Om jag inte vore så glömsk …

så skulle jag nu sitta här och skriva världens bästa rubrik och ett inlägg utöver det vanliga. Tyvärr är det alldeles för lång sträcka mellan mitt kök och kontoret (flera meter) för att jag ska komma ihåg de geniala tankar jag hade när jag stod och hällde upp en kopp kaffe. Därför blir det som vanligt en text som styrs av de tangenter som fingrarna berör.

Det blir lite annorlunda, för idag har jag fått en award av Beate som värmer gott i både hjärta och hjärna. Att den sedan är urläcker gör inte saken sämre. Får jag storhetsvansinne och börjar skriva två romaner istället för en i framtiden när jag kommenterar är ett problem som får tas itu med vid ett senare tillfälle. Jag slog i alla fall ett längdrekord hos Beate när jag tackade för awarden. När jag tryckte på skicka kommentar kom det upp en text att den var för lång och inte gick att skicka eller spara. Det har inte ens hänt mig tidigare och ska väl inte bli någon vana, förhoppningsvis. =)

Visst är den superläcker? Jag tror att det är några av mina hjärnceller som har hamnat på bild i denna härliga award. Det syns att Beate kan sin sak och har vana att illustrera och framföra ett budskap, det är hur tydligt som helst.

Så här skriver Beate om awarden och dess uppkomst:

– Under julhelgen har jag funderat (inte tänkt alltså, för då hade jag bara fått fler rynkor) över det faktum att man ger olika awards till bloggar man gillar, men aldrig (så vitt jag vet) till personer som står bakom kommentarerna. Personligen tycker jag att en klockren fundering kring ett inlägg är värd själva skrivandet. Alltså har jag skapat (instiftat låter ju alldeles för pretentiös…) en award för bästa kommentar under 2010.

Sedan kommer hon till sin utdelning (som jag gillar extra mycket) och ger sin motivering på följande sätt:

Bildgatan funderar Hennes kommentarer sitter liksom ”mitt i”. Hon analyserar, diskuterar och jämför med egna tankar/erfarenheter. Hon är ingen ja-sägare. Hon är fyndig och en baddare på research. Jag hänger på varje ord hon skriver.

Jag håller med Beate om att det är kul att ge respons med egna åsikter och tankar och mycket roligt när någon kommenterat det jag skrivit eller om det är en bild jag lagt upp.

Med tanke på mina egna kommentarer, många gånger mycket långa, så försöker jag lära känna människorna bakom bloggarna. Allteftersom tiden går och återkopplingarna mellan oss ökar, så ökar också känslan av att veta mer och kanske ta ut svängarna ännu mer, Den skämtsamma ironin är svår, utan ytterligare förklaringar och det har jag märkt ibland när jag skriver. Törs jag skriva det här utan ett leende och kommer alla att förstå min humor? Tror de att jag menar allvar? Ibland chansar jag men ibland lägger jag till det där leendet, bara för att. Det gäller framförallt i mina kommentarer för i inläggen försöker jag att mer och mer frångå leendena och ser vad som händer.

Det är en av anledningarna till att jag är extra glad åt den här awarden, att någon gillar det jag skriver trots att jag ibland kan vara ganska luddig i mina texter och som sagt mycket ord är det. Ordbajseri kanske, men jag gillar att få ur mig det så att jag inte blir för fullproppad och till slut kanske helt förstoppad.

Bildgatan funderar hur jag ska förmedla den här kommentarsawarden vidare eftersom den absolut inte får lämnas i glömska och försvinna. Jag ska komma tillbaka med den inom en snar framtid och dela ut den på mitt sätt. Sambon tyckte Beate prickat mitt i när hon skriver att jag inte är någon ja-sägare eftersom han ibland brukar fråga mig: – Kan du svara något annat än nej? Prova att säga ja istället. Nu handlar det inte om DET som kanske någon tror utan helt andra saker, det jag svarar nej till.

Är det någon av er som vill använda awarden så tycker jag att ni ska spara ner den här och fortsätta att förmedla den vidare. För så här skriver också Beate:

PS1. Ni får hemskt gärna använda awarden om ni gillar den och känner för att uppmärksamma dom som skriver hos er. Utmärkelsen är kanske inte världens snyggaste men den är rolig och glad, vilket är meningen. DS

Nu håller inte jag med henne i den sista meningen eftersom jag tycker att det är den snyggaste award som jag har sett bland alla bloggar.

8 svar på “Om jag inte vore så glömsk …”

  1. Grattis till en vän(hoppas jag) som verkligen har ordets gåva. Jag kan endast hålla mig till mina bilder då skrivandets konst inte finns hos mig. Fortsätt gärna skriva långt. Jag slukar allt.Nyårskramar från mig till dig. Anita

    1. Tack för det vännen. Jag vet inte vad som gör att jag skriver så mycket tror inte det beror på ordets gåva utan mer att jag har ett sådant huvud, snurrigt.

      Nyårskramar tillbaka.

  2. God morgon!!!
    Nu är det min tur att rodna då;-) Måste säga att din andra roman på två dagar var perfekt lektyr på T-banan idag. Det har sina fördelar med romaner…
    Är glad och stolt att du giller den – men du har ju jobbat hårt för den också i flera år, så du har väl förtjänat den tycker jag.

    PS. Nu sitter jag på jobbet å ska inte skriva en roman;-) DS

    1. Det har blivit en hel del skrivande. En fördel med din Iphone när du kan sitta och läsa på vägen till arbetet, men jag ska fortfarande inte köpa någon. =) Jag vet inte om jag jobbat så hårt för den, jag är bara jag och det blir lite långt ibland när huvudet snurrar och ibland ingenting när huvudet är ett stort hålrum.

  3. Grattis till den fina awarden. Jag måste erkänna att jag inte alltid läser dina kommentarer till slut, men jag gillar det du skriver för det mesta :)

    Gott nytt år!

  4. Grattis och så! Men du får skynda på. Annars är du uesluten från min tävling ;-)

    För övrigt håller jag med. Dina kommentarer är personliga, genomtänkta och på intet vis avlevererade på ren rutin!

Tycker om din kommentar