Bildgatan – Avsändare Margareta

ännu en gång men numera från den humoristiska delen av veckan, som det har varit gott om. På måndagen och den underhållning vi fick där skojades det friskt dialektalt. Att återberätta en historia dialektalt är inte något som jag kan göra och i det här fallet är det svårt. Hur lätt är det att via text berätta en historia på Kalixmål? Ni som känner till dialekten förstår nog min dilemma. Ni som känner till mitt sätt att prata förstår nog det ännu mer, inte speciellt  likt kalixdialekten trots mitt ursprung från pappa. Däremot kan jag återberätta en del av humorn i historien och det kan räcka för att du förhoppningsvis drar på smilbanden. Än en gång under bältet men jag har ju sett och läst att mina läsare tål det, så nu kör jag, alldeles strax. Lite kort och konkret  utan kalixmålets  egenskaper som jag tyvärr inte kan återberätta i text.

-

Det var en man i Kalix som älskade att gå ut och dansa och den här fredagen var inget undantag när han styrde dansstegen mot hotell Valhall i Kalix. Väl där såg han en kvinna som han aldrig sett tidigare och bestämde sig för att bjuda upp henne. Hon tackade ja och de virvlade runt i dansen, samtidigt som han nyfiket förde ett smått försiktigt samtal med henne (och långsamt =) ). Vi hoppar över allt det där med var hon kommer ifrån, ålder och så vidare.

Nästa fråga som är viktig för oss svenskar oavsett var du bor i landet: – Vad jobbar du med? Kvinnan svarar att hon är forskare och jobbar med sexualitet och det som har med den att göra. Jaaaahaaa, svarar mannen (så eftertänksamt som bara en kalixbo kan göra) och de dansar vidare. Nästa fråga blir lite försiktigt: – Men visst är Italienarna de bästa …? Kvinnan svarar då: – Det är en fördom, för faktum är att det är araberna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. Lite försiktigt frågar mannen ytterligare en fråga: – Men nog har väl turkarna de största? Kvinnan svarar återigen att det är en fördom men i det här fallet är det faktiskt finländarna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. När dansen närmar sig sitt slut frågar kvinnan mannen vad han heter. Mohammed Mäkinen, blir hans svar.

-

Tänk vad fördomar kan skapa och hur kul vi kan ha med dem om vi inte hakar upp oss på allt utan kan bjuda lite på oss själva för de här med dialekter är intressant och även det här med våra fördomar om olika bygder, städer och länder.

Avsändare Margareta som kanske någon gång kommer ihåg något mer roligt att skratta åt. Jag hoppas även att du förstod historien trots att den var betydligt roligare på dialekt.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg och nu kanske du också förstår hur jag kommer att sakna mina arbetskamrater, när vi tillsammans kan skratta åt det här och bjuda på varandras fördomar. Vi alla representerar ju någon del av av länen Norr- och Västerbotten. Att skratta åt och med ”sig själv” det är härligt.