som jag gör och känner kan vara en del av mig, är den här texten som finns på ett litet skrivhäfte jag fick i veckan.
Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 236 – Reflektion
Avsändare Margareta som tror på orden att försöka igen och igen. Att aldrig ge upp, att tro på framtiden, att se det positiva och för varje gång du försöker så kommer du lite närmre att lyckas. Det tror i alla fall jag.
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken - 365 foton 2010
kan vara nödvändigt ibland. Inget undantag för mitt bidrag i torsdagsfoto och temat som just det är detsamma som rubriken – Tittar ner på något. Det gäller att titta ner riktigt ordentligt för att hitta godbitarna.
Hos Bildgatan Kategori | Torsdagsfoto| Tittar ner på något
Avsändare Margareta som ler och funderar om det är matabstinensen som gör sig gällande även i detta inlägg efter veckans alla goda middagar.
en chansen att vara riktigt nostalgisk och verkligen blicka bakåt. Det tror jag behövs ibland, att komma ihåg och minnas. Oftast är det för mig trevliga saker, men ibland kommer mindre trevliga händelser fram när jag plockar och tittar bland mina gamla foton. Några foton som ger de där mindre trevliga händelserna har också roliga minnen med sig, det gäller att skaka av sig det där otrevliga, fast jag kan bli riktigt ledsen av några.
-
Nu har jag ännu inte valt något av de fotona utan jag kör på så här i början med de foton som glädjer mig och ger mig de där minnena av att vara mamma till två helt fantastiska pojkar.
Nu vet jag inte vad lilleman säger när jag skriver gamla foton för jag tror, är ganska säker, att han inte vill känna att han är gammal. Det är han inte heller med betydligt äldre än vad han var på fotot som jag valt i veckan.
Kategori | fototema- Arkiverat
En lite obekväm ställning ser han ut att ha, inte lika glad som den stora kompisen bredvid bara en aning fundersam över vad mamma pysslar med. Varför har hon satt mig i den där konstiga stolen, inte speciellt skönt. Lite har de fått stå ut med när jag fotat ibland och ingen talan hade de heller, värre är det nu när jag tar fram kameran.
-
Varför valde jag det här fotot? Av två anledningar. Rättvis som jag försöker att vara så var det lillemans tur att vara med i arkiverat efter storebrors entré. I rätt ordning och allt, störst först. Anledning två var att det egentligen handlar om två personligheter. Storebror var alltid i farten, det skulle alltid ske saker kring honom och friluftsliv med fiske, bärplockning mm var något som han älskade. Lilleman däremot, han gillade det där myspyset med att kramas och bara vara. Han trivdes i hemmets lugna vrå. Trots att fotot kanske inte visar på den bekvämlighet han kände utan mysapan får istället vara föremål för det mjuka och närheten.
-
Hur ser det ut idag? Jag kan skriva att det inte riktigt stämmer nu förtiden, men trots allt så finns det lite kvar som kommer fram ibland när de kommer hem och sättet de pratar med sin ”gamla” mor på. Fast det här med hemmets lugna vrå, det ser jag aldrig röken av när han kommer ”hem”.
Avsändare Margareta som vissa veckor blir lite sen med mina inlägg i de olika temana men jag försöker åtminstone hänga på när tiden tillåter.
-
Fler foton som är framplockade ur arkivet hittar du i temat -Arkiverat – klicka på länken och följ med till mer foton som gömts och numer får komma fram i dagsljuset.
ännu en gång men numera från den humoristiska delen av veckan, som det har varit gott om. På måndagen och den underhållning vi fick där skojades det friskt dialektalt. Att återberätta en historia dialektalt är inte något som jag kan göra och i det här fallet är det svårt. Hur lätt är det att via text berätta en historia på Kalixmål? Ni som känner till dialekten förstår nog min dilemma. Ni som känner till mitt sätt att prata förstår nog det ännu mer, inte speciellt likt kalixdialekten trots mitt ursprung från pappa. Däremot kan jag återberätta en del av humorn i historien och det kan räcka för att du förhoppningsvis drar på smilbanden. Än en gång under bältet men jag har ju sett och läst att mina läsare tål det, så nu kör jag, alldeles strax. Lite kort och konkret utan kalixmålets egenskaper som jag tyvärr inte kan återberätta i text.
-
Det var en man i Kalix som älskade att gå ut och dansa och den här fredagen var inget undantag när han styrde dansstegen mot hotell Valhall i Kalix. Väl där såg han en kvinna som han aldrig sett tidigare och bestämde sig för att bjuda upp henne. Hon tackade ja och de virvlade runt i dansen, samtidigt som han nyfiket förde ett smått försiktigt samtal med henne (och långsamt =) ). Vi hoppar över allt det där med var hon kommer ifrån, ålder och så vidare.
Nästa fråga som är viktig för oss svenskar oavsett var du bor i landet: – Vad jobbar du med? Kvinnan svarar att hon är forskare och jobbar med sexualitet och det som har med den att göra. Jaaaahaaa, svarar mannen (så eftertänksamt som bara en kalixbo kan göra) och de dansar vidare. Nästa fråga blir lite försiktigt: – Men visst är Italienarna de bästa …? Kvinnan svarar då: – Det är en fördom, för faktum är att det är araberna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. Lite försiktigt frågar mannen ytterligare en fråga: – Men nog har väl turkarna de största? Kvinnan svarar återigen att det är en fördom men i det här fallet är det faktiskt finländarna. Jaaaahaaa, svarar mannen och de dansar vidare. När dansen närmar sig sitt slut frågar kvinnan mannen vad han heter. Mohammed Mäkinen, blir hans svar.
-
Tänk vad fördomar kan skapa och hur kul vi kan ha med dem om vi inte hakar upp oss på allt utan kan bjuda lite på oss själva för de här med dialekter är intressant och även det här med våra fördomar om olika bygder, städer och länder.
Avsändare Margareta som kanske någon gång kommer ihåg något mer roligt att skratta åt. Jag hoppas även att du förstod historien trots att den var betydligt roligare på dialekt.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg och nu kanske du också förstår hur jag kommer att sakna mina arbetskamrater, när vi tillsammans kan skratta åt det här och bjuda på varandras fördomar. Vi alla representerar ju någon del av av länen Norr- och Västerbotten. Att skratta åt och med ”sig själv” det är härligt.
har varit rubriken på de dagar som pågått under veckan och spanat har vi gjort men för mig har det mer varit en sista chans att få vara med i gänget, de underbara som jag lärt känna under de drygt två år jag arbetat i den här organisationen, började i september 2007.
-
Min tid börjar gå mot sitt slut och det känns tråkigt men jag försöker inte klamra mig fast. Jag vill inte ha ett jobb bara för att ha ett jobb, meningsfullhet är viktigt för mig i mitt arbete. Jag har under sista tiden varit delaktig i en projektgrupp som berör mig stort, i och med att förändringen gör att jag inte behövs, tråkigt men sant.
Första meningen lät nästan som att jag snart skulle försvinna från jordens yta, men så var det inte riktigt tänkt utan slutet på den här perioden i mitt liv, eller någonting sådant.
-
Jag är ganska kluven. Förändringar är bra och att röra om lite i grytan så länge det blir bättre och effektivare gillar jag. Nu när det moderniseras och mitt arbete till stor del försvinner. Jobbet försvinner självklart inte men det blir mer effektivt och min tjänst på halvtid är inte försvarbar. Jag har ju redan idag haft svårt att få ihop tiden, har inte stressat ihjäl mig precis. Nu har inte jag behövt sitta och rulla tummarna under arbetstid, utan när jag varit klar har jag gått hem eller vart jag velat gå och varit ledig till nästa månad. Däremot har jag arbetat betydligt mer de sista månaderna för att avveckla mig själv. Låter lite konstigt men jag har faktiskt inte funderat speciellt mycket och jag är inte orolig över framtiden. Min framtid löser sig på något sätt, däremot kommer jag att sakna människorna i organisationen. Att få uppleva och se hur ett företag ska fungera från högsta ledning till mig på gräsrotsnivå. Det har varit rehabilitering och en själslig pånyttfödelse för mig. För att förstå måste man ha varit jag och det är inget jag tänker gå in på närmre.
-
Däremot ser jag och känner stor tillförsikt inför framtiden och den nya väg jag ska välja. Jag har inte något mot krokiga, kurviga och ojämna vägar det kan alltid leda till något nytt spännande, så länge jag ser att solen finns där framme. Blir vägen alldeles för rak och jämn kan den snabbt kännas ganska tråkig och förutsägbar. Att göra rätt vägval kan vara viktigt, är viktigt, men på vägen dit kan mycket spännande hända.
-
Kanske att jag får gå med utsträckt hand ett tag, hyra och mat måste betalas och med tanke på det jag läst är inte a-kassorna de snabbaste idag. Läste någonstans om den kassa jag tillhör, längsta väntetiden i Sverige. Kanske att det är min tur att laga de där trerättersmiddagarna till sambon, smöra lite måste man ju ibland. =) Bara jag inte smörar för mycket och det blir riktigt kladdigt och slemmigt, det hatar jag.
-
Jag lär återkomma om mina funderingar kring det som väntar, än är det inte riktigt dags men visst kan det kännas lite konstigt om jag tänker efter. En sak har jag i alla fall kvar och det är människorna, kanske att vi träffas igen och jag ska försöka att upprätthålla kontakten på något sätt. Lätt att säga och skriva men verkligheten brukar bli annorlunda.
-
Dagen idag har i alla fall avslutats med utbildningsteater tillsammans med teatergruppen Scratch, i alla fall en del av dem -Rak kommunikation eller brus på linjen? Ännu mer intressant om hur vi kommunicerar med språk, röstläge och kroppspråk. Sedan blir det mycket skratt när Scratch är i farten, även de underbara och framförallt mycket kommunicerande människor. Ett nytt ord?
-
Avsändare Margareta som har förutom allt det roliga, lärorika och intressanta jag upplevt de här dagarna även varit fruktansvärt trött och frusit hela tiden. I kväll känner jag lite i min hals så nu har jag tagit mig en hutt med mollipect och hoppas att det räcker för tillfället.
-
Ps Jag funderar över de föreläsningar och teatern jag varit med om under veckan. De sker oftast inom företag där det ”redan” är försent och där det händer obehagliga saker. Att vi fått ta del av det som en frisk organisation med sunda och bra inställningar, där inte allt det där obehagliga förekommer. Det tycker jag är än mer fantastiskt för det visar ännu mer på hur bra vi har det. När en förändring är på gång som vi inte vet något om. Vi vet inte om den blir bra eller dålig. Vi mår inte dåligt i organisationen. Det enda vi inte vet är vad som händer i framtiden. Det tycker jag visar på hur bra vi har det. Som en arbetskamrat sa: – Lyxproblem.
Om det svåraste du ska fundera över är om du vill ha en fast telefon, en vanlig mobil eller en ipod?
men väl en underbar tvårrättersmidddag har jag avnjutit under kvällen med ytterligare god dryck och fortfarande glada och trevliga arbetskamrater. På Kulturens hus blev vi serverade oxfilé med potatisgratäng, smakfullt tillredda grönsaker och en ljuvlig rödvinssås. Efterrätten bestod av en parfait som var … helt underbar. En bra träning nu inför vardagen och min ”lediga” tid där jag inte lär bli serverad några trerättersmiddagar, därför en bra minskning till två rätter för att sedan kunna återgå till en tallrik fil under lunchtid här hemma. Nu var den här middagen lite för bra för att gälla som en nedtrappning. Snacka om en som kommer ha abstinens i morgon så där lagom vid middagstid. Någon som kan tänkas bjuda mig på en god middag i morgon? Det går bra vilken tid som helst, är det för långt så går det bra att skicka catering och en hälsning.
-
För övrig har min dag varit mycket intressant med en föreläsare som till och med fick en trött Margareta att riktigt vakna till liv. Skam – ämnet på föreläsningen, till stor del av det i alla fall. Inte låter det speciellt kul men det var så tänkvärt, bra och framförallt gav det en del tankar och funderingar. Jag läser i hans bok Skamfilad följande information – Göran Larsson är präst och terapeut, verksam vid S:t Lukas Dalarna i Falun. Han har mångårig erfarenhet som personalutbildare och föreläsare. Arbetar kontinuerligt i olika rehabiliteringsgrupper för långtidssjukskrivna, bland annat med stressrelaterad forskning. Boken ska jag om inte sätta tänderna i, koncentrera både ögon och hjärna i.
Den här mannen skulle många få lyssna till och speciellt tänker jag på en del människor som kanske har ett extra behov, inga namn nämnda och samtidigt ingen glömd. Jag känner att jag fått ta del av något som fick mig att fundera och även få lite klarhet i saker och ting, att förstå och gräva vidare i mig själv. Spännande och samtidigt lite skrämmande. Han lämnade då spår hos mig och några bollar kom i rullning.
Avsändare Margareta som nu ska försöka sova ett tag innan jag i morgon ska göra ”sista rycket” för några dagar, samt även få till mig lite mer humoristisk underhållning innan lunch.
och jag njuter av det utan att ha det minsta dåligt samvete. Inget bidrag i något fototema den här kvällen heller. Varför? Jo, kvällen har bestått av ytterligare en trerättersmiddag. Ja, du läste rätt och det verkar vara något som går som en röd tråd genom kombinationen av en hel del arbete och sedan avslutning med härliga människor och god mat och dryck. I kväll med tillägget av underhållning av en av våra lokala förmågor. Lite lustigt när jag snabbt kikade igenom e-posten och såg namnet Norrlåtar i en kommentar från Irrhönan, ska läsa mer strax. För kvällens entertainer var Svante Lindqvist från gruppen JP Nyströms, en grupp som ofta förväxlas med just Norrlåtar.
-
”Min” trerättersmiddag ikväll bestod av rätter som vi (jag och mina arbetskamrater) tillagade tillsammans med två kockar, så lite fick jag allt anstränga mig för den middagen, inte bara som igår sätta sig vid dukat bord. Förrätten (som jag var delaktig i) bestod av snittar med lufttorkad skinka och räkor med olika blandningar. Till varmrätt fick vi ugnsbakad lax på saltbädd med pressad potatis eller ris, svamp och sallad med en god sås. Efterrätten var en fruktkompott med vaniljsås. Till det serverades valfri dryck och mycket skratt och prat. Det enda jag funderar över så här i efterhand var om några militärer eller någon med vana från storkök varit inblandad i tillagningen av såserna för det kommer att räcka och bli över för middagar och efterrätter under en mycket lång tid framöver.
-
Du kanske förstår att jag inte har så mycket tid över för det här med bloggande just nu, men det kommer betydligt bättre tider senare under veckan. Morgondagens inlägg kommer också att bli sent och efter det inlägget kanske du funderar över vad jag egentligen är inne i för något just nu.
-
Jag kunde snabbt också konstatera att jag tydligen har en mycket stark och framförallt bra kontakt men någon där uppe, när jag snabbt läste en av kommentarerna. Det är faktiskt ett intressant vetande för mig och det känns bra att jag inte är så helt fel ute i mitt vardagliga liv.
-
Avsändare Margareta som bakom den kalla snöfasaden i norr återkommer imorgon kväll med … fler ljusglimtar som lättar upp min tillvaro (kvällstid) med alla programproblem som varit förra veckan. Där ser jag också ett ljus i mörkret som förhoppningsvis är löst när jag börjar jobba nästa period, den här tiden får jag försöka lösa allt till det bästa för alla och jag tror att både jag och mina arbetskamrater överlever.
Ps Inlägget om min tolkning av kossan, den kommer kanske eller så kommer den inte men inte nu.
mätt och belåten efter en trevlig middag i goda vänners lag. Visst är det så man brukar skriva och precis så har det varit ikväll. En trerätters söndagsmiddag hos goda vänner. Kan förberedelsen inför vardagen och måndagen som står och knackar på sluta bättre? Nej och jag hann även med att lyssna på de fina och tänkvärda orden min vän MajaPiraja, en tornedaling i Luleå, sa i radions P1 och programmet ”Vid dagens slut”, om du klickar på länken, kan även du lyssna på henne och musiken med Niva som hon valt.
Under vinterkvällar när jag kommer till mina vänner blir jag alltid arg på mig själv för att jag inte orkar dra med mig stativet (och självklart kameran), för varje gång när jag stiger in på tomten så känns det som … Jag vet inte och det går inte att beskriva, det är den stora vackra granen som är snötyngd och alla de ljuslyktor av is som alltid lyser upp så vackert. Kanske som en sagovinter, den som vi läste om när vi var små i sagorna. Jag tror att det är den känslan jag får, någonting ditåt i alla fall.
Nu är jag i alla fall redo för en ny arbetsvecka, fast den egentligen aldrig slutade. Helgen och speciellt idag har bestått av arbete från mitt externa till det som vi kan kalla internt, för det sker inom hemmets väggar. Det har bokförts , fakturerats och lämnats uppgifter till olika myndigheter som vill veta så mycket om vad som skett under 2009.
Avsändare Margareta som inte orkar kika in hos så många ikväll, får bättra mig till imorgon och då ska jag läsa ordentligt. Den enda jag måste kolla in hos är Beate och se om mina kvällsböner hjälpte under gårdagen, om jag har någon riktigt bra kontakt med honom där uppe.
Ps Jag tänkte ju orka med lite ”arkiverat” också.
Jag förstår att funderingen över att en ko i veckans inlägg kan ge både skakningar på huvudet och frågetecken, men för att förklara min tanke behövs ett eget inlägg, så … Jag tycker i alla fall inte att det är så dumt som det ser ut.
av detaljer finns det i denna bild, vilket gjorde att det kändes ännu mer lockande att göra en solarisering av bilden. Nu har jag ändrat och lagt till lite lager innan jag gjorde min solarisering. Lite spännande eftersom min ”uppdragsgivare” tycker att det blir bättre med få och mer rena detaljer, självklart var jag tvungen att göra tvärtom för att få fram något som jag gillar i det här med detaljer. Jag är relativ nöjd både med mitt eget bidrag i Bildverkstaden och denna solariserng i både färg och svartvitt. Nu gillar jag även de med rena detaljer och Bildverkstadens eget bidrag var verkligen tjusigt, speciellt gillade jag den svartvita solariseringen hon gjort, av ett redan vackert porträtt.
Kategori | Bildverkstad – solarisera
Mitt egentliga bidrag till solarisera hittar du i föregående inlägg eller om du följer denna länk - Sol …
Avsändare Margareta som nu sätter sig framför TV:n ett tag.
arisera vill Bildverkstaden att vi ska göra i veckans tema. Det är egentligen bara att trycka på menyn solarisering så är det klart. Det finns andra små alternativ också och jag valde ett lite annat, lika enkelt men med fler justeringsmöjligheter. Vad är då solarisera egentligen? I Photoshop kan jag läsa följande förklaring – Filtret Solarisera blandar en negativ och positiv bild, vilket ger en effekt som liknar den man får om man under kort tid utsätter en fotografisk kopia för ljus under framkallningen.
Kategori | Bildverkstad – solarisera
Vad har jag då gjort? -Program – Photoshop Elements 7.0 .
-Öppnade originalbilden (den första).
-Valde justera färg i menyn – justera färgkurvor – solarisera – justerade reglagen.
-Ok och klart (mittenbilden).
-Återuppreppade allt från originalbilden förutom att jag konverterade den till svartvitt och valde landskap med några små justeringar i reglagen.
-Ok, klart (sista bilden).
-Nu återstod bara att minska bredden på samtliga bilder till 510 pixlar.
-Klart.
Avsändare Margareta som strax ska lägga upp en till bild som jag solariserat men med fler detaljer och lite andra små bildredigeringar före.