Såg ni, …

gårdagens dokumentär om Bill Cunningham? Om inte, repris på söndag klockan 13:30.

Den cyklande fotografen Bill Cunningham

Utan att jämföra mig med honom så skulle jag vilja vara han, kunna leva som han men med undantaget att jag vill ha kvar min sambo, mina barn (samt alla andra kära nära) och så självklart min ö. Men att kunna leva så där och bara fotografera för att han älskar det utan att ta betalt. Nu tar inte jag heller betalt, ingen vill betala. =)

Vad jag egentligen menar är hans glädje och entusiasm – att kunna cykla runt hela dagarna och bara fotografera och sedan sätta sig ner och redigera – andra som redigerar, men han som bestämmer. Han bara knäppte och så blev det så bra, en analog gammal Nikonkamera.  Måste nog börja spela och vänta på storvinsten som gör mig ekonomiskt oberoende, min ålder gör att jag inte hinner tjäna in dem och skulle det vara möjligt skulle åldern i stället ta ut orken och det skulle inte bli några skogsstrapatser. För den skillnaden skulle finnas, jag ute vid olika utflyktsmål – kanske en och annan stadstur medan han satsat på gatumode. 84 år och en sådan livsglädje som han bara kan ha fått genom att ha fått göra precis det han älskar mest av allt – sin kamera och vad den kan uträtta.

Alla som har något de brinner för, inte bara glöder, vet vilken tid och hur mycket engagemang som krävs om det någonsin ska bli riktigt bra – och det är det som vi vanliga dödliga oftast saknar – tiden alltså. Nu säger många att man aldrig får skylla på tiden men om dygnet har 24 timmar och du jobbar i snitt 8 av dessa och ska sova i minst 8 timmar/dygn då har du 8 timmar kvar att göra annat på en tid som inte alltid är den bästa för fotografering. Och de där 8 timmarna minskar snabbt när du börjar titta dig runt och vet hur mycket annat som ska prioriteras, inte enligt dig men sådant som bara måste göras. När helgen kommer och du är ledig … då ösregnar det eller så visar temperaturen under -15 grader och snön yr.

Ungefär så har dagarna sett ut på ön, ingen snö som yr eller kylig temperatur, men mycket som kommit i vägen och just nu stormar det riktigt och regnet har bara öst ner – har visst slutat nu.

Nya pessimistdrottningen? Det är jag det. Men nu tar jag nya tag och inväntar att byggarna kommer tillbaka i morgon och jag kanske får tid till lite fotografering … just det någon måste passa upp dem med mat och annat som en slavdrivare och mamma ska göra.

Men – nätverket fungerar klockrent trots ovädret och gladast är nog jag. Sambo erkänner inte riktigt ännu vilken fantastisk kvinna han har som kom på det här med att byta och byta rätt. Sedan har jag också numera en skrivare med egen e-post här på ön, har tydligen inte hängt med i tekniken och mindre än en sjättedels pris av vad en av mina andra skrivare hemma kostade.

Nu ska jag vandra vidare bland er andra och samtidigt fundera hur ett speglingsporträtt av mig själv ska kunna fixas under morgondagen.

3 svar på “Såg ni, …”

  1. Tack för tipset! Den killen har jag aldrig hört talas om. Ja allt är ju en prioriteringsfråga egentligen.
    Brukar alltid säga att tid är det enda man har, alltid, å det enda som inte kostar något. Vidhåller det. Du är ju betydligt mera plikttrogen än jag, men på ”äldre dar” har jag lärt mig att göra det jag vill på de åtta vakna timmarna. Men i mitt fall gäller det ju inte nödvändigtvis fotografering i 10 minusgrader;-)

  2. Precis så är det! Arbetar man 8 h per dygn och jag några andra små åtaganden så blir det inte mycket kvar till det man skulle vilja göra. Kanske finns orken inte heller.

    Denna sommar är jag ledig 8 veckor. Jag har bestämt mig för att bara ta det lugnt. Men samtidigt så blir jag stressad av det för det finns massor som jag vill och borde göra. Främst vill… Aldrig blir man helt nöjd ;-)

    1. Nej, det är sant och ibland undrar jag vilken bokstavskombination jag har då jag ofta är ett steg före allt ska hända och planerar nästa sak. =)

Tycker om din kommentar