Livet är inte rättvist …

och det är inget jag inte förstått tidigare, men ibland kommer de tankarna starkare. De senaste dagarna har vi verkligen fått känna av hur uppgivenheten smyger på oss. Att inte kunna vara nära, att inte ha möjligheten att stötta och hjälpa så mycket som vi önskar är jobbigt. Än hur mycket tankarna finns där så är de inte helande och kan inte bota sjukdomar.

Det är en av anledningarna till att jag inte orkar sätta mig ner och vara med på alla fototeman, att fokusera på kameran har ingen prioritet alls och jag ids inte heller leta i mina arkiv. Känns inte speciellt viktigt just nu, samtidigt som det kan vara avkopplande att sätta sig ner en stund och läsa lite, leka lite eller bara kreera något långt borta från allt som tynger hela mig för tillfället. Därför ska jag nog försöka att lägga lite mer koncentration på annat än att bara bli orkeslös i sköna fåtöljen, det hjälper inte mig och absolut inte de  personer som mina tankar ständigt går till.

Jag skrev lite tidigare i höstas om en närstående som blivit svårt sjuk och nu hopar sig sjukdomarna en efter en. När vi åkte från Linköping i förra veckan var allt ”ganska” bra, efter de förväntningar vi kunde ha. Efter det har nu allt kommit och jag kan inte förstå hur det där allt kan rymmas i hans numera lilla kropp. Att be en bön kanske inte är något som han skulle uppskatta, med tanke på att jag inte ens tror att han är medlem i svenska kyrkan. Jag tror nog att jag gör det i alla fall och sedan hoppas jag att hans positivism och styrka kan ge honom livet tillbaka -det har han ju lovat oss tidigare, att han skulle klara av det här.

Nu åker vi ner igen efter jul och det känns bra att få vara där i närheten av de som behöver oss. Sambo kanske åker ner redan före jul, beror på. Det är viktigare att vara tillhands än att vi två måste fira julafton tillsammans. Har lovat mig själv att aldrig låta mamma vara ensam en jul och det är något som kommer att hållas så länge hon och jag lever -därför kommer jag att vara kvar här under julen. Mer tänker jag nu inte skriva om detta för tillfället, men ganska skönt att skriva av sig lite och ge en liten förklaring på min bortavaro. Nu tror jag väl inte att det är hela sanningen, utan mer det där att inte skriva om något som hela tiden finns hos en själv samtidigt som jag ska försöka fokusera på foton och teman – det funkar inte.

Tidigare har också skrivits om att jag tagit på mig ett litet extra uppdrag ett antal dagar i månaden och nu under veckan har det varit dags igen och fortfarande återstår det några timmar. Tänk vad fort månaderna går, tyckte precis att jag varit där. Det är kul att ”hoppa” mellan olika uppdrag och helt annorlunda arbetsplatser och uppgifter. Nåja, olika programvaror och avtal är det i alla fall. Det gäller att veta var man är så att jag inte helt plötsligt blandar ihop både avtal och programvara – undra hur det skulle se ut, fast spännande skulle det kunna bli. Jag tycker om att prova på och lära mig nya saker vilket gör att arbetsmässigt är det här nya livet mer innehållsrikt.

Ska jag orka upp och klara av att passa busstider måste jag strax säga välkommen till John Blund. Det är en tidig kväll för mig som normalt kan vara vaken halva nätterna. Men att åka buss kräver sin kvinna och då går det inte att rucka på minuterna – om bussen kommer. Nu går de ganska ofta och är ganska bekvämt, speciellt med tanke på att jag har busshållplatser ”inpå knuten” åt båda hållen. Hemfärd har jag fortfarande inte testat men skulle tro att det går åt samma håll men tvärtom.  Därför godnatt och förhoppningsvis så hörs vi under morgondagen.

Jag tänker … kanske … ett litet framsteg under morgondagen. Ja, så blir det nog. Kram till er alla. Jag brukar väl inte skicka kramar kors och tvärs genom cyberrymden men gör så idag.

Ps. Blombilden är och får vara lite synonymt med hur allting är just nu. Det finns en del i både färg och blomma som ger mig tankar -både glädje och ledsamhet.

Ett till PS -Vi måste våga bry oss om och vi måste absolut våga närma oss människor som har det jobbigt, för hur får vi annars veta om de behöver oss.

8 svar på “Livet är inte rättvist …”

  1. Det är så fint det du skriver för det brukar va så svårt att både tala och skriva för att få fram de rätta orden.För en vecka sedan gick en nära släkting bort men jag hann aldrig säga ett farväl. En kram vill jag ge till dig.Anita

    1. Att skriva men ändå inte göra det tycker jag är svårt för ofta är det något man vill förmedla i stunden. Det kan också vara ilska över sjukvården och hur de tänker men det kan också vara glädje över att något fungerar och är bra.

      Nu väntar vi självklart bara på ett tillfrisknande, det enda som gäller.

  2. Usch, inte kul när en nära blir svårt sjuk! Du har helt rätt när du säger att vi måste våga närma oss människor som har det jobbigt, Det är så många som bara ser genom fingrarna för att de inte vågar eller som de säger ”för att de inte vet hur de skall bete sig”. Hoppas att det går bra med din vän eller släkting.
    Bilden är fin och lite ledsam :)

    Jag skickar några cyberkramar också, kändes som att du kunde behöva några sådana!

  3. Misstänkte det, men vågade/ville inte kommentera. Mejlar dig imorgon!

    PS. Så länge du inte har en 73:a i din närhet lär du nog kommer fram i tid;-) DS

Tycker om din kommentar