Vilken sötnos, …

och min egen grodprins i sjätte generation fick jag se idag och han tittade på mig lika kärleksfullt undrande som dess förfader gjorde för några år sedan.

Men underbart är kort, snart hoppade den lille iväg. Hoppas att han får bli lika stor som sin tidigare generation och kanske hittar tillbaka till mig – tror att jag är kär … i grodor. Jag gillar ju inte monarkin men … det finns undantag.

5 svar på “Vilken sötnos, …”

  1. Försökte du med en puss ???
    Eller du kanske inte vågade eftersom det kanske hade poppat fram någon gammal Gustav Adolf !!!

    Jag tycker grodan är så söt att han inte behöver bli en prins.

    Undrar vilken färg du målar…
    kanske du gör som finnen målar vitt o vitt o vitto…..

    Tjingelingen från Rantamor.

  2. Grodor – ja du!!! ÄLSKAR dom. Du – om någon borde ju veta;-) Säger bara Nordmaling…
    Å du fick din drömprins på bild – å han lever och är inte gjord i plåt.
    Urbra bilder såklart… åsså undrar asfalbonden, som inte sett en levande groda på år och dag såklart – hur stor var drömprinsen;-)

    PS. Du har inte börjat jobba med bastun än ser jag;-) DS

  3. Åhh, grodor! Nästan lika stor passion som döskallar hos mig, faktiskt större än kranar… Jag fotade en del söta grodor på semestern, men de är betydligt svårare att få till på bild än vad en gigantisk kran är… Du har lyckats fantastiskt bra!

Tycker om din kommentar