inser jag samtidigt som jag också inser att den här veckan har hoppat ifrån mig.

Det brukar gå fort mellan fredag och fredag (eller måndag till måndag) spelar liksom inte någon roll vilken av veckodagarna jag väljer så rusar tiden lika snabbt, men de sista dagarna har liksom bara försvunnit -de har gått ihop.

Till och med veckans alla fototeman har sprungit ifrån mig trots att jag varit upp och kollat och skrivit upp dem, men sedan någonstans där mellan tanke till handling så var det en ny dag och jag var inte med. Nu brukar jag inte alltid vara det men jag hade ju idéer.

Nu har jag inte varit helt förslöad under veckan utan jobbat en del och har även varit på ett möte som resulterade i ett nytt uppdrag några timmar per månad -ungefär en veckas jobb varje månad under en period.

Sedan har jag också gjort något som har gjort mig till en spegeltittare. Varje gång jag går förbi min stora spegel tittar jag och funderar vad det är för en person som trängt sig in i min övre del av kroppen – huvudskålen. det är inte jag som går förbi spegeln. Jag har alltså tagit bort mitt hår, minst tjugo centimeter föll  till golvet hos frisören och det känns konstigt. Trollet är borta och numera ser jag någonting annat, vill inte ta det ordet i munnen (och inte heller med hjälp tangenterna) men hon där i spegeln påminner om … Jag vänjer mig och mitt hår växer ju värre än maskrosorna på våren. Men gud så skönt det är.

För övrigt så händer det inte så mycket den här veckan förutom att min svåger fyller jämna år, men något firande blir det inte för tillfället (inte för oss) eftersom han och hans sambo dragit söderut mot Linköping och firar där. Men något lite kul kan vi kanske hitta på vid ett senare tillfälle. Nästa helg fyller min äldsta jämna år men han har planerat annat, kanske, och då är inte mamma och pappa med sina respektive inbjudna – tror jag. Vi får ta även det vid ett annat tillfälle. Att ha så mycket att fira och inte få fira … hmm.

Jag har till och med börjat med att bjuda in John Blund före midnatt och det är helt fantastiskt och något jag inte trodde var möjligt i vårt hem. Så därför är det nu snart dags för mig att säga godnatt till världen och möta ytterligare en ny fredag och en av de sista det här året. Ja, det är faktiskt inte många veckor kvar till vi skriver 2012 – kan ni förstå det?

Ps. Om någon är less på mina harbilder så kan jag meddela att det bara finns några hundra kvar som inte publicerats ännu. =) Det kan bli fler för vi ska snart ut till ön och hälsar h*n på så lovar (hotar) jag att kameran är beredd.