Bildgatan – Avsändare Margareta

eller ett citat och illustrera det med en bild. Hur lätt är det? Jag tyckte att det kändes svårt, riktigt svårt.  Det var i alla fall utmaningen jag fick av Maja Piraja i veckan. Typiskt att Pirajan skulle överlämna det till mig, med den ibland besluts- och ordångest jag kan ha. Nu var inte det svåraste att hitta på några ord utan nu var helt plötsligt bilden för mig det svåraste, vilket det absolut inte brukar vara. Ända till jag kom på orden, då syntes bilden klart framför mig. Nu hade jag inte den bilden och att fånga den bara så där, helt omöjligt. Det blev att tänka lite mer och tillslut bestämde jag mig för en bild av fler anledningar. Men kan jag ha hittat på en mening för eftervärlden, någonting som står i en liknande bok som de som jag ”samlar” på, de med de där sköna citaten eller tänkvärda meningarna?

Reglerna för utmaningen är enkla. Du ska komma på ett ordspråk eller ett citat och illustrera det med ett foto. Stafettpinnen lämnas därefter vidare till två bloggvänner. Sedan ska du länka tillbaka till Petunia, som startade stafetten. Hon gör en sammanställning av alla bidrag.

Glöm din ålder – var den du vill vara.

Tanken – vi sätter så mycket gränser när vi är i olika åldrar – saker vi inte kan göra, saker vi inte borde göra, saker vi inte törs göra, saker vi inte ska försöka, saker som är för tidigt, saker som är försent, allt beroende på i vilken ålder vi befinner oss i.

-
Jag behöver bara gå till mig själv för att höra och se hur jag ibland resonerar och tänker. Jag har blivit mycket bättre och lägger inte ner så mycket tid på funderingar över vad andra tycker och tänker som jag gjorde tidigare, men visst finns de fortfarande. Däremot jobbar jag på det och kommer ett litet steg framåt, om inte varje dag men flera gånger per år.

Vid 80 (om jag lever) sitter jag säkert och bygger sandslott  på stranden utan att bry mig om huvudskakningarna och viskningarna:  – Ser ni den gamla tanten hur senil hon blivit, så vill jag verkligen inte att mitt liv ska bli. Nu är det kanske så att jag är helt klar i huvudet men bara uppfyller mina drömmar om det där sandslottet vid havet.

Nu ska jag också be två att mina bloggvänner att anta utmaningen. Det här med utmaningar på bloggen brukar vara försent för mig, alla bloggvänner har redan fått samma utmaning av någon annan. Jag gör i alla fall ett försök och utmanar följande.

Beate – konst eller konstigt, bara det gör ju utmaningen spännande för där förväntar jag mig något riktigt konst …

Anki N - stadigt på väg i livets resa - Där kan det också bli något riktigt hisnande när hon flyger och far mellan hästarna i stallet och bokföringen på kontoret samtidigt som hon försöker hålla något så när koll på sin ofrivilligt nya blogg.

som jag gör och känner kan vara en del av mig, är den här texten som finns på ett litet skrivhäfte jag fick i veckan.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 236 – Reflektion

Avsändare Margareta som tror på orden att försöka igen och igen. Att aldrig ge upp, att tro på framtiden, att se det positiva och för varje gång du försöker så kommer du lite närmre att lyckas. Det tror i alla fall jag.

Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken  - 365 foton 2010

och vacker är lampan, när den i skymningen inbäddad i snö lyser upp och ger snön det vackra vita skimret. Det behövs och inget är så vackert  som lyktor som lyser upp det vintervita i skymning och mörker.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 324 – upplyst

Avsändare Margareta som ser stämning, tysthet och någonting annat som jag inte kan ta på.

Här hittar du alla andra som också deltar  - 365 foton 2010

är namnet på det nya fototemat som naturefootstep öppnar upp för idag. Det gillar jag som har foton både digitalt, i alla album, i kistor (det är sant, inte helt begravda men en aning bortglömda) hur mycket som helst. De flesta fototeman vill ju helst att vi ska ha nya och färska bilder och de ska vara digitala. Det är bra men kul med den här möjligheten också. Jag har även ärvt ett enormt bibliotek av diabilder som jag någon gång vill börja titta på och scanna in, några av de fina bilderna i alla fall. De bilderna är inte tagna av mig själv som du förstår men jag funderar på att göra något av dem i alla fall.

Här har det varit mycket skriverier om den låga temperaturen, hur mycket jag fryser, hur mörkt det är och så vidare under en lång period nu. Samtidigt har jag tidigare skrivit en del om hur mycket jag tycker om vintern. De inläggen är inte alltid kompatibla med varandra, så jag förstår om ni funderar hur schizofren jag är. Därför valde jag det här fotot som mitt förta inlägg i både det nya fototemat ”Arkiverat” och i min nya kategori ”Ur bildarkivet”. Kanske att du förstår eller i alla fall ser glädjen att få vara ute en vacker vinterdag och bara njuta, alla dagar är tyvärr inte lika underbara och det är de dagarna jag skrivit om den sista tiden.

Kategori | fototema- Arkiverat

Två regler – bilden ska vara fotad av mig själv och ska ha legat till sig mer än ett år. Det här fotot uppfyller båda kraven och det sista med råge – för ungefär 25 år sedan var storebror så här lycklig och glad när han fick sitta med pimpeln och vänta på nappet som garanterat nästan alltid kom. Min första, trots namnet, har alltid varit en njutare av att vistas ute i skog och mark, numera är det mer sällsynt om det överhuvudtaget sker.

-

Att vara ute under sådana här former är helt ljuvligt och för mig var det kanske inte fisket som lockade mest, utan maten över öppen eld och lyckan för mig var (och är) fullkomlig. Nu har inte jag varit ute lika mycket med pimpeln som storebror. Det var min mor och Erling som tog med sig pojkarna på fisketurerna i första hand och storebror var den som verkligen älskade att vara med sina två läromästare. Lilleman har inte upptäckt fisket ordentligt förrän efter en halv dag i somras. Det var storebror som kunde vara hos mormor och Erling, all tid han fick möjlighet till, oavsett om det gällde vinter- eller sommarfiske, bärplockning eller något annat som lockade i naturen.

-

Avsändare Margareta som inte har pimplat de senaste åren, aldrig tillsammans med sambon men den tiden kommer säkert. Då får vi locka med storebror på lite frisk luft och han får chansen att ta fram den kunskap han fick del av i bardomsåren. Jag blir varm inombords när jag ser fotot och glädjen över livet han visar.

Trots att det är en bild i veckan som gäller för det nya fototemat har jag fått lusten till mitt eget bildarkiv och får se hur mycket jag själv kan nyttja det i framtiden – Ur bildarkivet – där kommer mina övriga inskannade arkivbilder att finnas i fortsättningen.

31,9 på min termometer, klockan är 19:29, däremot vet jag inte vad det står i matchen mellan Luleå och HV71. Jag vet i alla fall att bilarna lyser med sin frånvaro på parkeringen. Några tappra har trots allt trotsat temperaturen och kört bil för att heja fram Luleå till ytterligare en seger i den trippel de redan åstadkommit.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 126 -januari

Januari 2010 blir ett foto av min skärmsläckare för dagen. Mycket mörker och stark iskyla får symbolisera denna månad. Att gå ut med kameran när temperaturen hela tiden sjunker är det inte tal om och jag vet ju inte hur länge detta håller i sig, att gå ut med mig själv är ännu svårare.

Avsändare Margareta som nu ska ta med sig datorn och sätta sig under den varma filten framför TV:n och försöka tina upp en smula.

Här hittar du alla andra som också deltar  - 365 foton 2010

kändes det som när vi kom ut från konserten på kulturens hus i kväll. Meteorologerna på TV är så vänliga och lovar så mycket och det är inte lite de lovar, -28 grader visade väderkartan över Luleå i morgon. Nu säger jag också stopp och belägg och tycker att de där meteorologerna kan ljuga lite, bara lite, de gör de alltid så bra på sommaren. Varför inte ge oss lite optimistkartor istället så att jag inte behöver börja gruva mig för morgondagen redan nu. Det räcker väl med att jag ska förbereda mig för att faktiskt stiga upp redan klockan 06:00, när jag är van att sova till mellan 09:00-11:00 nu under julledigheten. Nu ska jag börja fundera över hur jag ska ta mig till arbetet. Bil tar jag inte i den här kylan, inte annars heller men … Vad ska jag ha för kläder och allt extra som jag nu måste ta med mig. Jag har redan kollat av med sambo om det skulle tänkas gå någon privattaxi i morgon bitti. Är inte speciellt intresserad av att studera någon soluppgång, vid den tiden har solen i alla fall inte tagit sig ur det mörka järngrepp den sitter fast i.

Konserten med Euskefeurat i kväll på Kulturens hus var helt ok. Inte några stående ovationer men den var bra. Jag har aldrig varit och sett dem, däremot har jag lyssnat på texter, jag har varit och skrattat med Ronny Eriksson tidigare, jag har gillat honom på TV.  Mina förväntningar var en aning för höga och sedan fanns några små irritationsmoment som gjorde att konserten inte kom till sin rätt. Våra platser passade inte riktigt för den här typen av underhållning, trots att de var de dyraste och ses som de bästa. Sedan var det en man som ”hängde” över balkongen på första raden, för att se bättre. Det gjorde att vi inte såg så bra, sambon i princip ingenting. Tillslut reste jag mig och fixade så att han flyttade sig tillbaka på sin plats. I vissa lägen hade jag lite svårt att höra, vet inte om det beror på mig eller på någonting annat i lokalen.

-

Det låter verkligen som att jag är missnöjd, men det är jag inte. Den var bra och jag hade önskat lite mer politiska satirer, älskar sådant, lite mer igenkännande. De har en mening med sin humor, en djupare undermening som jag gillar.  Nu tror jag att mycket av föreställningen inte skulle passa någon annanstans än här uppe för det är mycket av vår humor. Jag ser att vi har lite olika humor på olika ställen i landet. Visst möts vi på många nivåer, både lågt och högt och gillar samma komiker men trots det så har vi den där lokala humorn som finns överallt. Nyheterna som vi läser om i våra lokaltidningar som sedan spelas upp på en lokal revyteater någonstans i länet, det kan ingen annan än vi som har kännedomen skratta åt. Eller fördomarna som också ibland kan vara lokalt anknytna, inte alltid de spritt sig utanför.

-

Nu var det här en musikkonsert, Euskefeurat är ju en musikgrupp med supermysiga killar, nu blir de glada av ordet killar för många skulle nog säga mogna äldre män. Musiken de spelar är inte någonting som jag lyssnar på alltför ofta utan det är texterna som jag gillar och självklart rytmen som är hur bra som helst. Sedan allt det där mellan som måste ses för att förstå eller så ska det vara en bättre skribent än jag som skriver. Men jag är trots allt nöjd över konserten och det var riktigt gung i de underfundiga texterna.

-

Någonting som jag blev förvånad över var hur mycket yngre personer det trots allt var i lokalen och det tyckte jag var kul eftersom de finns ett lite djupare budskap och en annorlunda musik än ”ungdomarnas”. Jag vet att jag generaliserar men ibland blir det lätt så, tyvärr ska bättra mig.

-

Avsändare Margareta som i alla fall kan konstatera att ”Jag vill vara din Margareta” inte är den enda sången med rätta namnet utan nu har jag även funnit en som handlar om ”Rosa Kata Alexandra Moa Margareta” som tänker på andra.

Ps  MajaPiraja, den kan du lära dig och sjunga för mig som du en gång i tiden alltid gjorde med den första. Jag saknar verkligen det.

Ser att klockan gått över midnatt och jag måste försöka sova innan morgonen gryr. Det är alltså dagen idag som jag ska bäva inför.

är det enda jag hinner med just nu. Att tänka på uppgången är det inte tal om,  fast tänka går väl egentligen ganska bra däremot att hinna se den är ett större problem.  Trots att det inte är många timmar mellan. I princip är det en kombination för det går snabbt mellan upp- och nedgången, men jag ser att det går framåt eller mer uppåt. För varje dag lite högre på himlen.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 270- solnedgång

Fortfarande är solen instängslad i mörkret här uppe, det till och med syns på bilden vilket järngrepp den hålls i. Den kommer upp, lyser lite och ger oss lite hopp. Sedan går den ner lika snabbt i sådana färgsymfonier att det absolut inte går att få fram känslan av det jag ser, i alla fall inte med min ”trasiga” kamera. Nu har den helt plötsligt bestämt sig för att fokusera direkt eller så inte alls.

-

Jag fick i alla fall en liten bild av något som vi alla tycker om – solen – oavsett om vi älskar att bara njuta av värmen som den avger, eller tycker om ligga och lapa in solstrålarna i både kropp och själ.

Här hittar du alla andra som också deltar  - 365 foton 2010

-

Avsändare Margareta som ikväll ska på kulturens hus på en hemvändar- och mellandagskonsert med Euskefeurat.  En riktigt norrbottnisk julklapp som vi fick levererad från Östergötland och Linköping. Helt suveränt eftersom jag gärna vill roas och få skratta, förhoppningsvis. Helt galna texter (men med tanke) och mycket mycket annat hoppas jag få uppleva under kvällen.

ett nytt årtionde med nya utmaningar och nya förutsättningar.

Avsändare Margareta – 2010 är här - välkommen in i det nya decenniet.

och drömmer mig tillbaka i stället.

Regn, regn, regn och bara svart och blött. Tur att jag i alla fall kan jobba och slippa tänka för mycket på eländet.

Avsändare margareta som i alla fall är tacksamma till alla mammor som haft den goda ”planeringen” att i alla fall välja att föda barn som jag kan glädjas åt att fira så här i novembermörkret, inklusive mig själv med mitt eget novemberbarn. Den enda månad som verkligen kan få en riktigt riktigt deppad.

kändes det när vi kom fram till stugan.

Avsändare Margareta som förstår hur glad stugan blev när vi kom och … fortsättning följer

och det skulle inte få plats i kameralinsen med så många ljus som behövs för att gratulera min svåger Rolf idag. Jag gör det i alla fall med lite färre ljus men i stjärnglansen. Det var samma fundering som ifjol av lillebror, tänk att vad åren går fort men nu utan tillägget storebror, gällde nog även honom själv och i diskussion med dig, Roffan. De går fort och samtidigt så tyckte jag det var härligt när han sedan säger åt mig, tänk att du är så ung.

Nu var det dig Rolf jag skulle fira och tyvärr blir det inte mer än så här men förhoppningsvis får vi tillfälle att träffas inom kort och då kanske en liten födelsdagskram jag får ge. Nu blir det bara ett hip, hip hurra.

Avsändare Margareta som har slut på födelsedagsrim men du får hålla till godo med fjolårets och de betyder lika mycket även i år  – Åren går fort för storebror …

En liten fundering har jag -om du har blivit så sund vad har Pirjo månntro bakat till dig idag?

Avsändare Margareta som ger en stunds tid för eftertanke och minnen

har jag fått uppleva idag ute på Seskarö. Jag har snackat så mycket om drömmen att få se en björn, nu har jag kommit så nära att till och med jag kände spänning. Känsliga läsare bör genast stänga ner eller gå till något annat inlägg. Titta här vad jag hittade bakom risen och invid myrstacken,

Ganska färsk var den -tror jag . Jag trodde först att de skojade med mig när de ropade att de hittat björnspillning. Jag misstänkte att sambon var rädd att jag skulle gå vilse när jag gick där i skogen en bit från de andra. Men visst var det en riktigt stor skit.  En så stor skit och med inslag av blåbär kan inte ha varit något annat.  Jag var tvungen att lägga upp hela skiten mellan svampskogen och middagen vi är på väg till om ett tag ute på ön.

Ett riktigt skitkollage har jag i alla fall fått ihop under eftermiddagen, allt det andra får komma i andra prioritet för mycket foton har det blivit under dagen samt att vi nu förvällt en hel del svamp och jag anar att middagen har ingredienser från dagens skogspromenader både här på Santasaari och ute på Seskarö.

Avsändare Margareta som inte hinner med att varken besöka bloggar, skriva eller uppdatera teman just nu både av tidsbrist och en riktigt seg uppkoppling. Jag kommer igen med de teman som finns kvar under veckan – bildverkstaden ska jag inte missa  och vi får se vad lördagsfoto och fototrissen lockar med.

Ps Jag blir besviken om någon påstår att det är något annat än björnskit. Det är då inte grävling för den är betydligt mindre, men finns det någon med bestämdhet som kan säga något annat så är jag självklart nyfiken och kan ta besvikelsen om du kan överbevisa mig.

har vid några tillfällen bevisat att hon kan hon också. För något år sedan var jag och ett gäng glada tjejer på en ”dagskurs” i flugfiske. En härlig försommardag i juni begav oss iväg för att mötas upp av ett gäng killar från en fiskeguideutbildning som skulle vara våra ciceroner under dagen. Det var killar från hela Sverige,  samt Norge och Danmark som säkert tyckte att det var lite kul att få träna på ett gäng totala amatörer och lite halvgalna tjejer i blandad ålder.

Dagen började lite mjukt med fika och grillning vid öppen eld, kunde inte ha varit bättre. En bra inledning och mjukstart inför eldproven vi utsattes för under resten av dagen. Har du aldrig kastat med flugspö så kan jag tala om att det är ingen lek, här gäller att hålla tungan rätt i munnen kunna förstå instruktioner och även kunna utföra dem på rätt sätt. Personligen tyckte jag att det var supersvårt och hade inte så bra kordination i våra övningar. Det var tur att vi hade varsin guide, som kunde lägga hela sin koncentration och tålamod på bara en person. När det sedan var dags för praktiska övningar i vattnet fick jag ta till mycket hjälp och stöd av min handledare,  Anders. Tålamodet och de prövningar han utsattes för kan inte ha varit lätt alla gånger för en ung kille. Dumma frågor och mycket fysisk hjälp och han var hela tiden lika glad och hjälpsam, svarade tålmodigt på mina frågor och såg när jag behövde hjälp och det behövdes. Men helt plötsligt gav mitt enträgna kastande och alla frågor utdelning. 

Snacka om en överlycklig Margareta, känslan av att få en fisk, gädda men det spelade ingen roll, på fluga var enorm och det har jag levt på länge, många har fiskehistorierna varit när jag berättat om min flugfiskedag. Självklart hade jag en kamera med mig och snällt och lydigt tog min guide kameran och förevigade det stora ögonblicket, första och säkert den enda fisken jag fått och kommer att få genom flugfiske.

Sådana här dagar tillsammans med underbara människor lever jag länge på och har en förmåga att komma ihåg små och roliga detaljer under en lång period, speciellt när kameran har varit med i bilden. Genom kameran kan jag behålla minnen och ta fram leenden, ibland riktigt höga skratt.

Avsändare Margareta som har insett att de som fotar mig har lite svårt med fokuseringen, det kan bli lite suddigt på vissa ställen. Därför är det bästa att jag står bakom min kamera.

Ps Undrar du över vad jag menar med trädfiskaren så kan du läsa om det i mitt förra inlägg - Ett ledset öga … -

min förväntan var stor och är så fortfarande, att få komma närmare den port jag fotade för två år sedan och mina förväntningar var höga över naturen och miljön. Jag vaknade tidigt i gryningen och smög ut för att hinna fota lite innan vi skulle åka vidare efter frukosten. Hedwig med veckans port vill att jag visar en som väckt förväntan hos mig och det är många, varje gång jag går in på ett nytt ställe har jag självklart en förväntan över något, vad som finns bakom, vad jag ska få se eller uppleva, vem ska jag träffa?

I eftermiddags när jag letade och bläddrade bland foton och funderade över vilken port som väckt mest förväntan hos mig, dök bilderna från denna plats upp och jag fick tillbaka den dröm jag fortfarande har att få vistas där några dagar och bara vara innesluten av naturen.

Hur kan en port skapa sådana känslor av upprymdhet och förväntingar? Nu är inte det här någon vanlig port som jag skriver och visar upp utan en av våra mest kända portar - LAPPORTEN – och framförallt mest fotade.

att själv få uppleva det, jag kan inte beskriva med ord, men visst är det som en dröm att själv få vara närvarande och njuta av det som naturen kan ge en. Jag är inte speciellt berest men jag har fått uppleva några platser som verkligen är … En av dessa är Björkliden och Abisko som är ett utav de största och mest hänförande naturupplevelser jag haft trots att det bara var en kort stund.

I augusti för två år sedan följde jag med några vänner när de skulle dit och arbeta, en snabbvisit över dagen men jag smög upp tidigt på morgonen när mina vänner fortfarande låg och sov sin skönhetssömn för att orka med dagens arbete. Fotot är taget klockan 04:57 den 29e augusti. Tyvärr var det något fel på mitt ena objektiv så ett flertal av mina ”vackra” foton blev totalt misslyckade. Efter frukosten bar det vidare till Abisko där jag vandrade runt i närområdet medan de jobbade och slet. En snabbvisit, det andra korta besöket jag vandrat i trakterna, några timmar. Jag hann inte med mycket, men mina drömmar hann ändå förstärkas av det jag upplevde och mina förväntningar infriades, trots att jag önskat att det varit någon vecka senare under hösten med färgsymfonierna som inte går att beskriva för den måste upplevas.

Kategori | Veckans port | förväntan|

Mina tidigare inlägg i veckans port hittar du här >>>

Avsändare Margareta som njuter av bilden och minns den höga luften och själen får allt den behöver. Det är viktigt med känslan av att få uppleva inte bara med synen utan även doften som är speciell till varje ställe du kommer.

PS. Ingen naturfilm kan slå det här -att få vara med i verkligheten på en av de vackraste platserna som finns.

blir jag bara genom att vakna upp och titta ut genom mitt fönster här i stugan, kan jag bli annat när jag ser det här.

Morgonstund har guld i mun är ett uttryck som jag verkligen känner just nu. Att ha förmånen att få stiga upp och titta ut och veta att det här är en del av mitt  liv, att jag kan gå ut och sätta mig på trappan och bara andas in den friska luften och lyssna på tystnaden. Jag kan vara gnällig ibland, men jag behöver bara komma hit och fort kommer den upprymda känslan av att jag lever och har det fruktansvärt bra. Jag brukar krama sambon när vi kommer hit och säga, -Visst har vi det bra. Trots att det låter som en fråga är det bara ett kort konstaterande om hur lyckligt lottade vi är.
_

Nu ska jag inte sitta vid datorn mer på förmiddagen. Jag har gjort klar min bildverkstad igår kväll, men jag lägger upp den ikväll. Nu ska bara kika in hos lördagsfoto för att se vad dagens tema är innan jag lägger korven på glöden och sedan dukar upp en riktig god stug- och lördagsfrukost. Se hur delar av den ser ut här >>> Morgon, middag, kväll …
_

Avsändare Margareta som funderar på hur många gånger tidigare jag lagt upp den här utsikten i mina inlägg. Nu är det så att jag kan inte ändra min utsikt, det är jag glad över, den är lika varje gång förutom att väder och vind kan styra lite och ge några variationer av platsen.

Avsändare Margareta som inser att hon suttit för länge framför datorn idag. Jag har inte bara lekt utan även hunnit göra sambon glad och fakturerat lite framtida intäkter.

Mina ögon är nu som min grodprins som jag ska berätta om vid ett senare tillfälle, för dig som inte mött honom tidigare och för dig som mött honom blir det en mindre repris. Det går många repriser just nu, ska man verka i media så är det bästa att göra likadant som dem.

Från ekorre till mullvad tillbaka till ekorre och slutar som groda – hoppas jag får en godnattpuss så jag vaknar upp ur den här förvandlingen.

så sent startade egentligen min dag. Före det hade inte mycket blivit uträttat trots att jag steg upp relativt tidigt. Jag hann i alla fall klippa, läs raka, håret på sambon och skriva ut en faktura innan storebror kom med firmabilen, för idag var det dags för sambon att börja arbeta efter drygt tre månaders sjukskrivning. Det ryckte lite här och där nu när han äntligen skulle slippa ”sysslolösheten” för trots all trevlig rekreation och lättare aktiviteter under sommaren så tycker han att det absolut var dags att återingå i arbete och vi har ju alla hjälpts åt att se till att han inte tittat åt och tänkt åt ”fel håll” under den här tiden. Det har inte alltid varit lätt för visst har tankarna på företaget och jobbet funnits där hela tiden. Jag är ganska säker att han behövde den här tiden och det inser han själv också, tankeställaren som kom med stroken har gjort att han nu blir tvungen att koppla av mellan varven och inte alltid vara i det högsta tempot. I alla fall drog han iväg och där satt jag helt ensam i lägenheten och funderade vad jag skulle göra av dagen.

Telefonen ringde och en väninna ville att vi skulle träffas på stan och äta lunch, efter en föreläsning hon skulle vara på under förmiddagen.   Det tyckte jag lät okej och såg att det var många timmar till klockan var tolv. Mellan den tiden och till vårt möte, ingenting men någonting gjorde jag för helt plötsligt såg jag att det var dags att hinna duscha, fixa till sig lite och sedan skynda iväg för att hinna. Det är någonting konstigt med mig när jag har gott om tid har jag det aldrig i slutändan, när det är bråttom är jag alltid klar i tid och tycker mig få vänta. Min väninna hade tagit fel dag på föreläsningen så hon hade hunnit hem igen och städat och donat i lägenheten under tiden hon väntade och jag som inte ens hade några speciella åtaganden hade inte hunnit med ett jota.
-

Vi åt en god lunch samtidigt med trevliga diskussioner och en hel del att skvallra om eftersom vi inte hunnit träffas på hela sommaren. Att strosa runt i vår stad är inte trevligt just nu, hela stan är en vägarbetsplats, dammet ryker och maskinerna surrar. Trots det gick det bra att shoppa lite, till vi bestämde oss för att åka ut till Storheden, affärscentrat utanför. Lik alla andra städer byggs det upp stora affärscentrum utanför och det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom vi tappar så mycket inne i centrum. Luleå är inte en sådan stor stad att vi kan ha både och känns det som, många är affärerna som har fått slå igen och så tror jag att det kommer att fortsätta tyvärr med alla nyetableringar utan på ”industriområdet”.
-

Väninnan skulle kolla på Coop om de hade kvar jubileumsmuggarna designade av Stig Lindberg som hon inte är ensam om att vilja köpa har jag sett på bloggar under dagen. Nu var de slut i butiken men ett mindre parti skulle inkomma under torsdagen, så det gäller nog att stå och hänga på låset. Jag har bestämt mig för att inte ens tänka tanken att köpa dem, trots att de är mycket snygga, alla andra kommer att ha dem så bara därför ska jag vara som kärringen mot strömmen i det här fallet. När jag kom hem efter en dag på stan så var huvudet tungt, det ville bara ramla ner på kudden i soffan. Kroppen värkte, jag var helt enkelt helt slut. Att ”springa” på stan har jag alltid gillat men nu verkar det som att den lidelsen har försvunnit från mig och bara ger mig trötthetskänslor som inte är de där sköna jag får efter att ha varit ute en hel dag i naturen.  Det kan inte ha med åldern att göra inte heller med att köplusten har försvunnit, eller?
-

Avsändare Margareta som i alla fall orkade laga till en middag och sedan orkade jag … Jag har inte testat om jag orkade någonting mer för jag har inte utfört något under resten av eftermiddagen och kvällen. Nu säger jag bara god natt och på återskrivande.

urkass på fåglar (och en hel del annat). Jag har försökt ta hjälp av mina fågelböcker för att försöka artbestämma den här säkert supervanliga simfågeln, men jag har inte kommit fram till något resultat. Det är frustrerande att inte hitta eftersom det jag inte ser någon som stämmer överrens med mina foton. Jag får nog ta hjälp av Naturefootstep och hennes ornitologiska kunskaper. Råkar du som kikar in här också ha den kunskapen så får du mer än gärna hjälpa mig att sätta ett namn på fågeln.

Tyvärr lyste solen starkt och direkt i kameran när de lyfte på andra sidan bron och det blev inte så bra men de såg i alla fall ut att ha välmående kroppshyddor. De kommer hit och äter upp sig och mår gott under sommarmånaderna sedan lyfter de och flyttar till ett annat väderstreck.

Avsändare Margareta som skäms en aning, men inte så mycket att jag inte törs berätta om mina dåliga kunskaper. Jag tror i alla fall att det var de här fåglarna jag såg på simträning tidigare i somras, när jag ser deras ”tofsar” i bakhuvudet. Det har blivit mycket tofsar hos mig den senaste tiden.

känner jag att luften snabbt förändrats, mycket högre, fuktigare och klarare än bara för någon dag sedan. Hela skogen ropar höst i antågande och jag ser hur naturen förändras och snart kommer den att lysa i de vackraste av färgsymfonier. Taken på de gamla husen på Laxholmen är snart helt täckta av barr, jag har aldrig något år tidigare sett hur barren ramlar och flyger av så fort. Idag när det blåste riktiga höstvindar, förutom att de var varma, såg det ut som att det regnade barr från skyn.

När jag fortsätter att titta mig runt i naturen ser jag hur färgerna kommer och delar av naturen sakta förbereder sig för vintervilan.

Trots alla hösttecken fanns det några härdiga pelargoner ute på Laxholmen som fortfarande blommade och inte såg ut att ha bråttom att komma in i värmen, inte heller verkade de vilja sluta lysa röda.

Avsändare Margareta som nu är tillbaka i staden, men fortfarande hinner vi tillbaka några gånger innan det är dags för stugans vintervila.

och lyfta vingarna och se världen ur ett annat perspektiv -med kameran. Det skulle vara fantastiskt och jag tänker på allt nytt jag skulle uppleva och se ur en annan synvinkel. Jag tycker redan idag att jag med kamerans hjälp fått uppleva så mycket små detaljer som jag aldrig annars skulle ha upptäckt. Jag tycker till och med att jag har fått ett bättre lokalt minne över var jag varit, hur det ser ut och när jag var. Jag kommer ihåg saker och händelser genom mina foton.

Idag kan vi prata om väder och vind och snabbt kan jag plocka fram ett foto och kolla var jag var för ett år sedan, vilket väder det var och ingen kan säga mot mig för jag har alltid rätt numera. Det hade jag aldrig förut, rätt alltså, för jag mindes absolut inte var jag varit eller vilket väder det var. Förutom att det snöade på midsommarafton 1977, då jag firade midsommar på ett havsbad och tanken var att vi skulle tälta … Längsta taxiresan jag gjort.

Min egen mor har jag numera kunnat överbevisa vid ett flertal tillfällen, två stycken med dåligt minne som sitter och diskuterar och tror oss veta. Nu tar jag fram min lilla dator och kollar i fotodisken och sedan är det klart, inte säkert att någon hade rätt från början men vi får i alla fall fram sanningen. Det behöver inte alltid handla om platser, väder och vind eller var vi varit utan det kan vara den lilla detaljen i något helt onödigt vetande men just då mycket viktigt som exempelvis vilken färg eller i vilket rum den mattan eller den gardinen fanns.

Därför är jag överlycklig för mina kameror och mitt fotointresse som återuppväckts från att ha legat i träda i många år. Tidigare var det mina älskade söner, familj och vänner som fotograferades i parti och minut med den lilla kameran som hade 36 bilder i rullen, nu kan jag fota flera tusen bilder vid varje tillfälle och det kostar mig ingenting förutom tiden jag lägger ner och de minnen och förvaringsutrymmen jag måste införskaffa. Trots att jag mer har övergått till andra objekt än människor skulle jag tro att tiotusen foton på sambon är mycket lågt räknat. Hade jag varit yngre och haft den erfarenheten jag har idag hade mitt yrkesval blivit betydligt flummigare än pappersvändare, kanske en kombination, för jag gillar att vända på papper ibland och se resultat och helhet även där.

Margareta G som nu börjar få ont i rumpan av några timmars stillasittande framför datorn så därför återstår bara godnatt från en norrbottning i periferin i Östergötland, samt lite läsning för min del.

Ps Det har blivit några tistelfjärilar i veckan men de är ju en av anledningarna till att det är så roligt att fota – skönheten och detaljerna som jag aldrig tidigare studerat eller varit intresserad av att studera.

strax utanför Tornio i Finland, besökte jag i söndags och här kommer ett litet, litet urval av mina fotografier från dagen.

Avsändare Margareta som skulle kunna legat bland blommorna och fotgraferat hela dagen men det fanns två hinder – jag hade goda vänner med mig och lite social behövde jag vara, samtidigt som vädret var en aning blött med småduggande mellan varven. Jag vet att jag inte är gjord av socker men kläderna var inte direkt lämpade för krypande i det våta gräset.

har jag många och att rangordna eller på något sätt sätta någon före den andra är omöjligt, alla har de sina tjusningar och njutningar. Ganska självklart annars skulle det inte vara ett besöksmål som jag kallar för ett riktigt smultronställe -för mig mer ett åkerbärsställe. Fototrissen idag vill att vi visar upp något av våra smultronsställen och berättar om platsen.

Ett av mina besökte jag idag - Naturreservatet Storforsen i Älvsbyns kommun. Storforsen är Europas största oreglerade vattenfall med sitt genomsnittliga vattenflöde på 250 m3/sek och en fallhöjd på 60 m är den en av de största forsarna i Europa och den sammanlagda längden på hela forsen är 5 km och en total fallhöjd på 82 meter. Hela reservatet bildades 1971 och ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, reservatet är 125 ha stort. På båda sidor om forsen finns en vild och frodig granskog, här blommar exempelvis åkerbär, liljekonvaljer, rosa linnea, norna, guckosko, nyponros och kanelros samt de köttätande växterna silhår och tätört. Med älven har frön kommit ända från fjällen därför växer även fjällskära och fjällruta i den gamla älvfåran. Här finns även ett Naturrum med gamla byggnader och historiska platser med bra information. Längs forsen genom miljön är det byggt och anpassat med ramper så att det även är tillgängligt att färdas med både rullstol och barnvagnar i området utan hinder.

Att vandra längs forsen och njuta av bruset, alla små vattenfall, jättegrytorna, ”vilda canjons” och blankslipade stenhällar det kunde inte vara bättre en dag som denna. Det finns gott om grillplatser med ved för besökarna. Lokalt hantverk och matprodukter finns tillgängliga på området samt två mindre matställen. Att sätta sig ner på stenhällarna och njuta av livet – det är livet och ett av mina smultronställen som jag försöker besöka några gånger per år, även vintertid. Redan i förra veckans fototriss, trots att det var siffror, hade jag med ett av mina absoluta smultronställen och en av de platser jag varit mest på i sommar - Laxholmen och stugan i Forsnäs.

Kategori|Fototriss – smultronställe i livet| Mina tidigare fototrissar

Avsändare Margareta som är nöjd över en fantastiskt fin dag

är denna vackra kvinna. Möjligtvis en mamma som genom åren fått lite mer rynkor, lite mer klokhet och mer tid för eftertanke. Med lätta steg gick hon uppför trapporna på samma evenemang som jag besökte. Eventuellt hade hon historien närmare än vad jag har i mitt hjärta, det berörde henne på ett annat sätt,  Hennes morsarv kanske hade gripit tag i mig riktgt hårt om hon fått berätta sin historia. I 365 foton 2009 är tema nummer 10 just åldrad. 

Att vara åldrad betyder inte något negativt så länge vi får ha hälsan, hjärtat och själen i behåll. Att vara åldrad, kan betyda så mycket och just människors ålder är något där vårt synsätt måste förändras, att vara ung och oerfaren är inget jag längtar efter däremot att få åldras med hjärnan i behåll är en förhoppning jag har. Hur många rynkor jag kommer att få är inte lika viktigt, jag kommer inte att räkna dem, som Hans Werthén en gång sade, -Jag älskar mogna äldre kvinnor med rynkor, då syns det att de har levt. Nu vet jag inte om det var ordagrannt citerat, men tankemeningen var densamma.    

Kategori 10 | Åldrad | 365 foton 2009

Mina tidigare bidrag i 365 foton 2009

/Avsändare Margareta

och vet inte riktigt vad som sker förutom det jag hör svagt, trots att jag till och med köpt båda kvällstidningarna och våra två största lokala tidningar varje eftermiddag i stugan. Jag har knappt läst dem utan tiden har bara blåst iväg, bokstavligt, de här dagarna sedan vi kom hit i tisdagskväll.
-
Nu är klockan snart 12:00 och jag har fortfarande inte gjort någonting förutom att jag hunnit äta, dricka kaffe och tittat in hos några bloggare som jag inte har orkat med att besöka på ett tag.  Jag sitter framför datorn, sambon ligger på soffan med fjärrkontrollen för att kolla travet samtidigt som han faktiskt sover men han håller i fjärrkontrollen så snyggt att det inte går att se att han somnat. Mamma ligger i sitt sovrum och löser korsord, väldigt dött och tyst här. Ute är det inte någon värme, det blåser och ser ganska tråkigt ut trots att björkarna är så vackert gröna, riktigt lime.
-
Både sambon och mamma har hunnit vara ute på varsin kortare promenad medan jag bara pulat på här, så ska det vara när vi är i stugan. Inga tider att passa, inga direkta måsten förutom att försöka komma ihåg att äta på lite mer bestämda tider. Jag känner mig nästan som ett litet barn, att lära sig äta på bestämda tider, jag som vill äta när jag är hungrig och hoppa över det när jag inte är hungrig.
-
I går var vädret inte bättre så vi bestämde oss för att ta en tur till Puottaure, en by bortom all civilisation skulle de flesta säga. Nu kan jag varken säga eller skriva det med mening, eftersom min mor och Erling, mors sambo i tjugofem år till han dog 2002, bott där under ganska lång tid och numera finns Erlings gravplats där.

Mina söner har varit där många gånger och speciellt min äldsta han verkligen älskade att få vara hos Mommo och Ejje. Att få vara med på deras fiskturer, att få plocka bär med dem om höstarna, att sitta och tälja med kniven, att bara få vara med dem med allt de gjorde det var hans stora intresse som liten gosse, naturen.  Att få vara med Erling på hans arbete som lärare var ett stort äventyr. Diskussionerna och humorn fanns med hos dem hela tiden, Erling retades ibland och sonen sökte svaren. När andra barn hade kändisar som idoler hade nog min äldsta Erling som en, om inte idol så var han den stora förebilden i hans liv och han har präglat min äldsta till mycket av det han är idag. Att ha goda förebilder som barn är viktigt och det behöver inte vara vi föräldrar som är de största, fast vi finns där och är deras största trygghet och kärlek, förhoppningsvis. När han gick i första klass och fick sin egen första lärare sade hon vid ett flertal tillfällen att hon aldrig under sitt yrkesverksamma liv haft en elev som varit så allmänbildad som min son. Det berodde inte på oss föräldrar, tyvärr, utan det berodde på det han fick lära sig och vara med om uppe i Puottaure en liten håla mitt i bushen bortom all civilisation. Han lärde sig utan TV, den fanns men var inte central, TV-spel, datorer, video allt sådant lämnades i hemmet, och ändå klarade han sig så bra.
-
I går for vi dit efter att först ha varit till plantskolan och köpt två blommor att plantera på graven, jag köpte en rosa ros från oss och framförallt pojkarna. Jag skulle tro att Erling ler när han ser den rosa rosen, typiskt Margareta tänker han, en rosa ros till en riktig karl.
-
Trots att Erling inte var min far har han varit en del av mig i tjugofem år och när jag tänker på hur han kröp på marken och fotograferade och filmade de minsta små detaljer, såsom bland annat myror och andra insekter, mycket insekter blev det. Jag retade honom och tyckte han var galen när det fanns människor runt kring honom. Nu är jag själv likadan och minns ett speciellt tillfälle när vi var på väg för att fiska. Jag satt bak i bilen och läste, när Erling sa, – titta vad vackert det är och jag knappt tittade upp utan svarade bara, – Det är ju bara en massa träd. Tänk vad vi människor kan förändras och se på saker ur nya perspektiv det gäller bara att öppna ögonen.

Avsändare Margareta som är tacksam att jag fick lära känna Erling och att mamma fick vara tillsammans med honom under en så pass lång period i alla fall, trots att det borde fått många fler år tillsammans. Erling lämnade oss på deras 25årsdag och de förlovade sig också datum.

Ps. Att Ejje betyder gubbe på finska var sonen helt omedveten om.

Nu står sambon och ”stampar” och vill iväg på en utflykt, är man chaufför så är man …

ja, vad är det vi väntar på. I dagen fototriss är det ”här och nu” som är tema. Finns det ett mer passande tema för våren. Allt lever upp och speciellt för oss i norr som har ljust dygnet runt på sommaren och nästan mörkt dygnet runt på vintern , vi lever verkligen här och nu någonstans mellan när våren och värmen kommer samtidigt som snön och isen ligger kvar och vi väntar …

Vi väntar på något … och de här bilderna speglar en väntan. Väntan på att få strosa i solen strålår och njuta av kluckande från vattnet, kolla i badhanduken som hänger på räcket, undra just hur länge den har väntat på sol och bad. Vi väntar på att få lägga ut båten och vi väntar på alla de här glada och härliga stunderna med picknick i gröngräset och utecaféerna som blomstar, vi väntar på att få umgås och träffas helt enkelt.

Margareta G som förra gången det begav sig, med här och nu var i Linköping och i morgon åker jag tillbaka dit igen, hade jag varit där idag hade min fototriss sett helt annorlunda ut.  Den första här och nu fotades på samma plats som dagens fototriss.

Mina tidigare fototrissar – finner du här

Det hände sig vid sextiden på kvällen den 10 februari när jag som bäst höll på att röja undan den snö som fallit under de senaste dagarna.

Det hade således börjat skymma och man kunde urskilja en klar stjärnhimmel samt en klart strålande ”stjärna” i söder – planeten Venus, till storlek ungefär som Tellus. Efter några timmars idogt skyfflande började man känna av en viss trötthet och det blev tid att avsluta dagens arbete. När jag vänder blicken mot skogen utmed stigen så får jag se ett kraftigt gulaktigt ljussken som fyller öppningen och det är uppskattningsvis på drygt två kilometers avstånd.

Ljuset är gulaktigt mot det röda och skiftar i intensitet när jag betraktar ”fenomenet” och undrar förstås vad det kan vara för något. Det kanske är en skogsmaskin eller så har de tänt lyset till elljusspåret men jag började tvivla och tankarna for över allt annat märkligt som fantasin kunde uppbringa.

Jag rusade efter kikaren som fanns inne i stugan och riktade okularet mot ljuset, snabbt blev jag varse om att det märkliga ljuset kom från vår måne som börjat sin uppåtgående vandring ovan horisonten. Skenet var så fantastiskt vackert att de här måste förevigas tänkte jag och hämtade kameran från bilen, men som mången gång förr blev det inga foton för batterierna hade blivit för svaga.  Synd – men bilden hade för alltid fastnat på näthinnan och jag blivit en erfarenhet rikare.

Naturen är i sig en enorm källa till upplevelser och inspiration.

På hemvägen kunde jag från bilen se hur månen relativt snabbt förflyttade sig uppåt och reflekterande ett vackert och varierade sken beroende på dimman och de moln som bildats i förgrunden för det hade blivit rejält kallare. Jag kunde inte släppa taget om månen för de var något speciellt som fascinerade mig denna kväll när jag styrde färden vidare österut utmed E:4an.

-Roffan-

inget mer att tillägga förutom att jag hoppas vi syns igen 2009.

Avsändare Margareta som nu skriver det absolut sista på min blogg för i år och nu tänker  ta ett nyårsbad, ett härligt glittrande. Varma kramar och hälsningar till er alla.

blev en liten del av min promenad idag. En strålande vacker vinterdag strax under nollstrecket. Ingen snö kvar i träden efter gårdagens blida och lite glattare under fötterna, sträckvis rena isbanan. Dagens tur blev inte fullt lika vacker som gårdagens och juldagens, men otroligt skönt i alla fall. Genom kameralinsen med början i södra hamn och avslut i norra hamnen.  Från de evigt återkommande isbrytarna i söder till norra delen med Norrbottens teatern bakom mig och kulturens hus framför . Däremellan lite foton längs min väg och det gamla fängelset ”Vita duvan”, som tornar upp som i fornstora dagar uppe på sin kulle någonstans där i mitten. Inte allt är fullt så vackert att se längs vägen,  men …

Avsändare Margareta som idag avklarade 11 635 steg i ett omväxlande tempo, med en hel del små mikropauser …  nu ligger jag inte på ett genomsnittligt minus längre.

såg min lunchpromenad ut ungefär så här och temperaturen visade på 3-4 minusgrader. Får se var min promenad slutar imorgon eftersom vi ska rulla norrut över dagen, lite för långt att promenera dit vi ska.

Avsändare Margareta som till er alla från oss alla önskar en fortsatt trevlig helg.

i alla fall för mig. Det kan inte vara att jag är ledig, för det är jag ganska ofta åtminstone är vi det varje helg. Det är något annat som jag inte förstår, ordet julefrid är så verkligt i min lilla värld. När julen kommer får jag alltid en inre och yttre frid, ett lugn inom mig som är så märklig och känslan av att allt runt i kring mig också bara är lugn, ro och ganska mycket tystnad. Trots att jag har människor i min närhet har jag allt det där under julen. Det lägger sig en mjukt skyddande dimma som omsluter mig i en helt 100 % ig harmonisk värld.

Den här julen är inget undantag. Jag småmyser och gör ”ingenting”, jag bara finns här och är glad och lycklig.

I tisdags kom lilleman med tåg och buss från Oslo, allt annat var fullbokat och han hade fått tag i en biljett av en tjej som hade köpt biljett men inte skulle nyttja den.  Det började lite dråpligt, han ringde och sa att han skulle vara framme om ca femton minuter. Vi kommer, sa jag och vi körde iväg till tågstationen för att möta upp honom.  Inget tåg kom så jag bad sambon gå ut och kolla tiderna, i samma stund ringer lilleman och frågar var vi är. Han stod på busstationen och väntade, inte hade jag förstått att det var buss som gällde den sista sträckan, tur att det är nära mellan stationerna.

Igår var sönerna, mor, sambo och jag tillsammans och njöt i fin och mysig gemenskap genom att vara tillsammans. Vi gjorde nog det som så många andra, pratade, åt god mat, drack lite glögg, spelade spel, gav varandra lite julgåvor. Tv tittande blev det däremot inte mycket av, den stod på ett tag men det var ingen som tittade. Kalle Anka är inte någon tradition hos oss, men delar av det såg vi och skrattade gott åt egna små skämt kring Ferdinand, inga elaka utan bara gulliga små associationer till en underbar person.

Kvällen avslutades med att vi skjutsade hem mor och sedan åkte iväg mitt i natten till sambons lokal för att leta rätt på lillemans hockeyrör, handskar och övrigt som han behövde för dagens skridskoåkning. Han var ganska nöjd efter det besöket där han hittade ett antal kartonger med kläder, ett flertal knappt använda som han glömt bort att han inte tog med vid flytten. Eftersom han är en stor pedant är hans kläder i ett mycket bra skick, jag vet ju hur hans garderob brukar se ut. Han hittade även ett flertal skor som han hade inhandlat när han bodde i London och några var oanvända. En nygammal garderob kan han ta med sig när han åker tillbaka till Oslo.

Morgonen, en sovmorgon trots att jag ”hotat” lilleman med att stiga upp tidigt och göra i ordning frukosten, han gillar att sova in i det sista. Han skulle iväg vid tiotiden och spela hockey med ett gäng kompisar som hyrt en av ishallarna för lite hockeylek så här under jultider när många finns hemma i Luleå.  Nu har han dragit iväg till kompisarna för en kompiskväll och sedan utgång på lokal.

Jag och sambon tog vår juldagspromenad och njöt av det fina vädret och för att få bort lite ”döfläsk” fast så dött är det ju inte eftersom det till och med kan dallra och röra på sig. En annan tanke var självklart ”jobbtävlingen” som startar idag och pågår fram till den 18e januari. Alla som har kommit upp i ett genomsnitt av 6 500 steg per dag deltar i en utlottning av fina ”sportiga” priser. Det är bara steg genom promenader och löpning som räknas, så min eventuella skidåkning blir en extra bonus bara för mig själv. Som den lilla tävlingsmänniskan som finns inom mig, i vissa lägen, ska jag vara med. Nu är det utlottning och inte mest steg som vinner, här gäller bara turen efter utförd utmaning. Så en riktig tävling är det inte, men däremot en riktig sporre för kropp och själ.

Som den riktiga ”uträkningsmänniska” jag är, har jag nu gjort ett kalkylblad med alla uträkningar av antal steg, km, kalorier och tid samt sträckan, både per dag och totalt dag för dag. Jag går inte med stegräknaren på mig hela dagen utan endast under mina promenader.

Jag tog det ganska lugnt mellan stegen ibland, en liten kamera hade tydligen bara råkats följa med i jackfickan, den ville också vara med under juldagspromenaden, och lite hann jag föreviga.

Avsändare Margareta som idag klarade de 6 500 stegen med råge och under promenaden gick 9 052 steg.