Kategori | Lördagsmixen – glömd (trots att den är svår att dölja).
-
Det är också temat som Shannara vill att vi ska förmedla i lördagsmixen. Följer du länken hittar du andra som deltar – klicka här – >>>
-
Kommer du ihåg de stora lådorna som var ”hjärnan” i de första mobilerna. När vi köpte den första mobila telefonen någon gång på 80-talet kommer jag ihåg att priset låg på mellan 20 och 30 tusen kronor. Nu var det inte något privatbruk den skulle användas till, utan i företaget. Visst tyckte min dåvarande make och hans kompanjon att det var ganska häftigt, hade du en antenn på bilen – aha, han har en mobil. Till och med antennerna var stajlade och hade olika ”statusutseenden”. Jag kommer också ihåg att det gick att köpa ”lösa fejkantenner” för att sätta på bilen för att det skulle se ut som att du också hade en mobil installerad. Läste ni vad jag skrev – installerad, men det var precis det vi gjorde – monterade in mobilen i bilen.
-
Vilken installation gör vi idag? I bästa fall köper vi ett fodral och som i mitt fall köpte jag nu senast en platsfilm för att skydda glaset. Att jag sedan ”slänger” omkring med telefonen överallt och inte alltid har koll på var den är en helt annan sak. Många telefonsamtal har ringts, från den stationära, för att hitta igen den, speciellt sambons. Hur ofta hörde du talas om någon som tappat telefonen för några år sedan? Det är något som jag tycker mig höra lite då och då från framförallt ungdomar.  Varför svarar du inte, varför har du den bara avstängd? – frågar jag när jag efter lite detektivarbete äntligen  får tag i personen jag söker och har sökt under en tid. – Jag har glömt den hos XX i helgen? Är den sedan inte där utan man har förlagt den och inte hittar igen den, då är det bara att fixa en ny. Alltid finns det någon som har en mobil liggande som bara ligger och skräpar. En ny kostar inte heller så mycket att det känns som den största katastrofen om man måste inhandla en. Hur kul hade det känts om telefonen kostat 30 tusen och du tappat bort eller förlagt den? Jag misstänker att hittegodsavdelningarna, krogarna, pubarna och alla andra ställen där vi kan tänkas hitta kvarglömda telefoner inte skulle vara så välfyllda, dagen efter.

-
Avsändare Margareta som hittade denna länk på Aftonbladet – Intressant läsning, vilken utveckling tänk att den vägde 40 kilo och faktiskt kom så tidigt som 1950. NMT var vår första och det var väl den som blev ”var mans egendom” .
-
En lustig tanke – Idag är ett rätt hett mode riktigt stora väskor och våra prylar blir mindre och mindre?
-

PS. Den lilla rosa – den är inte glömd. Där jag är – där är den.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 109 – hund
-
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken  - 365 foton 2010
-
Nu är inte björnen ett flockdjur så risken är minimal, men sant som skrivet. Att hunden ser ut att vara på kort avstånd beror absolut inte på min fysiska närhet utan på den lilla zoomen i kameran, jag tordes knappt titta den i ögonen för den skällde högt och var riktigt ivrig att få komma fram till mig. Hade den haft chansen hade jag kanske blivit ett riktigt skrovmål, så kändes det i alla fall. Polarna såg inte mindre beskedliga ut och de verkade ännu mer intresserade av att ha lite mer fysisk kontakt med mig. Jag som ser så snäll och beskedlig ut även om skenet kan bedra eller är det tvärtom.
-
Jag törs nästan sätta mot hur mycket som helst att till det huset kommer inga oinbjudna gäster om nu någon mot alla odds skulle tro det.  Jag kom helskinnad genom och sitter nu istället här och lägger upp bilder på dem. Tänk om de skulle kunna vara ett lika säkert skydd mot all skräppost som drösar in just nu, mycket utrikiska och speciellt från ett land där jag inte ens kan bokstäverna.
-
Avsändare Margareta som snart kommer med ett ännu mer skrämmande inlägg och då i dubbel bemärkelse.
-
Ps Macken besökte vi inte i helgen men däremot körde vi förbi en stängd och igenbommad. 

Inte någon cykelväg som jag rekommenderar och lite för långt för en dagsutflykt (på cykel).

Genom en rejält skitig bilruta – mycket skog och stängsel inte många konstnärer, hantverkare eller slöjdare längs vägen.

Även Rekka Pekka var ute och körde.

Slutligen nådde vi slutmålet, eller nästan för nu stannade vi bara för att lasta av och ta en kort paus. Här är vi på väg igen till det som blev slutmålet, helt oplanerat men det är överraskningar i livet som gör det kul och trevligt.
-
Avsändare Margareta som gjorde en lite längre utflykt än några kilometers cykeltur längs Luleås gator. Den tog också lite längre än vad jag tänkte mig igår när jag slog upp mina melerade. Nyligen hemkommen, men trevligt har vi haft i goda vänners sällskap. Jag lovar eller hotar, att jag nu har foton för inlägg som skulle kunna räcka under en lång tid framöver. Det här året skulle jag absolut inte behöva ta fram kameran fler gånger, alltså som vanligt.  Mycket krypande har det blivit …
-
När vi är lediga och sommaren nästan är här då kan vi hamna precis var som helst, det sitter sällan fast och snabbt hade vi packat ihop för gårdagens färd.
-
PS. Rekka Pekka, inte alls lika kul översatt till svenska – långtradar Pekka.

-

Gårdagseftermiddagen tänkte jag tillbringa med min kära, lite mys pys och kanske lite småbloggande på kvällskröken. Det blev inte riktigt som jag planerat …
-
Gårdagen tillbringade jag vid terminal 4 på Arlanda flygplats … hela dagen, hela eftermiddagen och en bit in på kvällskröken (utan krök).

Jag hade ungefär 45 minuter på mig när jag ankom till Arlanda och skulle checka in för avresa mot Luleå 12:45, trodde jag. De minuterna är de längsta jag någonsin upplevt, de avslutades drygt sex timmar senare.
-

-
Jag är ingen väntande människa och kommer aldrig att bli det. Visst har jag blivit bättre och det gick ju bra till slut. Jag har åkt många gånger med Norwegian och det har alltid fungerat perfekt, lika som det gjort de gånger jag åkt med SAS eller något annat flygbolag. Förseningar inträffar och när det handlar om säkerheten känns det bra att eventuella fel och brister upptäcks innan planet är i luften. Det verkade inte två ”äldre” kvinnor tycka, hade nog smakat lite för mycket av kröken. Jag skämdes fruktansvärt, varför nu jag skäms när andra beter sig illa? De gapade och skrek åt personalen vid gaten på ett helt onyanserat sätt. Måste man vara arg och irriterad  över förseningen och inte kan styra sin ilska kan man väl åtminstone göra det mot … Jag vet faktiskt inte mot vem. I det här fallet var det så olyckligt att två plan inte klarade av säkerhetskontrollen och fått tas ur bruk för tillfället. Jag är då glad att de togs ur bruk och att jag slapp sitta 10 000 meter upp i luften och få veta att planet jag befinner mig i inte fungerar. Jag förstår också att flygbolagen inte kan ha ett lager av plan stående vid varje flygplats, inte ens de största, utifall att.
-
Det är pinsamt när mäniskor beter sig så där illa och när det går ut över personal som absolut gör sitt bästa för att allt ska fungera. Sedan kan jag bara skriva – stackars Peter … var nog make till en av de hysteriska kvinnorna.
-
Jag shoppade en del i Linköping också, några tröjor både till mig och sambo samt en urläcker tunika. Sedan köpte jag något som tjatats om här på bloggen under en längre tid … gissa vad?
-

Just det, en ny kamera. Det blev ingen systemkamera eftersom den ska jag avvakta med och fundera på lite mer. Min systemkamera är gammal och fungerar inte speciellt bra, men den får duga ett tag till. Jag köpte istället en ny kompaktkamera. Jag har kompaktkameror sedan tidigare, från före systemkamerans intåg och de har gjort sitt för länge sedan.
-
Den här kameran känns rätt för tillfället. Systemkameran är överlägsen på många sätt och vis men den här kan jag ha med mig överallt i min lilla handväska och ändå känna att det fungerar. Systemkameran kräver alltid så mycket bagage, med stativ, objektiv och blixtar som ska tas med. Dagligdags är det kompaktkameran som fungerar bäst för mig och nu lever alla motiv betydligt farligare … inte utan min kamera och nu blir det till 100 %.
-
Den har många fördelar och det går fortfarande att använda sig av manuella inställningar och sådant som systemkameran har samt alla nya moderna finesser som finns gör att det känns spännande och kul. Den har till och med GPS och Leicaoptik som ska vara ett av de bästa, enligt vad andra sagt till mig. Sonen köpte en Leicakamera och han var en av dem som förtäljde mig det första gången. En ny Leicakompaktkamera kändes en ”aning” för dyrt så jag får nöja mig med objektivet från den. Nu blir det att fota och testa vad denna går för (fast det handlar ju främst om den som är bakom kameran). Trots att det är en långzoomare kan den självklart inte mäta sig med de objektiv jag har till den gamle.
-
Förra veckan blev jag utvald, mitt foto blev utvald till veckans bild i bilduppdraget. Det kändes kul samtidigt som jag visste att det innebar att jag skulle (det är frivilligt) vara gästdomare och välja ut några foton som jag fastnade lite extra mycket för i denna veckas tema som var – Budskap. Det var svårt och jag hade väldiga problem, både att hinna med och att välja ut några. Det blev ett nattjobb när jag var i Linköping, så något eget foto hann jag inte heller med i det spännande temat. Jag hade tänkt hinna med att skriva om fler bilder men tyvärr blev det inte så och nu valde jag ut några bilder ut olika synvinklar. Några direkt fotomässigt och andra som bara skrek ut sina budskap. Extra roligt var det att Nina valde ett av ”mina” foton till denna veckas bild.
-
Avsändare Margareta som strax ska ge sig iväg med sambo och handla lite, inte kläder, inte kameraprylar och inte datorteknik heller utan det där som gör att magen växer och att vi mår extra gott.
-
Ps. Förutom att jag shoppade en del så hamnade ett par nya gardiner i resväskan hem. De hängde så snyggt där i Linköping att jag var ”tvungen” att plocka ner dem från fönstret och lägga dem i min resväska för vidare upphängning här hemma i Luleå. Jag har hängt upp dem och jag håller med – de passar superbra i vårt köksfönster. Jag hoppas att den före detta ägaren hittar några nya att hänga upp i sitt köksfönster. =)
_

- – - Här hittar du länken till den bild hos mig som blev veckans bild ( i förra veckan) med temat – Gammal kär lek rostar aldrig.

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 261-skylt
-
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken  - 365 foton 2010
-
Min skylt, en väjningsskylt som står vid en av de mycket smala vägar som jag brukar färdas över ibland och där det absolut inte går att mötas, en väg där många med husvagn och husbilar passerar kan det behövas en sådan för att lugna ner de stressade bilförarna på väg till en avkopplande helg eller hem till arbete och vardag.
-
Något som jag tycker är tråkigt och fruktansvärt fult är när de längs våra vägar sätter upp reklam på gamla fina byggnader etc.
-
Avsändare Margareta som kan tycka att en del skyltar ger en funderingar hur vi människor är eller hur de som sätter upp skyltarna tror att vi är . Jag har tidigare lagt upp sådana exempel där jag verkligen undrat över min egen eller andras hjärna där jag inte kunnat förstå och fortfarande inte förstår …

Efter en sådan här vinter och snön ligger fortfarande lika hög som den gjorde i förra veckan och förr förra veckan så längtar jag verkligen efter en tripp till lite sydligare bredddgrader. Det har inte hänt mycket på snöfronten och när jag tittar runt och läser på alla andras bloggar så inser jag verkligen att jag bor i den norra delen av Sverige. Jag hörde idag på TV, att snödjupet någonstans än mer norrut än där jag befinner mig är 160 cm! Jag med mina 163 cm över jordytan skulle inte synas, bara en ilsket röd kalufs som stack upp.
-
Vi har inte bestämt oss för något och jag som inte är speciellt berest skulle kunna åka nästan var som helst för att upptäcka något nytt.  Nu har det lutat åt någon av de platser vi tidigare besökt tillsammans, fast där går det också att uppleva och utforska mycket nytt och spännande.
-
Ingenting är bokat och ingenting är bestämt när jag läser på Beates blogg och ser att hon har anmält sig och maken till Solresors resereportageuppdrag. Ingen tvekan, jag gör en ny djupdykning och läser om vad uppdraget går ut på. Efter att jag läst igenom vad det innebär försvinner all tvekan, om den nu någonsin funnits, och jag kollar in alternativen för resmålen. Det blir ganska svårt eftersom det finns en hel del att välja på. Jag väljer och anmäler mitt intresse till ett av de länder som jag varit i tidigare och som jag vill åka tillbaka till. Här finns allt för mig och min kamera. En spännande historia, kultur och landskapet med människorna i synnerhet som jag lärde mig älska under den korta tid jag var där.
-
För att anmäla mig behövde jag tre saker – en laptop, en kamera samt en blogg. Tre numera och kanske de viktigaste verktygen i mitt liv. Ni kanske kommer ihåg vad som hände när jag glömde en sladd hemma när vi åkte till stugan ifjol? Det säger allt om mitt beroende liv av dessa tre. Kameran är kanske högst prioriterad men utan laptopen skulle inte jag ha så stor nytta av mina digitala foton och hade jag inte bloggen så … Ja, du förstår själv. Det är som katten på råttan och råttan på repet.

Avsändare Margareta som har ett  minne av att jag skrev en resedagbok i miniformat under vår resa till Los Christianos, lite skrev jag. Nu har vi ju tillgång till eget bredband när vi åker dit så det gör saken ganska enkel eftersom jag reser med alla mina tre verktyg i bagaget. Jag har fortfarande inte fått över alla inlägg från mina tidigare bloggar (5-600 inlägg kvar totalt) där jag tror att de inläggen finns.
-
Ps. Det blir nog ingen resa med Tito’s gamla cadillac på Brijuni, men förhoppningsvis med något annat trevligt och komfortabelt transportmedel.

Hos Bildgatan Kategori | Torsdagsfoto| Förr i tiden

Avsändare Margareta som tänker att bilarna förr är som vi människor borde vara, före alla skönhetsoperationer, lite former här och där med detaljerna som visar att vi har levt.
-
Nu ska jag fixa till mig lite, lite smink så att jag ser ut som en människa igen. Sedan åka iväg till min mor som fyller år idag och har fått de där riktiga formerna genom åren och ett hem som inte är designat efter något magasin.

Ps. Kanske att jag åker förbi någon av de stora varuhusen och köper någon liten detalj till påsken i stugan, någon sådan där grej som alla andra också köpt och som finns i varje hem. För jag är inte annorlunda fast jag kan tycka.
-
Följ länken så hittar du fler tankar och bilder kring hur det var förr i tiden hos alla andra som deltar hos Birgitta i fototemat – torsdagsfoto – här >>>

Hos Bildgatan Kategori | Ordlös onsdag | Engelsk

/Avsändare Margareta

Jag började med att duplicera lagret, inte nödvändigt men jag gör det för att inte spara av misstag. Först markerade jag med hjälp av snabbmarkering de två hjulen och tog bort markeringen mellan varje eker, det gäller att hålla tungan rätt i munnen eller mer att inte vara darrig på handen. Därefter markerade jag omvänd och konverterade till svartvitt och valde landskapsalternativet utan några justeringar. Jag markerade omvänd igen och kopierade lagret för att sedan vända om igen och radera allt i fotot utom hjulen. De klistrade jag in som ett nytt lager och gjorde en avfasning på hjulen men bara med 2 pixlar för att det inte skulle bli för markant. Avslutningsvis gav jag den röda färgen en kraftigare mättnad. Allt packade jag ihop till ett lager för att passa på webben. Alla mina bilder jag lägger ut ändrar jag till upplösning 72 och högsta pixelbredd 510 för att slutligen spara ner dem för webben och där använder jag aldrig högre bildkvalité än 60%. Precisionen är inte perfekt men det skyller jag på att jag inte orkade eller ides när jag satt med det här sent i gårkväll.

Jag har jobbat med allt i Photoshop Elements 7.0 normalt försöker jag använda Photoshop CS3 för att lära mig lite mer men i det här fallet gick det på vilket som och Photoshop ELements är ett betydligt enklare program, snart kommer väl 8.0, brukar dyka upp nya versioner varje senhöst. Nu går jag mer i valet och kvalet att uppgradera till CS4 med ett erbjudande om halva priset till någon gång i mitten av september. Det är trots allt ett mycket dyrt program samtidigt som det är min hobby och jag lägger inte ut så mycket pengar på andra fritidsintressen.

Kategori | Bildverkstad – framhäva.

Avsändare Margareta som tycker att det är kul med att kombinera med lite färg och svartvitt.

åker de över till andra sidan gränsen. Inte denna den östra utan åt väster far de, mina söner. De vänder hela tiden nya blad i sina liv och just nu verkar det vara i Norge de skapar en del av sin historia.

I måndags ringde äldsta sonen och sa att han skulle åka dit om tre timmar. Tre timmar! Det hade visst blivit lite bråttom, på morgonen hade hans tidigare arbetsgivare ringt och frågat om han kunde åka i väg på ett kortare jobb till Oslo. Självklart tackade han ja, trots att det inte var mer än drygt en vecka. Det har varit svårt att få arbete i Sverige inom branschen så det var bara att packa och flyga iväg. Packa, de var inte så mycket att packa eftersom han bokat tvättstuga och inte hade så mycket rent. Dagen före hade han storhandlat så nu är det mamma som måste åka och ta rätt på maten, det brukar finnas bra varor i hans kyl när han precis har fyllt på.

Nu vet jag inte hur lång den där veckan blir för han kommer garanterat att stanna kvar om något dyker upp. Norge har också sin lågkonjunktur, men den verkar inte vara tillnärmelsevis så stor som i Sverige. Det finns i alla fall jobb inom olika branscher och svenskarna drar sig dit, av många anledningar. Nu blir det väl i första and för att få jobba och få ihop den där ekonomin som vi alla behöver.

Norrmännen roffar åt sig av allt, de ”stjäl” våra barn, de tar alla idrottsguld som svenska media redan utdelat till svenskarna, de har en av världens vackraste naturer, de har en stark krona. De har även en programledare som nu nästlat sig in i Sverige och gör en av de bättre pratshower som visats i svensk TV. Inte konstigt att de alltid låter så glada och nöjda, för det kan väl inte bero på hur språket klingar.

Jag kan bara konstatera att jag måste åka till Oslo och uppleva vad det är som lockar mer än arbete, någonting måste det vara när båda mina söner dras till de trakterna. Den yngsta är nu inne på sitt andra år som ”norrman”.

Avsändare Margareta som funderar om jag inte skulle göra som Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg, söka om medlemskap.

efter oss, vad vi än gör. Ibland är de så små att ingen reflekterar över dem och vid andra tillfällen är de stora och klumpiga. Vid olika händelser i livet önskar vi kanske att spåren varit mindre eller att de kunnat vara betydligt större i alla fall med djupare avtryck.

Jag önskar att jag tillhörde de där människorna som bara lämnar positiva spår efter sig, sådana där små nätta och mjuka, men det gör jag inte och det kommer jag aldrig att göra så länge jag är Margareta och det lär jag förbli hela livet. Jag har säkert lämnat de där riktigt klumpiga spåren, på gränsen till jordbävning, efter mig många gånger.

I bloggen har jag garanterat retat upp några som inte delar min uppfattning och det sker hela tiden genom att jag skriver ocensurerat och med egna ord. Våra ord kan också lämna felaktiga spår, det jag läser och skriver kan lätt missuppfattas. När jag skriver med glimten i ögat, kanske inte min läsare förstår det och tolkar texten annorlunda än vad jag hade i tanken när jag skrev. Vi kommunicerar, men samtidigt på så varierande sätt att spåren i hjärnan leder oss olika när vi ska skriva, läsa eller berätta.

När vi möts första gången så lämnar jag ett spår till dig och du har snabbt bildat dig en uppfattning om vad jag är för en människa, utan att jag egentligen gjort någonting. Jag är i alla fall så funtad att när jag sitter och väntar någonstans har jag svårt att koncentrera mig på tidningen eller boken, som jag oftast har i närheten. Istället sitter jag och betraktar människorna i närheten och funderar, det är oerhört intressant. Igår framför TV:n, såg och lyssnade jag på en författare som betedde sig exakt likadant som mig. Han hade skrivit flera böcker genom att studera och reflektera över människorna. ”Deras livsöden” hade blivit böcker.  Han hade också uppfattningen att vi nyfikna människor sällan blev extremister.  Hur många tycker om att säga att de är nyfikna? Istället väljer vi att vara intresserade. Det låter mycket bättre, eller hur?

Smaka på dessa synonymer till nyfiken – forskande, frågvis, förveten, intresserad, snokande, undrande, vaken, vetgirig. Tänk efter hur och när vi väljer att använda dem, vilket också gör hur olika vi tolkar texter eller ord som vi uttalar.

Nu kom jag ”lite” utanför ämnet. Du som läst min blogg tidigare vet att jag är sådan, helt plötsligt ploppar det upp någonting och spåret jag började med tar ett annat spår och svänger av till ett helt nytt spår. Jag har svårt för de där helt raka spåren, jag gillar när det svänger lite och spåren blir lite kurviga och inte är så raka och enkelriktade.  Är de både raka och parallella utan sidospår att svänga av vid, för att eventuellt upptäcka något nytt, då blir jag fruktansvärt uttråkad och less.

Bara det här stycket, som jag skrev ovan, kan verkligen ”feltolkas” men det är upp till dig som läsare att spåra och förstå vad jag egentligen menar. Har jag inte uttryckt mig nog tydligt i och med den övriga texten eller har jag lämnat sådana spår att stycket kan ges sådana spår att jag inte känns som en laglydig person? Kanske är det så, men laglydig är jag och mina krokiga spår handlar om helt andra spår, än lagens. Det här med sidospår kan väcka många olika tankar och de är inte alltid, så trevliga.

Avsändare Margareta som märker att det blev omedvetna och ofrivilliga spår bakom mig samtidigt blev det spår som jag själv väljer, framförallt att följa men även några som jag frivilligt bestämmer mig för att lämna efter mig. Ett av de viktigaste spåren i mitt liv, är det DNA som jag lämnar efter mig genom mina underbara söner.

PS.”På spåret” ett av mina absoluta favoritprogram på TV och de spåren är oftast krokiga men samtidigt raka. Där försöker istället programledarna att leda deltagarna in på huvudspåret från alla sidospår. För mig kan sidospåret vara huvudspåret.
-
Jag behöver ledas från huvudspåret som egentligen är sidospåret för att komma in på sidospåret som är huvudspåret.

..skrivarbanan. Det här med att skriva av sig, eller bara skriva det som faller en in, blir snabbt ett positivt beroende.  

I veckan har jag varit på en annan bana, järnvägsbanan mellan Luleå och Linköping åt båda hållen.  

Att åka tåg är något jag inte gjort på ca tio år. Jag tror det var -98 jag åkte till Stockholm på en kurs och bestämde mig för att åka tåg eftersom jag inte är överdrivet förtjust i flygresor. Att flyga i tankarna kan ju vara trevligt ibland, att drömma sig bort. Att flyga i luften som passagerare i ett flygplan är något som jag inte värderar högt p.g.a. min flygrädsla. Nu är inte min rädsla av värsta sorten och att flyga är något som jag gör eftersom jag gärna vill resa och se andra delar av vår jord än Norrbotten och då ser jag flyget som det bästa alternativet och ibland det enda alternativet. 

I alla fall satte jag mig på tåget förra söndagen för att åka ner till Linköping och arbeta i veckan. Jag är en person som vill att saker och ting ska ske relativt snabbt och väntan är inte något som passar mig som person. Jag blir en aning otålig och rastlös när jag måste vänta mellan att ta mig mellan olika punkter för att nå slutmålet. 

Jag upptäckte på resan att jag kanske är en aning asocial eftersom jag inte kände någon större lust med att sitta och tomprata med dem som jag skulle dela sovrum med :) .

Min förväntning av resan var att jag skulle kunna sitta och läsa allt det jag inte hunnit med tidigare, bl.a. hade jag stoppat ner boken som vi fick i julklapp av Frida och Sofia, skaparna av Driftig.nu och företaget Beautiful Business. Nu tänkte jag hinna läsa klart den och i mitt bagage fanns även fler intressanta böcker som väntade på att läsas.  

Hur dum får man vara, jag vill att det ska vara lugnt och tyst runt mig när jag läser och det kan man faktiskt inte kräva när det finns andra människor i närheten med olika behov. Jag är nog för nyfiken trots allt och kan inte lägga hela fokusen på min läsning är det händer andra saker nära mig. Jag avundas verkligen de människor som kan sitta och läsa utan att höra och se vad som händer runt omkring dem. Jag har vänner som inte skulle märka om det blev jordbävning, det kallar jag koncentration.  

I alla fall gick resan ner bra och jag kände mig relativ utsövd på morgonen. Jag låg i mitten i en trebäddshytt och att tyst och smidigt krångla sig ner tidigt på morgonen utan att försöka väcka mina medresenärer, som skulle vidare till Göteborg, var svårt för att inte skriva ett omöjligt uppdrag. Jag får skylla på att det inte var jag själv som placerat mig mellan dessa två. 

I Stockholm fick jag vänta drygt 2½ timme på X2000 till Linköping. Det var däremot mitt eget fel eftersom jag valt ett senare tåg vid bokningen, i fall att. Som jag skrev tidigare, jag gillar inte att vänta och att göra några större utflykter var det inte tal om eftersom jag hade en hel del bagage, mycket bagage hade jag. Det var bara att sitta med huvudet upp och fötterna ner och vänta. Jag klarar inte det, måste jobba med det i min tillvaro för livet består av mycket väntan  :) .

Resan till Linköping gick i alla fall bra och snabbt går det med X2000. 

Hemresan däremot blev ett mindre äventyr. X2000 mellan Linköping och Stockholm var ca 40 minuter försenat och nu hade jag självklart inte varit lika förutseende, utan bokat resan enligt resebyråns förslag och godtagit det. Jag hade 32 minuter tillgodo mellan tågen enligt bokningen. Allt sprack och jag pratade med konduktören, heter det kanske konduktörska, det verkar nästan bara vara kvinnor nuförtiden? Hon kunde inte lämna något besked och verkade inte heller speciellt intresserad av mitt problem, däremot var hon intresserad av dem som var oroliga för att inte hinna med anslutningsbussar/tåg som gick några mil bort efter resvägen. Vi som skulle med sista nattåget med slutstation Luleå var inte högt prioriterade hos denna kvinna.  

Det skapar en inre oro, i alla fall hos mig, att inte veta. Skulle jag vara tvungen att boka något hotellrum för natten i Stockholm eller inväntade norrlandståget några passagerare, några minuter? Jag såg även på en ung pojke, som satt en bit bort och skulle med samma tåg till Umeå, hur orolig han var. Att inte kunna lämna något besked, trots att det kan förändras, är en svaghet.  

Nu visade det sig att nattåget var försenat och inte skulle avgå förrän 23.00, mot tidigare 22.12.  Det fick jag inte reda på av personalen på tåget, utan av sambon som direkt hade gått upp på nätet och kollat när jag berättat att X2000 var sen från Linköping.

Jag fick än mer bekräftat om vilken underbar och omtänksam människa han är. Det var inte bara att han kollat förbindelser, han hade även plockat fram och skulle boka hotellrum klart till mig, i fall att det hade blivit nödvändigt. Det hade ju underlättat mycket för mig att slippa behöva fixa det själv.  

Egentligen var det ingen katastrof men har man ställt in sig för att komma hem, då längtar man, trots att jag haft det otroligt bra i Linköping. Det enda som sved var att få onödiga utgifter för ett hotellrum. Jag tänkte på pojken som satt en bit bort, han kanske var en ”fattig” student och hade inte de möjligheterna. När jag lagt på och berättade för honom att ”vårt” tåg också var försenat såg jag glädjen och lättnaden i honom, även tacksamheten att jag berättade det för honom.  

Nu kommer vi till det som verkligen kunde ha blivit en riktig katastrof. När jag kommer på perrongen i Stockholm känner jag hur min mage vänder sig. Eftersom spåren ligger parallellt med varandra och jag har det bagage jag har, bestämmer jag för att försöka invänta tåget med stor fokusering på min kropp och då speciellt magen. Jag är många gånger nära att ge upp och gå ner för att leta rätt på en toalett, men jag är rädd, rädd att jag inte hinner tillbaka. Nu var jag inte det minsta glad åt all den packning jag kände som nödvändig när jag åkte ner. Det fick bära eller brista  :) .

Jag klarade det, på hårmånet, och när tåget kom på perrongen var det en som fick otroliga krafter och ork att ”rusa” till kupén, slänga in väskorna, låsa och slänga sig på toaletten. Snacka om befrielse  :)  

Efter det besöket skulle jag ringa till sambon och min svägerska för att berätta att nu var jag på väg. Jag kom inte in i kupén med nyckeln! Än hur jag försökte kom inte det där klicket som behövs för att låsa upp dörren, jag fick hjälp av en man som trodde att han skulle fixa det. Någon tidigare resenär hade haft roligt på tåget och bytt ut en av tre nycklar och självklart tog jag den felaktiga. Allting löste sig tillslut, med hjälp av en kvinnlig konduktör (gillar det ordet bättre) och jag kom in, kunde ta av skorna, slänga fötterna på britsen och pusta ut, äntligen på väg i rätt riktning! 

På hemresan hade jag en otrolig tur att jag fick en trebäddskupé alldeles för mig själv och nu kunde jag lägga mig ner och läsa i lugn och ro. Visst lugn och ro fick jag, men många sidor i boken Svinalängorna av Susanne Alakoski  (Augustpriset 2006) hann jag inte innan John Blund tog över.  

Avsändare Margareta som verkligen hade användning av allt bagage jag hade med mig, med innehåll av bl.a. en del pärmar, dator- & kamerautrustning som tar mycket otymplig plats. Kläderna kanske jag hade kunnat skära ner på lite men de tar inte så mycket urymme.  

PS Tänk er en modern X2000 mellan Luleå och Stockholm det skulle mer än halvera restiden och garanterat öka SJ:s intäkter pga betydligt fler resande. Jag räknar och 20 mil mellan Stockholm och Linköping tar ca 1 timme och 40 minuter. Mellan Luleå och Stockholm är det ca 90 mil vilket skulle göra restiden till drygt sex timmar mot nästan femton timmar idag.

Fart sett genom fönstret och kameran har jag gjort