För tre år sedan …

skrev jag mitt första blogginlägg någonsin. Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag nappade på Maja Pirajas argument och registrerade min allra första blogg och egentligen mitt allra första framträdande på nätet.  Hon påstod att det var så kul och att det inte var något farligt. Kul? Hur kunde det vara kul att ”blotta” sig på nätet? För det är väl det jag gör om jag skriver en blogg? En blogg handlar väl bara om mode, utseende och inredning och berättar det mest intima om sitt privatliv? Det var mina tankar kring det här med bloggande och då är det trots allt bara tre år sedan, inte vid sekelskiftet.  Jag hade aldrig, aldrig läst en blogg för tre år sedan, men trots det så visste jag. Jag visste, för jag hade ju läst vad media skrev och vad ”alla” andra sa.

Trots det så lyckades Maja på något sätt att övertala mig, vet inte än idag hur hon lyckades för jag kan vara ganska envis samtidigt som min självkänsla när det gäller mitt skrivande och fotograferandet inte låg över vattenytan. När jag läser mitt absolut första inlägg så förstår jag på vilken nivå jag befann mig – Att få tiden att stanna en stund …

Inget dåligt inlägg på något sätt men visst känner jag hur försiktig jag var och hur trevande jag försökt få ihop en text. Jag var verkligen nervös och osäker. Det här var något nytt och till saken hör att jag under många år blev ifrågasatt över min kompetens att både skriva och fota. Jag mådde inte bra och att jag skulle skriva något som vem som helst kunde läsa kändes verkligen på gränsen till vad jag klarade av. Ingen hade egentligen läst något jag skrivit och det var inte mina vänner utan några besserwissrar jag hade i min närhet som kommenterade, inte bara på mig utan ett flertal fick ta mycket stryk.  Det behöver inte vara mycket men varje liten elak kommentar och ifrågasättande sätter sina spår. Konstruktiv kritik är bra och jag vill ha sådan, men när den blir elak och små nålar sticks på ”rätta” ställen under en lång period kan många hamna under vattenytan och det var precis där jag var när Maja tyckte att jag skulle börja blogga.

Idag törs jag och bryr mig inte lika mycket över när komma och punkt är på fel ställe eller när min text blir talspråk. Jag är jag och det törs jag visa här, tack vare bloggen.

Visst har jag funderat att lägga av många gånger men det är så förb ….t kul och så många härliga människor som jag träffar på. Jag kan välja själv vilka jag besöker och vad jag läser. Några varje dag andra blir lite mer sporadiskt men jag älskar er alla och det handlar mest om hur jag förlägger min tid framför datorn. Jag har trots allt ett liv IRL och det får inte misskötas. Fast … när jag fotar och när jag kreerar med mina foton så finns bloggen där och en del lägger jag ut medan andra har jag i annat syfte. Jag gör ju en del tavlor och har även sålt några, mycket få, vid olika tillfällen. Nu har jag beställt min egen första tavla (som jag ska här hemma) från Crimson och tanken var att svåger skulle rama in den.  Men hans förråd av grejer är långt inne i en gemensam förvaring, väl ihoppackat gjorde att jag nu lämnat in den hos Gallerix och väntar med spänning på resultatet.

Tre år går fort och mycket har hänt under den tiden. Blogga var som tidigare skrivits helt otänkbart för mig och numera finns jag även på FB och det fanns överhuvudtaget inte  i min värld bara för några månader sedan. Det var ju verkligen under min egen värdighet och vad jag tyckte var ok. Där var det också en vän som lockade in mig och jag förstod inte mycket från början. Vad var vitsen, jag hade ju redan min blogg och det borde räcka för mig som inte har den där tiden, inte tar den i alla fall. Som vanligt hade min vän rätt och jag hade fel. Det är kul och jag kan faktiskt välja själv. Vad jag vill skriva, vad jag utelämnar och vilka personer som finns där i min ”närhet”. Att jag sedan blivit ännu mer barnslig och kanske leker lite mer förhöjer ju min egen tillvaro lite mer. Precis som i bloggen har jag inte så många vänner men de jag har tycker jag om eller tycker att de är intressanta på olika sätt. Alla känner jag inte personligen, inte det där privata livet men jag tror att jag känner dem och har en uppfattning om vilka de är.

Nu var det bloggen som skulle avhandlas och det tre år jag blev med den. Jag började 21 oktober 2007 hos Driftig (ett kvinnligt närverk) för att sedan välja en vanlig wordpressadress och den utökades med ytterligare en där tanken var att bara lägga upp foton. Ni som varit med vet hur det gick. Jag bara lägga upp foton utan text? Dömt att misslyckas, både med att ha en ”bara” skrivande” blogg och en fotoblogg. Ingen kombination som jag klarade av och därför tog jag med mig allt och flyttade till min egen domän som jag haft under många år men inte kommit så långt med.  Där lade jag till en subdomän och så fick det bli min ”nya” blogg. Här är jag i dagsläget och tycker att det känns bra, men visst tar det en hel del tid. Vad skulle jag göra om jag inte bloggade? Är säker på att jag stimuleras mer här vid bloggen än jag skulle göra framför TV’n. Det är vad jag tror alternativet skulle vara. Hur enkelt är det inte att lägga sig framför den och snabbt har jag somnat, här framför datorn somnar varken min kropp eller min hjärna.

Till och med min älskade sambo (som varken bloggar eller är med på FB) tycker att det är lite småkul och han kan kommentera mina vänner och fråga vad de nu har skrivit och vad de gör. Han är delaktig i högsta grad utan att för den skull vara med. Det blir också en gemenskap som vi tillför varandra utan att ändå göra det … på något sätt. Jag tror att han skulle tycka att det vore tråkigt om jag slutade för det blir en liten avkoppling i hans eget nätverkande (att läsa det jag skrivit) som oftast handlar om arbete och åter arbete. Han har sina intressen och jag har mina utan att de kolliderar och sällan sammanförs. Just nu är han i Stockholm på tekniska mässan och jag skulle vara på företagarmässan vid samma tillfälle. Nu tackade jag nej när jag fick erbjudandet på grund av att två sambor behöver lite egen luft ibland … eller?

En bild till det här inlägget? Vad? Det första jag tänkte var att jag skulle fota mitt tangentbord, ett av dem, och det borde vara helt korrekt men jag väljer att lägga upp det absolut första fotot någonsin hos mig i min då helt nya värld, bloggandet.

Avsändare Margareta som tittar på bilden över Luleälv och tänker att det är den jag färdas längs under en stor del av min tid samtidigt som Kalixälven har betytt mycket för mig under min uppväxt och Torneälven numera också blivit en del av mig.

Ps Det har både varit kul och absolut inte något farligt. Det är ju vad jag själv väljer att göra det till.

10 svar på “För tre år sedan …”

  1. Hurra! Hurra! Hurra!
    Grattis vännen till tre år! Jag trodde inte att det skulle bli så här många år när jag började…..

    Att det bor en skribent och fotograf i dig, det visste min högra lilltå – för det är där talangscouten i mig bor! Jag tror nämligen att bloggvärlden blev rikare tack vare ditt intåg. Har följt dig hela tiden, vilket du vet och ser fram emot fler kloka inlägg och vackra bilder.

    puss och bus!

    1. Tackar och det är ju din förtjänst (från min sida) att jag finns här och att jag vågar. Hur mina texter och bilder är inte det viktigaste för mig utan det är som jag tjatat om tidigare, att jag vågar. Det lär nog bli en del bilder och texter även framöver oavsett om någon vill eller inte för nu är jag ganska orädd.

  2. Detta med bloggandet har blivit en kär sysselsättning för mig sedan 1½ år tillbaka. Hellre en stunds filosoferande framför datorn än att tillbringa kvällarna framför TV:n!
    Så kul att läsa andras klurigheter och se på alla vackra foton. Och nya bekantskaper får man – i alla åldrar – härligt!

    1. En bra mening och jag håller verkligen med dig om det. Det är trevligt att läsa och se hur olika men ändå så lika vi är på många sätt.

  3. Stort GRATTIS på treårsdagen!!! Skrattade gott åt dina tankar, har nämligen haft exakt samma funderingar. Å om nan tittar hur våra bloggar har utvecklats så är det faktiskt en suverän uppåtkurva som jag ser.
    Har ju följt dig i nästan två år nu (tror jag) och det började nog via en fotoutmaning -trissen som jag minns rätt. Jag älskar läsa dina texter (även om dom ibland är lite väl långa;-)) och beundrar din fotokonst (bilden ovan är ju ytterligare ett konstverk).
    Maken min har precis gått samma ”utveckling” som din älskade sambo, men ingen av oss är med på FB. Där går liksom gränsen för mig.
    Din varma kommentar på min blogg ger jag med nöje tillbaka till dig. Åsså en sak till: Jag är ju helt emot bloggträffar, men några enstaka bloggare skulle jag gärna möta IRL å du är en av dom tre (har träffat Lissen i 08). Konstigt att man (=jag) inte är sugen på fler med tanke hur många bloggkompisar (observera: kompisar inte vänner, himla skillnad) jag har…
    Kram!!!

    1. Uppåtkurvan kan tolkas på flera sätt och visst kan jag ibland känna att ju mer man vågar desto större är chansen att det blir lite slarvigare. Den första text jag läste hos dig var när du satt på balkongen och viftade på tårna och förstod att vi ibland delade intresse, tåviftandet =)

      Att mina texter ibland är för långa för en blogg är jag mycket medveten om men … jag har så svårt att sätta stopp och det är det där med avgränsningar som jag har problem med, ganska ofta. När det gäller bloggträffar så nej, av flera anledningar hur skulle jag ha tid med det och såg att de har en sådan i Haparanda men det lockar inte mig. Visst skulle det vara trevligt att träffa några, nu har inte jag så många och ingen av er skulle jag ha något mot att möta. Maja är den enda som jag träffat och konstigt vore annars eftersom vi också jobbat ihop. Sedan har jag träffat några som ibland har kommenterat, inte ofta men det har hänt, svåger, svägerska och andra vänner.

      Tack och kramen behövdes efter gårdagens bilkörning. =)

  4. Jag önskar att jag kunde ge dig en nära och personlig kram för den tid jag läst dina fina texter och foton.
    Jag började ju också sent att blogga. Men det var mer med tanke på att kunna lägga upp och visa mina foton. Först i Trädgårdsbloggen då växter och trädgård också har blivit mitt intresse efter pensionen. Jag tror att jag är en av de äldsta som börjat blogga. Men med bloggen träffar man ju på många olika åldrar som har samma intressen och får en att känna sig som sjutton.”Det var väl ändå att ta i”
    Jag har också en till som beundrar dina texter i form av min gubbe. Jag ber ofta honom att läsa . Ditt första foto
    var inte fy skam som vi brukar säga.
    Hoppas att du har haft en skön dag och ta ett glas vin och njut av dagen. Från en som har det lite svårare att skriva texter. Kramar. Anita

    1. Det var ju mycket med tanke på foton jag började blogga men så fick jag lite skrivklåda också i samma veva. Kan ”alla andra” så kan jag också. Det handlar om att våga. Det tog ett tag innan jag stannade upp och bestämde mig för var jag skulle vara. Vad kul att din ”gubbe” också gör som min och läser det du läser. Även om de inte är med så blir de delaktiga. Jag tycker att jag har stött på en hel del som är äldre (inklusive mig själv) och det gillar jag för då handlar det inte bara om de tre ämnen som jag skrev om i inlägget. Det blir intressantare och jag vet inte vad som kommer att finnas när jag besöker mina bloggvänner.

      Något vin blev det inte eftersom jag hämtade sambo och svåger från flygplatsen men en hel del avkoppling hinner det bli just nu, kanske lite för mycket.

      Tack för kramarna och vi behöver dem lite då och då.

  5. Grattis till tre år i bloggvärlden. :) jag började inte skriva i bloggform förrän 2007 jag heller, dessförinnan hade jag olika former av webbdagböcker på egen hemsida. Jag tycker bloggar, fb, ja det mesta på sociala på internet är positivt i grunden, det är härligt att vidga sina vyer, lära känna fler och se mer, få ny insikter. :)

    1. Tack. Jag tycker att det ibland känns som längre än tre år samtidigt som tiden går så fort. Hade jag inte varit här så hade jag inte fått se så många duktiga fotografer och härliga skribenter. Där du är en av dem.

Tycker om din kommentar