekt.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg och nu kanske du också förstår hur jag kommer att sakna mina arbetskamrater, när vi tillsammans kan skratta åt det här och bjuda på varandras fördomar. Vi alla representerar ju någon del av av länen Norr- och Västerbotten. Att skratta åt och med ”sig själv” det är härligt.