Jag fick ett brev …

med posten idag. Ett riktigt brev, ett sådant där som jag knappast kommer ihåg hur jag skrev en gång i tiden. Det var en gång i tiden för jag har levt ganska länge nu och kommer ihåg mycket som mina barn aldrig ens kan fatta. Att jag var en brevskrivande människa i min ungdom kanske ni kan förstå och med många brevvänner runt om i världen.

Det är i alla fall en svunnen tid och när jag skriver ett brev idag letar jag inte fram ett fint brevpapper och sätter mig ner med en penna i handen. Ni vet hur jag gör -jag sätter mig framför datorn och knapprar med fingrarna på tangentbordet och kanske gör jag en egen design i något program. Idag får jag skrivkramp efter att bara skriva ett kuvert, om jag väljer att göra det manuellt. Ni hör hur det låter -manuellt? Hur ofta sa jag att nu ska jag skriva ett brev manuellt? Jag talade inte ens om att jag skulle skriva ett brev för hand, vad var alternativet? Att inte skriva något överhuvudtaget -så gammal är jag.

Att skriva ett brev, sätta på ett frimärke, gå till posten med det och sedan invänta ett svar om förhoppningsvis någon vecka var både spännande och kul. Idag skickar jag iväg e-post och förväntar mig att få svar omgående, åtminstone ett svarskvitto på att personen ifråga har läst det jag skickat. Det är en falsk trygghet att mitt budskap nått fram och blivit läst. Hur många har inte låtit svarskvittot gå iväg utan att överhuvudtaget ha läst innehållet?

Som jag skrev ovan fick jag ett riktigt brev idag av den enda tanten i mitt liv. Det är faktiskt så att det är bara en människa som jag har kallat för tant. När vi var små (jag och syster) så hade mina föräldrar ett par vänner som stod dem mycket nära och vi var nästan som barn i huset och henne kallade vi för tant Anna, aldrig något annat. Jag vet inte varför, hon var inte mer tant än någon annan vuxen kvinna som jag kände.

Jag har alltid tyckt om min tant Anna och varje jul brukar jag skicka julkort till henne och små hälsningar men i år missade jag massor med vänner och hon var en av dem. I brevet tackar hon över julhälsningen som gladde henne så? Jag blev en aning ledsen och fick dåligt samvete för att jag glömt bort henne, men det vet inte hon, och misstänker att hon hittat något gammalt julkort från mig.  I alla fall så ser jag att hon inte tappat sin skrivarförmåga och fortfarande uttrycker sig på ett intressant och berättande sätt, trots att hon har haft sex stroke och med den sista försvann nästan all hörsel. Ett fint brev där hon berättar lite om vardagen och hur hon som hälsingeflicka kom upp till Norrbotten på motorcykel och åkte runt i länet som trädgårdsinstruktör och blev väl mottagen av alla tornedalingar som hon skriver att hon lärt sig att älska. Att hon sedan träffade kärleken och blev kvar är en annan historia. Jag blev verkligen rörd av brevet och får ännu mer dåligt samvete att jag inte tagit mig tid till ett besök. Nyårslöften är inget som jag brukar ge mig på, men under 2011 ska jag ta med mig mamma och vi ska åka och besöka henne i Kalix.

I brevet hade hon också skrivit en dikt med vilken hon vunnit en tävling som anordnats av Kalixföretagarna under skyltsöndagen, får lägga in den vid ett senare tillfälle och nu känns det lite sent med tanke på julbudskapet. Till nästa jul kommer den lagom till pass – om jag lever och frodas på samma sätt som jag gör idag.

Bildgatan funderar vidare över hur lätt det är att försumma människor som jag tycker om och inte ta av den tid som jag faktiskt har tillgodo men istället har felprioriterat.

PS. Jag tror att jag ska sätta mig ner och skriva ett brev till henne –NU, med hjälp av datorn och tangentbordet.

11 svar på “Jag fick ett brev …”

  1. Ett brev betyder så mycket….som en viss person sjöng om! Visst är det så, man sätter mera värde på ett handskrivet brev än ett enkelt mail. Men nackdelen med skrivstil är att vi som gick i skolan på 50-60 talet fick lära en helt annan skrivstil som ungdomarna av idag inte kan tyda, lite synd.

    Skrev själv ett Gratulationsbrev till min gamla lärare som fyllde jämna år här för ett tag sen. Nu ska väl påpekas att det är många många år sen jag gick ur den klassen med just denna älskade lärare. Men till min lycka kom ett svarsbrev som tack och att han även kom ihåg mig, starkt gjort! Kände så väl igen hans skrivstil och ett eget självporträtt ritat av honom själv hur han såg ut idag. Vilken lycka jag kände och att jag skrev just detta brev. Ligger i min sparabrevmapp numera.

    Så vad du gör skriv till denna tant Anna för det är säkerligen uppskattat i dubbel bemärkelse.

  2. Svar: Jag börjar inte bli gammal och gaggig, jag ÄR det. Glömde länka. Nu har du räddat mig för andra gången på tre dagar. I owe you!!!

    PS. Jag skriver ytterst sällan mina inlägg i Word först, men award-inläggen var ett undantag. Vet inte varför. Då glömde jag länkarna. Grrrrrrrr. DS

  3. Jag kan inte annat än att hålla med dig – tyvärr. För att hålla ett riktigt brev i handen som någon har skrivit från hand, lagt ner tid och känslor – ja det känns faktiskt avsevärt bättre och äktare än ett emejl.
    Precis som du kan jag knappt minnas när jag har skrivit ett ”äkta” brev senast – ja så illa är det. Vykort från semestern har jag skickat till dom som inte läser bloggen. Illa det med – egentligen.
    Å min handstil vill jag inte ens prata om – den har då ingen stil längre om man säger så.
    Såg i din kommentar till skatan att du har påbörjat ett brev och att ni ska åka till den gamla damen. Bra, gör slag i saken innan det är för sent.

    PS. Om det var tantens brev så måste jag säga att handstilen är mycket vacker – men att tyda den är en annan femma. DS

  4. Ja det var också längesen jag skrev några handskrivna brev … och just så här i juletider blir ens dåliga samvete ännu sämre över vänner som man försummat. Däremot har jag lyckats få iväg några julkort i år i alla fall. Och deeet var många år sedan.
    En tant Anna är guld värd och jag förstår att du vill försöka hälsa på henne nästa år … och skriva det där brevet nu.

    Kram!

    1. Det var inte bara ett skämt att jag får skrivkramp när jag skriver lite mer för hand men tror att det beror på att jag har problem med rygg och axlar. Vi ska verkligen åka dit och brevet är påbörjat.

  5. E-post i all ära men ett handskrivet brev eller kort är mycket trevligt att få. Numera skriver jag bara kort för brev blir det tyvärr inte. Men jag har sparat många kort bland annat som jag fått av min mormor, äldsta frökens första vykort och så vidare.

    När jag läste om din Tant Anna så kom jag att tänka på min mormor Anna. Hon var min mammas mormor men eftersom min egen mormor dog ganska ung så betydde mormor Anna något visst.

    Skriv ett brev snarast möjligt!

    1. Jag skickar också mina julkort och andra vykort med vanliga posten numera. Något enstaka blir det via e-posten men då är det inte till släkten osv. Om jag sätter mig ner och funderar så finns det många människor som idag är gamla som betytt så mycket för mig men som jag numera försummar av någon anledning och det borde jag skämmas över.

      Jag har påbörjat brevet och det ska komma iväg under nästa vecka.

  6. Så härligt med brev! Jag har producerat enorma mängder handskrivna sådana. Numera blir det kanske ett per år… Lättast att skriva på datorn och att skicka med e-post.
    Jag har en moster som fyller 90 år till sommaren. Hon hör illa också, men skriver fantastiska dikter och noveller. Har givit ut tre dikthäften efter att hon fyllt 80. Telefonkontakt är svårt numera, men vi skriver till varandra – jag skickar utdrag från mina bloggar bla- med bilder. Hon berättar om sin vardag både förr och idag. Så intressant!! Bad henne skriva ner det hon minns från det hon växte upp i Jämtland på 20-talet. Vilken berättelse det blev! En riktig skatt…

    1. Jag har skrivit mycket brev men aldrig numera, i sådana fall som jag skrev via datorn och då kallar jag det inte ens för brev – vet inte varför. Vilken härlig moster du har och jag funderade just över min tant vilken livshistoria det skulle bli.

  7. Fint skrivet! Tant var ju inte bara en tant, utan faster, moster eller annan släkting eller vuxen person som var som en nära släkting. :) Både jag och min man har också kallat damer för tant si och så när vi var barn, man gjorde ju så förr. (Ex reste vi ofta till tant Inga när jag var barn, tant Inga var min mammas moster, men det lät fel för oss barn att säga att vi skulle till gammelmoster… ) Brev – så härligt! jag älskar riktiga brev, som man kan klura på. Hade massvis med brevvänner som barn, mest inom landet. Både i bokklubbstidningen och KP annonserade man efter brevvänner och sedan fick man en drös brev från ungdomar med liknande intressen… :D Jag har dem alla kvar, fyller en hel låda ungefär. ;)

    1. Det precis som du skriver men vi kallade dem nog för både moster, faster även om de var mammas faster så sa vi faster, inte tant. Vet inte varför men så var det hos oss.

      När jag väl fick ett brev blev jag sentimental och tårarna kom nästan, lite i ögonvrån.

Tycker om din kommentar