Den 7e januari 2012 …

blev den dag då jag miste en älskad vän och nära. En person som alltid kommer att ha en positiv plats i mitt hjärta.

Egentligen borde jag inte ha en blomma här utan ett ensemble från något av hans två fotbollslag – Barcelona FC och Hammarby IF, som den stora fotbollsfan han var. Barcelonatröjan var oftast på och jag tror att han nött ut mer än en. Eller kanske en bild av hans andra stora intresse, rally vilket jag inte har någon erfarenhet av, men däremot kan jag förstå det stora bilintresset när jag kikar in i hans garage, här hemma hos honom och svägerska. Här finns både en häftig Maserati och en gammal vetaranbil av märket Morgan, en riktig skönhet -här kan alla skönhetsdrottningar slänga sig i väggen.

En sjukdom som kom som en blixt från klarhimmel i höstas för att sedan fortsätta i samma rasande takt med multisjukdom som följd, vilket till slut gjorde att hans kropp inte längre orkade, än hur starkt han kämpade ändå in i slutet. Känner att det är så orättvist, men när är döden rättvis?

Han hade så många fina resor kvar att uppleva samt att få fortsätta att leva och bo på sitt älskade Teneriffa med alla goda vänner och familj. Resandet och en mängd andra aktiviteter har var en stor del av deras liv tillsammans, i många länder och genom flera kontinenter. Ända in i slutet planerades en gemensam resa till Barcelona med både hans familj och sin älskade sambos. Han var så säker att vi skulle göra den tillsammans, och kanske få se en match med Barca.

Nu blev det inte så och vi som är kvar och saknar honom måste göra det bästa av situationen även om det känns tungt, tyst och overkligt just nu. Jag har inte levt med honom, förutom de gånger jag varit ner och jobbat, men jag har lärt mig att tycka om människan, hans enorma kunskap och allmänbildning har varit stimulerande att ta del av. En härlig person med starka och empatiska åsikter. Nu finns han inte kvar bland oss men i vårt minne kommer han alltid att vara.

Imorgon åker jag hem till Luleå för att jobba nästa vecka, medan sambo stannar kvar och jag återvänder så fort mitt arbete är slutfört. Det känns tungt att resa nu, men uppdraget jag tagit på mig under en vecka/månad kan inte vänta.

Jag slutar med att uppmana er att stanna upp en stund och fundera över livet – det är nu som gäller och allt det där som du drömmer om – skjut inte upp det om du har möjlighet.

 

8 svar på “Den 7e januari 2012 …”

  1. Så tufft livet kan vara…. Dessa tvära kast….
    Och så ska man vara stark och traska vidare mitt i allt….

    Vi lär oss väl kanske hur skört livet är – och att vara mer rädda om varandra och ta vara på här och nu. Tränar på det….

    Bamsekram

    1. Det är så fruktansvärt tufft och svårt just nu – jag tänker mer på de som sörjer och saknar. Vi är egotrippade men det måste vi få vara ibland. Vi tränar nog hela livet på det och min fundering är när vi är färdigtränade och kan leva det liv vill verkligen vill göra.

  2. Ja Margareta – vad ska eller kan jag säga. Jag känner (så otroligt) med dig, är så himla ledsen – ja – jag är mållös.
    Att han gillade Hammarby hade fått mig att skratta, krama om honom – ett livs långt lidande liksom – något vi hade gemensamt. Barca likaså. Men inte nu längre…
    Ja även hans bilar – å jag är hyfsat duktigt på ”gamlingarna” hade fått mig att grtta honom. Men inte nu längre.
    Herregud Margareta … får jag gråta en skvätt nu för en person jag lärt känna genom dig…

    PS. Kan inte förmå mig att säga ”Beklaga sorgen”, tycker det är en platityd. Förväntar du det det – så sorry… DS

    1. Du behöver inte säga något och vi har ju pratat en del redan, men visst är det viktigt med människor som visar och törs visa att de bryr sig även om de inte vet hur. Men som vi ”sagt” tidigare att leva men ändå inte leva hade absolut inte varit något för Tommy. Han älskade ju livet och de möjligheter det gav honom.

      Nej, jag förväntar mig inte det och den största sorgen är oftast väldigt egotrippad. Han lider inte utan nu är det mina nära som ska må bra i framtiden och ha det så bra som det går.

  3. Känner med dig, så svårt att bära en sån förlust, och det är viktigt att veta att vårt liv inte är evigt. När som helst kan det ta slut. Så precis som du säger – vi ska njuta av det vi har nu, vi ska inte skjuta upp det som vi verkligen vill göra. Om vi bara har möjlighet till det , så är det ju inte alltid. Men ofta kan vi, bara vi vill.

    Mina tankar går till dig och de som har mist sin kära. Kram.

Tycker om din kommentar