Hur kan man älska, …

att vistas ute i skogen på en ö nästan längst nordost i Sverige? Det är det garanterat många som frågar sig och skakar lite på huvudet, i alla fall hjärncellerna utan att det syns utanpå. Vi är ju lite finkänsliga i Sverige och säger inte alltid vad vi tycker.

Hade någon frågat mina vänner i ungdomen eller mig själv om var de trodde att jag skulle älska att bo och vara, skulle förmodligen de flesta svarat, -i en storstad där allt händer och det aldrig är tyst, liv och rörelse var synonymt med mig.

Här sitter jag nu på en ö, långt i norr, där de flesta pratar ett språk jag inte förstår, en ö där jordmånen består av sand, massor av tallskog, inte mycket går att plantera (förutom i kruka) och jag bara älskar det. Vi har inte ens strandtomt ( i förra stugan var det 0 meter till vattnet och den valde jag bort) och knappt någon uppkoppling med cyberrymden. Men vi har ju rinnande vatten, vi behöver inte använda utedasset och snart har vi  en vedeldad bastu. Vi har faktiskt elbastu i stugan men den används inte och jag har tänkt att den vore perfekt till förrådsutrymme. Här sitter jag och väljer bort drömläge, bekvämlighet och varmare trakter mot … söderläge i norr och något som får alla mina kroppsdelar att njuta av en anledning som jag själv inte förstår.

Här finns massor att göra, rusta och fixa, man är ju ingen ungdom längre, men ändå så älskar jag platsen. Här får jag ro och här får min hjärna betydligt mer kreativitet än i  en lägenhet i stan. Nu är vi ju ofta på språng och gör utflykter i närmiljön som inte inspirerar mindre.

Men en sak som inte förändras är bilderna jag fotar från vår tomt. Grönt och skönt är det mycket men … något hade hänt när jag anlände. Tror att något från yttre rymden landat på vår tomt.

Vad har landat på vår tomt?

Det var gräs där i höstas.

På en annan plats på tomten har det också börjat hända saker.

En början ...

 

Förutom det så har inte mycket hänt under eftermiddagen och kvällen, det har varit alldeles för varmt att överhuvudtaget tänka. Några krattag provade jag på men tyvärr, varken hjärna eller övriga kroppsdelar klarade det.

Lite grönt hann ändå komma i fokus och här är det.

Grönt är skönt och här är det skönt. Peppar, peppar så fungerar uppkopplingen utan anmärkning just nu. I morgon en ny dag och ska jag kunna putsa något fönster så är det nog bäst att jag lägger mig för att vara uppe innan solen tar över helt och hållet.

Ps. Känner verkligen att nu vill jag stanna här, jobba lite och fotografera ännu mer – men tyvärr kommer det en måndag och siffrorna väntar.

Ha det gott nu och njut av hettan som översvämmar oss och förhoppningsvis snart hela Sverige, hela Europa, hela världen.

4 svar på “Hur kan man älska, …”

  1. Så skönt att hitta en plats som bara älskar en .. eller, ja, som man älskar! Ibland undrar jag om det inte tar så lång tid att hitta ”hem” för att det sällan ser ut som man trodde att man ville att det skulle se ut (ja, för många ord – men det är en viktig tanke ;))
    Njut och trivs! Ingen undrar hur eller varför, tror jag :) Mest tycker jag det är härligt att läsa om ATT!
    Linkan badade i sol och bjöd på fina dagar! Staden hälsar! :)
    http://provtyckningar.blogspot.se/

  2. Jag kan visst förstå att du trivs på din ö…måste man ha båt för att komma dit ???
    Och snart kommer ni att ha er efterlängtade bastu.
    Kul, kul.

    Vi drar nog till Finland i veckan vet ännu inte vilken dag, men vi får väl höras av, och sen är det hemgång innan midsommar för den ska vi fira i Borgafjäll med lite fiske och fjälltrask…

    Ha det gott på din oas och njut av det fina vädret, här har det visst börjat molna på lite, jag hängde ut lite tvätt och det brukar inte båda gott….

    Tjingelingen från Rantamor.

  3. Höll på att skriva: Klart du älskar din ö med dessa temperaturer som t o m BBC World uppmärksammade.
    Har en känsla av att allt sådant kommer med åldern (oooops), alltså att man ”omprioriterar”, men jag vet inte.
    Har levt ”ö-liv” under helgerna när jag var ung. Gillade det inget vidare kan jag väl säga ärligt. Å där ingick bastu, tro det eller ej. Inget för mig (och maken) heller. Å att bada i iskallt vatten efteråt …
    Ja naturen då – men min fobi mot småkryp bara växte.
    Nej, jag är och förblir en asfaltbonde.

    Men du! Jag är glad för din skull att du älskar ditt liv, din ö och allt runt omkring! Det är ju det viktigaste – att man trivs där man är och var man befinner sig i livet. Å visst är det så himla kul att vi alla är så olika. Tänk hur tråkigt det skulle vara om vi var likadana allihopa.
    PS. Men du gillar ju iaf Desigual, å det passar då inte ihop med ditt liv på ön;-) Toppen bilder förresten:-) DS.

Tycker om din kommentar