och säg nu inget annat, utan hänsyn till snömängderna i bakgrunden. Åker vantarna av och hängs ute trots att du vet att du ska ta på dem igen – då är det vår i luften. De sista fem månaderna, från oktober till mars, har vantarna helst varit dubbla och någon tanke på att ta av dem har överhuvudtaget inte funnits.
Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 215-par
-
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken - 365 foton 2010
-
Idag när jag gick till jobbet stod jag ett tag och funderade, ska jag eller ska jag inte? Jag ska och så gjorde jag. Min skinnjacka som legat och väntat på våren åkte på med en liten försiktighetsåtgärd, en tunn extrakofta fick vara den säkerhetslina jag vidtog för att vara på den säkra sidan, att inte frysa. Jag frös inte och stegen till jobbet var nästan som att springa på små moln med lätta steg, inte för att jag vet hur det är att springa på moln men misstänker att det kan kännas som det gjorde i morse. För första gången kunde jag titta framåt och inte neråt. All ishalka och snöhögarna på trottoaren och vägbanorna var var borta och förhoppningsvis behöver jag inte se dem igen förrän nästa vinter.
-
Det största vårtecknet kommer i morgon då jag ska ta nästa steg mot att jag nu bestämt mig för att våga vägra mer kyla och halkiga gångbanor. Cykeln kommer att få se morgondagens ljus, lätt rullande längs de vägar jag nu under en tid promenerat med livet som insats. Bambi, han hade det lätt på sin första tur, mot hur jag och andra lulebor har haft det i vinter.
-
Avsändare Margareta som inte brukar vara den första att ta ut cykeln. I vårt hus har jag ännu inte sett någon cykel på luftning, kanske att jag slår mitt eget rekord i att vara den mest våghalsiga … för – Jag tror, jag tror på sommaren. Jag tror, jag tror på sol igen.
Pingback: Temalista -365 foton 2010
Ett vårtecken gott som något!
Ja rosa får stå för färgerna som nu kommer och att ta av sig vantarna har jag inte riktigt gjort när jag cyklat på morgonen.
Rosa…mumma…
Nog har du gått på moln – de gör man ju när man är kär!!!
Fin bild…lite snöig men endå. Skönt att ha lite mindre o tunnare kläder du.
Kramiz Anki N
Så mycket rosa moln är det inte, den tiden är nog förbi fast stundtals kan de komma tillbaka.
Vilket hoppfullt inlägg:-) Å söt var det också med ritningen bredvid. Duktig tjej!!! Snö… vaddå snö. Den såg jag inte, tackar dig och Photoshop för det.
PS. Å visst är det härligt att inte behöva halka fram längre. Kan du tänka dig: här i Täby har dom t o m sopat vägarna = allt eländigt grus är borta. Japp, ska inte ens gnälla över all damm på fönsterbrädet… köksfönstret står nämligen alltid på glänt hos oss. Så skönt att kunna damma av imorgon;-) DS
Här har de inte sopat och därför är jag tacksam för cykeln och glad för att jag inte älskar högklackat.
Hej! Såg att du skrivit ett inlägg på din förr, förra blogg om skogmans ”kråkslottet/zackarigården” i karungi. Att det var ett av dina drömhus. Ville bara säga att det huset betyder ganska mycket för mig, vi har ett porträtt av det huset hemma i vardagsrummet. Det är nämligen så att det en gång varit min släkts hus i generationen. Min gammalfarfars fars far, bodde i det huser som lten, men pga av kriget så var de tvungen att flytta. Det är nämligen därifrån namnet Zackarigården kommer ifrån. Jag vet inte riktigt vad som hände med huset sen, men jhag gissar att staten köpte det. Själv har jag bott inte så långt därifrån, bara på andra sidan älven. Ha4r själkv cokså varit inne i huset, tycker att det är ganska läskigt jag med. Anledningen till att ag drog upp det häre var väl för att jag inte visste att ”andra” männiksor hade en sådan syn på huset. Jag shjälv tyckte att det var synd när de rustade upp huset ibbörjan, men sen blev det ju riktigt fint! Mvh Gabriella Zachari.
Vad kul och intressant att du hittade mitt inlägg. Nu har jag inte varit till Karungi på länge eftersom sambon inte har kvar någon där förutom att vi besöker kyrkogården ibland.
Spännande och som du såg i kommentarerna så hade jag också fått veta att den kallas Zackarigården. Jag måste åka förbi någon gång och fota vad som har hänt där.
Svar: Inte kända alls… nödvändigtvis. Vi hade Lars Lerin med en gång, men det var tack vare att min VD och han gick på gymnasiet tillsammans. De flesta konstnäter ”plockar” vi via olika konstrundor och utställningar. En och annan blogg har också hjälpt med tips. Vi har en intagningsgräns på 5 000 SEK, så de riktig kända gör nog inget i den prisklassen. Dessutom anser jag/vi att konst ska vara vacker och falla en i smaken. Den ska inte anses som en investering – typ man köper nå’t bara för att det är dyrt alltså.
PS. Jag lägger kanske upp några länkar till konstnärerna och deras namn ikväll. DS
Det får ni en eloge för. jag tycker att det är kul med nya och okända konstnärer som får en chans att visa upp sig, inte alltid så lätt för dem.