Bara lite kort …

innan jag går ut och möter den vackra solen igen, snart solnedgång. Jag ser att det är Ebba idag. Min mormor hette Ebba och var en fantastiskt ödmjuk och snäll mormor, den tidens mormor och den mormor min pojkar har men tyvärr en utdöende art.

Min syster hette också Ebba, som andra namn. Det var något hon både skämdes och var arg över. Att heta Ebba på den tiden var inte speciellt kul. Jag retade henne och var inte alltid speciellt snäll, fast inte ofta bara ibland. Inget som hände ofta, vi går inte omkring och tänker så mycket på vad vårt andra namn. Nåja, det ville sig inte bättre än att när hon började i första klass så ville läraren att de skulle presentera sig med fullständigt namn. Inte speciellt vanligt idag men då på 60-talet var det kanske så. Jag kommer inte ihåg eftersom jag själv aldrig har haft problem med mitt, så för mig har det gått obemärkt förbi.
_

Syster ysters presentation första skoldagen kommer jag däremot ihåg mycket tydligt. Hon svarade med sitt för- och efternamn men utelämnade ordet Ebba någonstans på vägen, trots att hon var mycket medveten om vad som förväntades av henne. Fröken som sitter med facit i hand frågar om hon glömt något. – Nej, jag heter Kristina XXXX. – Har du inget mer namn?, frågar fröken. – Nej, svarar lilla fröken bestämt.  – Här  i mina papper står det att du har ett till namn. – Nej, svarar hon igen och nu en aning argt och ganska bedrövat. Hade fröken hört det där ledsna bakom svaret hade hon kanske inte envisats så med att få fram det, men nu lyssnade inte läraren utan fortsatte att tjata på henne. Syster yster fortsätter att vägra uppge mer än sitt tilltalsnamn. Det leder tillslut att fröken läser upp vad som står i hennes papper och så var allt ”utskriket” till alla och envar som hade öronen öppna.

Det blev självklart inte några större reaktioner från någon, förutom hennes egna inre starka känslor och dem fick vi känna av när mamma och hon kom hem efter den första skoldagen. Hon skulle aldrig, aldrig mer gå till skolan och mamma och pappa var de mest konstiga som gett henne ett namn som alla skrattade åt och tyckte var hur fult som helst. Ingen hade skrattat och ingen hade reagerat men i en liten flickas fanstasi var det precis det som skett.

På 60-talet, inte i den värld jag växte upp, fanns det inga tankar på coola och ovanliga namn utan helst skulle vi ha namn som alla andra och kanske någon döpte efter en superkändis någonstans. Jag kommer inte ihåg någon som hade ett namn som på något sätt stack ut från de övriga. Mina kompisars namn var sådana som Lena, Ann-Helen, Elisabeth, Kristina, Annika och pojkkompisarna Hans, Mats, Fredrik, Bengt, Rolf. Ingenting som stack ut utan rejäla svenska namn som det var på den tiden.

Min egen mor har berättat att när hon (och pappa) funderade över namn till sina döttrar så ropade hon och kände efter hur det lät. Lite kul att höra och sedan väljer hon två riktigt långa namn. Jag får inte ihop det men skämmas för mitt namn har jag aldrig behövt göra trots att jag ibland drömt om att heta något annat. Hanna, Sara och Cecilia är tre av de namn jag drömde om, hade mina pojkar varit flickor hade de varit högaktuella.

Idag döper vi barnen till allt mellan himmel och jord. Bara namnet har en bokstav i sig så kan vi gå till domstol för att få vårt eget  unika namn på vårt barn, snart dyker säkert siffernamnen upp när det inte längre känns exotiskt med bokstavskombinationer. Fast numera ser vi även alla de där riktigt gamla namnen som jag nästan sätter i halsen när jag hör vad de ska döpa det lilla telningen till. Hur kul känns det att tycka att lilla Enok (det hette min farfar) eller Hildur (farmors namn) är den sötaste bebisen i världen? Kan du se lilla Enok och Hildur tulta omkring? Efter något år tycker till och med jag att det är fantastiskt vackert och så går det runt hela tiden.

Ett namn som aldrig dykt upp som ett nytt modenamn är Margareta, jag är nog också en utdöende art. Alldeles för långt och tungt, men det är jag och det är valt med kärlek av mina älskade föräldrar. Därför passar även jag och sambon ihop så ypperligt han med det korta och rappa namnet och jag med det långa och tunga. Det hade varit värre om han hetat Per-Oskar eller något annat som du måste andas mellan för att säga. Det hade blivit många inandningar innan de bestämt sig för att de skulle bjuda Per-Oskar och Margareta eller Margareta och Per-Oskar. Nu är det så enkelt ihop att de inte hinner ändra sig innan de sagt våra två namn. Tack för det till våra föräldrar. =) Nu orkar våra vänner bjuda in oss till små trevligheter.

Avsändare Margareta som funderar över vad jag skulle döpt mina pojkar till idag. Min äldsta hade inget modenamn, men efter honom började det dyka upp en massa sådana små telningar och min yngsta har ett namn som många ungdomar bär, men med många olika stavningar. När han föddes gick det inte att ändra för han hade hetat så hela min graviditet och när han kom ut var han bara en sådan. Vi var lite orolig för alla ”smeknamn” eftersom ingen av oss gillade ändringar av dopnamnet. Nu behövde vi inte fundera för bland sportkillar verkar det vara efternamnet som gälleroch det andra namnet han har fått av vänner har inget att göra med tiltalsnamnet.

Själv vill jag heta Margareta och inget annat – Maggan är inget för mig, men så heter jag trots allt bland de flesta.

PS. Jag har fått lite solsting och blivit snöblind – skulle skriva några rader om dagens namn men grattis till alla fall till alla Ebbor (en Ebba två ?) som jag idag tycker är ett fantastiskt vackert namn.

Bastun är under uppeldning – så snart – i solnedgången.

5 svar på “Bara lite kort …”

  1. En stark drottning alltså och han verkar ha fört över det till dottern. Vi fick också drottning-/prinsessnamn men i det fallet är jag säker på att mina föräldrar inte hade en tanke på det utan det slumpade sig så.

  2. Under hela min uppväxt önskade jag att jag genom dopet fått ett vanligt namn som Eva, Lena, Karin, Maria, Anna eller Susanne.Så befriande det hade varit.

    I stället envisades min pappa med att ge mig ett drottningnamn. Inget återkommande drottningnamn men dock. Tror bara att en har hetat så. Min pappa ville namnge mig efter en stark kvinna och på den vägen är det!

    1. En stark drottning alltså och han verkar ha fört över det till dottern. Vi fick också drottning-/prinsessnamn men i det fallet är jag säker på att mina föräldrar inte hade en tanke på det utan det slumpade sig så.

  3. Ett tänkvärt inlägg om namn faktiskt, speciellt då Ebba ficksig ett ”ryck” igen för några år sedan i ”skärgårdsdoktorn”. Själv hatade jag också namn 1 och 2 … då. Idag är båda s. k. modenamn, konstigt, eller hur!?
    Ärligt talat så hatar jag ”smeknamn” som ”Maggan” till exempel. Gräsligt. Margareta däremot är ett fint namn (trots att det är långt), dessutom internationellt gångbart.
    Gillar ”gamla” namn åter kommer tillbaka typ Elin, t ex. Ja Hildur är ju ingen höjdare direkt, inte Enok heller (får mig att tänka på ”eunuck”;-) Men då var de fina.

    PS. Vad menade du med de ”de två p:na”. Det är ju lördag (utan bastu och öl dock med sol och utställning) så min hjärna har fått solsting den också;-) DS

    1. Skärgåsrddoktorn är något som jag helt missat, men jag kommer ihåg att en flicka i programmet hette så. Såg väl något avsnit eller någon del av dem.

      Jag tycker inte heller om smeknamn, men jag accaepterar att människor säger så till mig i alla fall när det är människor som jag tycker om. Det är bättre än Haggan som en kallade mig när han var liten. Överlycklig blev han altid när han fick se mig, när jag hämtade mina egna barn på dagis så ropade han alltid Haggan med armarna utsräckta. Personalen på dagis hade också roligt.

      jag vet inte hur mycket de funderade över namnen på 1800-talet. Min farfar var exempelvis född i slutat av 1800-talet. Är inte säker på när farmor var född, hon dog långt innan jag föddes.

      Gillar också gamla namn men vissa sitter bättre i munnen än andra.

      De två p:na störde mig otroligt i ordet bröllop (min kommentar hos dig)

Tycker om din kommentar