Jag brukar inte …

vara alltför personlig här på bloggen förutom när känslorna ibland bara sprutar ut ur mig på ett eller annat sätt. Skrivandet kan vara ett skönt sätt att få ut sig saker och ting utan att ge ut för mycket.  Det är precis så som jag känner mig just nu och det bara formligen kommer att forsa ut.

Det har hänt en hel del i min närhet på senaste tiden och trots att jag så gärna vill vara med i alla teman och allt annat är det inte enkelt, när tankarna hela tiden formligen krigar om att ta plats kring det som sker bland mina nära och kära. Jag vet inte och det borde kanske egentligen vara jag som är sjuk eller råkar illa ut med tanke på mitt eget ganska allvarliga hjärtfel (som jag inte känner så ofta) samt den kondition jag kanske har (saknar).

Under augusti månad tror jag att det inte gått en dag utan att något nytt har hänt som tagits upp av de där som snurrar runt hjärnan hela tiden, varje sekund av skratt och glädje har varit som sänd från ovan.

I mitten av augusti började det …

Min moster Sara Margareta avled vid ung ålder (66 år) efter att ha blivit nonchalerad av alla vårdinstanser under en lång tid. Idag när det är försent att rädda henne gråter jag mer över tankarna på den sjukvård och faktiskt de människor som jobbar med den, men inte borde. Jag generaliserar inte, för det är vad jag har sett och upplevt ganska mycket under mitt drygt halvsekellånga liv.

Någon dag senare, fram mot småtimmarna, ringde yngsta sonen från sjukhuset  …  han hade blivit misshandlad, eller vad jag ska kalla smällen han fått som föranlett en polisanmälan och en näsa som nu inte var i det skick som tidigare i livet. Tabletter är bra för de som behöver, men anabola är aldrig rätt och det är en av misstankarna mot den person som åsamkade min son skadorna. En stor idiot med andra ord.

Det gick ytterligare några dygn och sedan var det dags för äldsta sonen att ringa och berätta. Hans ena kort hade blivit skimmat medan han själv tillbringat dagarna med vandringar i fjällen tillsammans med sina vänner från Skåne.  I Malmö hade kortet sist använts och det hade någon annan tagit tillvara på och riktigt shoppat loss. Det femsiffriga belopp som saknades när han kom tillbaka till sin nya hemort Göteborg var inte kul. Speciellt inte för en kille som sagt upp sig från jobbet och flyttat ner för att börja ett nytt liv i en ny stad och där en de viktigaste sakerna var att fixa allt det där nya och verkligen behövde det som för drygt en vecka sedan fanns på hans konto.  Det tar ett tag innan allt är utrett och även han måste leva under den perioden.

Tillräcklig kan tyckas, men nästa var att en mycket god vän till mig blivit akut opererad och sedan inlagd på sjukhuset efter att ha blivit hemskickad med antibiotika ett otal gånger sedan mars månad. Jag har ingen koll på hur många antibiotikakurer hon ätit sedan dess, men ”några” är det och hela hennes idrottskarriär har verkligen blivit spolierad detta år. Idag älskar hon tyska kvinnliga stafettläkare och själv har jag kanske fått omvärdera ordet. Nu hoppas både jag och hon att hon snart blir utskriven (kanske i morgon) och får tillbaka sitt liv.

I helgen ringde sedan svåger och berättade att hans sambo fått åka med ambulans till Sverige, de var på besök på andra sidan älven, när hon helt plötsligt inte kunde andas.  Det är inte så enkelt att bli sjuk i grannlandet. Något som borde vara självklart är inte det och ambulanserna fick mötas på halva vägen, vore ju hemskt om det ena laget fick betala mer bensin än det andra. ”Lite” ironiskt men så är det mellan två städer som i princip går ihop mellan varandra och när sedan närmsta svenska sjukhus ytterligare några mil bort. Nu gick allt lyckligt, men som är brukligt i Sverige så blev hon snabbt hemskickad utan mer utredningar över varför.

Nu borde det verkligen vara slut på eländet men … Idag har sambo åkt ner till Linköping på obestämd tid för att arbeta åt sin syster yster när hennes sambo insjuknat och blivit inlagd på sjukhuset. Just här hos dem snurrar de flesta av mina hjärnceller för tillfället (de som jag eventuellt kan ha kvar). Har pratat med både svägerska och sambo under dygnet och tror (är säker) på att allt kommer att gå bra. Eftersom svägerskas sambo alltid läser min blogg så tänkte jag (jag gör det ibland) att kanske en del bilfoton kan pigga upp framöver. Lovade ju i ett tidigare inlägg (när han efterfrågade) att jag skulle lägga upp mer bilder från bildagen i Haparanda för ett antal veckor sedan. Därför hoppas jag också att några av alla teman framöver kan ge mig tankar till den dagen och anledning till arkivbilder. Ett har jag redan klart även om jag kommer att gå mot alla regler i temat – f*låt  -veckans fotoutmaning.

Det här blev både ett mycket långt inlägg och kanske lite personligt, men samtidigt ett nödvändigt eftersom jag vill få ut några tankar och en förklaring varför jag inte alltid är så snabb med allt och inte kommer med så mycket kommentarer hos alla. Däremot tror jag att humor kan underlätta och vet att T har humor –eller hur? =)

Ps.  Sedan kan jag berätta -att när jag vid ett ett flertal tillfällen anlänt till Linköping så har jag blivit hämtad av en bil som många skulle avundats mig, av att åka i, och i garaget står det en riktig pärla (kanske mer än en pärla för bilentusiaster) , därför kan jag självklart ha ågren över att lägga upp bilder på andras bilar, men kommer att göra ett försök framöver.

9 svar på “Jag brukar inte …”

  1. Svar: Får jag säga som så: Join the gang!!! Låter oempatiskt, men jag lovar att så är inte fallet. Jag vet vad du menar: jag har ju fått ”det” utspridd i omgångar sedan februari 2010, å just nu är jag i skarp ”Margareta-läge… Du sa ju att man ska hålla upp humöret så…

  2. Så mycket tråkigheter! Ibland verkar det som det ena lockar till sig det andra, konstigt nog. Och på något sätt orkar man också även om det verkar som man inte skulle orka med ett enda slag till. Men någonstans kommer kraften ifrån i alla fall. Hoppas du orkar och att det blir lite trevliga nyheter för din del också. Styrkekramar till dig!

  3. Det har verkligen hänt mycket hos dig och då tyvärr inte i positiv bemärkelse. Jag hoppas att det ska lugna sig nu och att det blir positiva besked framöver.

  4. Oj – ingen trevlig läsning! Hoppas att det räcker mer elände nu för lång tid framåt!
    Skickar en stor kram – om det nu hjälper…
    (Skönt att kunna skriva av sig en liten bit i alla fall!)

  5. Herregud tjejen!!! Det du har varit med om på sistone räcker… och blir över. Å allt på en gång dessutom. inom loppet av två veckor. Nej, usch!!!
    Nu är du verkligen värd en varm kram!!!
    Vad gäller sjukvården så är jag rätt så ”involverad” i den just nu själv (mina två vänner N och R) och tyvärr, tyvärr måste jag helt och hållet hålla med dig. Det gäller att vara frisk för att orka att vara sjuk.
    Vad gäller dina söner – speciellt den yngsta – så är det fruktansvärt och blir mera och mera vanligt.
    Å ibland undrar jag om jag inte föredrar kontantlivet före skimmade bankkort.
    Väldigt skönt att det verkar se ljust ut för T iaf och underbart att din sambo kan ställa upp och hjälpa systern tills han är frisk igen.
    Bilfoton (inte minst av den bilen som står i garaget i Linköping) ser jag gärna fram emot.
    Nu håller jag tummarna för dig att livet tar en vändning nu – till det bättre för sämre kan det ju knappast bli. Men var rädd om ditt hjärta under tiden… du har bara ett!!!

  6. Men kära nån…. Den där floskeln om att en olycka sällan kommer ensam – varför måste den vara sann för er?
    Känner med dig och dina. Hoppas turen vänder och bättringsvägarna snart kommer.

Tycker om din kommentar