Bildgatan – Avsändare Margareta

åt det lite drömska hållet blev det för mig i veckans bildverkstad där temat var just en bildretuschering. Makeover är något vi ser både här och där i alla möjliga och omöjliga sammanhang på TV och framför allt så är det vi människor som inte duger som vi är . Det tycker jag är synd. Ska jag skriva som sällan eller nästan aldrig går osminkad. Men det är ju ändå lite äkthet i det för jag kan ju inte ta bort några kilon, jag kan inte ta bort eventuella rynkor osv med lite smink och det skadar förhoppningsvis inte min kropp.  Visst kan jag känna mig glåmig, tråkig och hemsk vissa dagar men jag skulle i alla fall aldrig komma på tanken till några kirurgiska ingrepp. Fåfäng, det är jag och det ser jag bara som ett friskhetstecken att jag bryr mig om mig själv en del. Nu blev det inte någon makeover på Margareta eftersom jag inte har några självfoton.

Jag letade i mina arkiv och hittade ett foto på mamma som jag började leka lite med, men hon har glasögon vilket gjorde det betydligt svårare så det får bli nästa försök i stället. Sambon eller någon av pojkarna var inte att tänka på, de skulle inte gilla om jag började sminka upp dem med läppstift. De har inte riktigt de böjelserna. Då kom jag att tänka på ett fint foto jag har av en god vän och som jag redan haft här på bloggen när hon fyllde år i oktober, du hittar det inlägget här – Även inspiratörer behöver … .

Hon fick bli min modell under gårdagskvällen (hoppas att du förlåter mig). Egentligen behöver hon inte någon ”gör om mig” för det är en tjej som både har stil och kan både klä och sminka sig på rätt sätt. Visst ser jag skillnad på bilderna men tycker helt klart att jag vill ha kvar den Annika jag känner och inte någon oäkta variant.

Kategori | Bildverkstad – total makeover

-

Vad har jag då gjort? -Program – Photoshop CS 3 .
-Öppnade bilden jag valt.
-Aktiverade verktygen smart lagningspensel, valde en lämplig diameter på penseln sedan markerade jag fina områden på hyn för att sedan pensla försiktigt över de få linjer som fanns i ansikte och på halsen samt eventuella fläckar.
-För att justera hudtonen började jag med att välja – Justera färg för hudton. Klickade med pipetten på ett rosa hudområde och drog reglaget mellanbrun till höger för att öga mängden brunt något.
-Skapade ett justeringlager av typen nyans/mättnad. Valde gult i listrutan och ändrade mättnaden, för att inte övermätta hudfärgen.
-Skapade ett nytt lager. Aktiverade penselverktyget. Höll ner alt för att aktivera pipetten och klickade på ett hudområde. Penslade med penseln över huden och minskade sedan lagrets opacitet till det att jag tyckte det såg något så när ok ut.
-I och med att jag inte markerat huden tidigare i min bearbetning av färger i nyans/mättnad så har hel bilden fått nya färger, vilket var tanken när jag nu skulle övergå till läppstift och ville att det skulle synas förändringen jag gjorde.
-Plockade upp den nya färgen i jackan och valde ett kosmetiskt filter för läppar och ögon.
-Målade med pensel på läpparna med den nya färgen, målade ögonvitorna med en vitbeige färg samt lade svart på ögonbryn och under ögonen . Därefter markerade jag de olika lagren och sänkte opaciteten till det såg ok ut.
-Som slutprocedur i makeovern använde jag ett filter som gav den här ”drömska” oskärpan i bilden.
- Klart och nu var det bara att pixla ner till mina sedvanliga 510 och 72 dpi för att kunna lägga ut min ”gör om mig”.

En snabb och förenklad instruktion av vad jag gjort men grunderna är ungefär så.  Det var kul att leka sig fram lite och tänker då på de som ”bara” håller på med att förändra oss människor hur mycket de kan göra utan att vi märker det. Lite skrämmande.

Avsändare Margareta som ska försöka med mamma igen och återkommer när det blir något resultat om det blir något.

Ps. Jag plockar bort inlägget om Annika ”stryper mig” över min bildretuschering, har inte frågat om lov men ska skicka länken. En annan sak jag upptäckte när jag ”lekte” med henne är att hennes yngsta son är en riktig kopia av sin mor.

eller kanske mer någon gång i början av mitten i livet så hade jag väldigt roligt åt (även med) den här mannen, han som jag valt att porträttera i veckans arkiverat.

-
Att jag någonsin någongång skulle ligga så där i gräset med en kamera i hand för att kanske försöka fota en myra eller någon annan insekt. Never, det fanns inte någonstans i någon av mina dimensioner - skulle aldrig komma att ske, inte så länge jag själv kunde bestämma över mitt eget psyke. Fotot här är taget med glimten i ögat, för att jag tyckte det var så …
-
Att han älskade att leka och hade nära till skratt och humorn var stor, det hade inte med det här att göra. Leka det kunde han väl göra när han byggde sina modellplan, när han undervisade sina elever på ett bra sätt, när han verkligen lekte med pojkarna (och inte bara med dem). Ja, listan går att göras lång. Han hade alltid något roligt på gång som han provade på. Han var verkligen en man som levde upp till mitt nya talesätt – Glöm din ålder, var den du vill vara. Han och mamma tyckte till och med att det var roligt att hugga ved och det har jag fortfarande glädje av i stugan. Trots att det är snart är åtta år sedan han lämnade oss i stor sorg, men som ni förstår med ett ljust och härligt minne.
-
En liknande text har jag skrivit i ett tidigare inlägg, om hans passion. När jag hittade det här fotot som jag inte kom ihåg, då kändes det viktigt att ta fram att det funnits sådana här ”konstiga” människor i min närhet tidigare. Trots att vi inte har varken blodsband eller andra släktdrag, vad vi vet om i alla fall, börjar jag gräva så är vi alla släkt med varandra.

Han fotade, han scannade in bilderna och sedan lekte han med dem ganska friskt och gjorde roliga texter och tryck av dem. Det här är för länge sedan, i begynnelsen. =) Han var lite före sin tid. Var det någonting han gillade så var det att köpa nya tekniska leksaker. Jag kan inte skriva något annat än leksaker, för vi retade honom och jag var nog en av dem som retades mest. Det kunde handla om allt från att köpa en ny finnes på en skruvmejsel (om det finns sådana) till att åka och köpa en skjorta och komma hem med en ny bil. Det finns i alla fall mycket roligt och ”konstigt” att skriva om han som levde tillsammans med min mor i tjugofem år, han som jag kände längre än min egen far, han som mina barn älskade. Han som jag nu känner mig nästan som en kvinnlig kopia av, en mindre och svagare spegelbild på något konstigt sätt. Mina intressen idag avspeglar sig i mycket av det han passionerades för. Vedhuggning och en hel del annat låter jag fortfarande bli och överlåter till andra att tycka om.
-
Vad har hänt? Hur kunde det bli så här? Har jag tappat fotfästet i mitt psyke? Ligga, krypa och ibland klättra högt över vad min höjdrädsla tillåter - för att ta ett foto? Allt det där som inte ens skulle komma så långt som en tanke i min hjärna. Det gör jag nu? Till och med mer och oftare än vad Erling gjorde.
-
Fast, hade han fått uppleva den digitala utvecklingen så hade jag garanterat idag stått och dräglat över den där värstingkameran han hade haft. Han hade också gått flera kurser och han hade kunnat sin kamera till 100 %. Han hade älskat alla de här fotobloggarna och speciellt att få lära sig nya spännande saker hela tiden.
-
Avsändare Margareta som tror att jag kommer att få anledning att återkomma till Erling. Jag har en fundering över det enorma bildbibliotek som jag ärvt utav honom med diabilder, kanske en egen liten katgori. Så får det bli här framöver. Egentligen var det mamma som fick alla foton, ingen annan brydde sig om den skatten och nu har jag fått den av henne, så det kan bli. I rätta händer, för de kommer inte att kastas eller förstöras så länge jag andas och kan bestämma över mig själv. Nu har jag storebror, som jag tror skulle värna om bilderna, genom sitt eget intresse och kärleken till honom. Lillebror har inte intresset, men kanske blir det en förändring där också en dag. När han står med det som gäller i framtiden och ler åt det han sa åt sambon en gång: – Hur kan du stå ut med att vara med mamma utomlands i flera veckor, jag skulle inte klara det? Det handlade om mig och min kamera.

en chansen att vara riktigt nostalgisk och verkligen blicka bakåt. Det tror jag behövs ibland, att komma ihåg och minnas. Oftast är det för mig trevliga saker, men ibland kommer mindre trevliga händelser fram när jag plockar och tittar bland mina gamla foton. Några foton som ger de där mindre trevliga händelserna har också roliga minnen med sig, det gäller att skaka av sig det där otrevliga, fast jag kan bli riktigt ledsen av några.

-

Nu har jag ännu inte valt något av de fotona utan jag kör på så här i början med de foton som glädjer mig och ger mig de där minnena av att vara mamma till två helt fantastiska pojkar.

Nu vet jag inte vad lilleman säger när jag skriver gamla foton för jag tror, är ganska säker, att han inte vill känna att han är gammal. Det är han inte heller med betydligt äldre än vad han var på fotot som jag valt i veckan.

Kategori | fototema- Arkiverat

En lite obekväm ställning ser han ut att ha, inte lika glad som den stora kompisen bredvid bara en aning fundersam över vad mamma pysslar med. Varför har hon satt mig i den där konstiga stolen, inte speciellt skönt. Lite har de fått stå ut med när jag fotat ibland och ingen talan hade de heller, värre är det nu när jag tar fram kameran.

-

Varför valde jag det här fotot? Av två anledningar. Rättvis som jag försöker att vara så var det lillemans tur att vara med i arkiverat efter storebrors entré. I rätt ordning och allt, störst först. Anledning två var att det egentligen handlar om två personligheter. Storebror var alltid i farten, det skulle alltid ske saker kring honom och friluftsliv med fiske, bärplockning mm var något som han älskade. Lilleman däremot, han gillade det där myspyset med att kramas och bara vara. Han trivdes i hemmets lugna vrå. Trots att fotot kanske inte visar på den bekvämlighet han kände utan mysapan får istället vara föremål för det mjuka och närheten.

-

Hur ser det ut idag? Jag kan skriva att det inte riktigt stämmer nu förtiden, men trots allt så finns det lite kvar som kommer fram ibland när de kommer hem och sättet de pratar med sin ”gamla” mor på. Fast det här med hemmets lugna vrå, det ser jag aldrig röken av när han kommer ”hem”.

Avsändare Margareta som vissa veckor blir lite sen med mina inlägg i de olika temana men jag försöker åtminstone hänga på när tiden tillåter.

-

Fler foton som är framplockade ur arkivet hittar du i temat -Arkiverat – klicka på länken och följ med till mer foton som gömts och numer får komma fram i dagsljuset.

är namnet på det nya fototemat som naturefootstep öppnar upp för idag. Det gillar jag som har foton både digitalt, i alla album, i kistor (det är sant, inte helt begravda men en aning bortglömda) hur mycket som helst. De flesta fototeman vill ju helst att vi ska ha nya och färska bilder och de ska vara digitala. Det är bra men kul med den här möjligheten också. Jag har även ärvt ett enormt bibliotek av diabilder som jag någon gång vill börja titta på och scanna in, några av de fina bilderna i alla fall. De bilderna är inte tagna av mig själv som du förstår men jag funderar på att göra något av dem i alla fall.

Här har det varit mycket skriverier om den låga temperaturen, hur mycket jag fryser, hur mörkt det är och så vidare under en lång period nu. Samtidigt har jag tidigare skrivit en del om hur mycket jag tycker om vintern. De inläggen är inte alltid kompatibla med varandra, så jag förstår om ni funderar hur schizofren jag är. Därför valde jag det här fotot som mitt förta inlägg i både det nya fototemat ”Arkiverat” och i min nya kategori ”Ur bildarkivet”. Kanske att du förstår eller i alla fall ser glädjen att få vara ute en vacker vinterdag och bara njuta, alla dagar är tyvärr inte lika underbara och det är de dagarna jag skrivit om den sista tiden.

Kategori | fototema- Arkiverat

Två regler – bilden ska vara fotad av mig själv och ska ha legat till sig mer än ett år. Det här fotot uppfyller båda kraven och det sista med råge – för ungefär 25 år sedan var storebror så här lycklig och glad när han fick sitta med pimpeln och vänta på nappet som garanterat nästan alltid kom. Min första, trots namnet, har alltid varit en njutare av att vistas ute i skog och mark, numera är det mer sällsynt om det överhuvudtaget sker.

-

Att vara ute under sådana här former är helt ljuvligt och för mig var det kanske inte fisket som lockade mest, utan maten över öppen eld och lyckan för mig var (och är) fullkomlig. Nu har inte jag varit ute lika mycket med pimpeln som storebror. Det var min mor och Erling som tog med sig pojkarna på fisketurerna i första hand och storebror var den som verkligen älskade att vara med sina två läromästare. Lilleman har inte upptäckt fisket ordentligt förrän efter en halv dag i somras. Det var storebror som kunde vara hos mormor och Erling, all tid han fick möjlighet till, oavsett om det gällde vinter- eller sommarfiske, bärplockning eller något annat som lockade i naturen.

-

Avsändare Margareta som inte har pimplat de senaste åren, aldrig tillsammans med sambon men den tiden kommer säkert. Då får vi locka med storebror på lite frisk luft och han får chansen att ta fram den kunskap han fick del av i bardomsåren. Jag blir varm inombords när jag ser fotot och glädjen över livet han visar.

Trots att det är en bild i veckan som gäller för det nya fototemat har jag fått lusten till mitt eget bildarkiv och får se hur mycket jag själv kan nyttja det i framtiden – Ur bildarkivet – där kommer mina övriga inskannade arkivbilder att finnas i fortsättningen.

var Lilleman inför ”hemresan” till Oslo ikväll. Han ville egentligen inte, men vardagen kröp för nära för att kunna stanna ytterligare några dagar. Över framtiden och äventyret till sydligare breddgrader i februari. Arbete och lägenhet är uppsagda så därför kändes kanske resan ner lite jobbigare, ett avslutat kapitel eller så återkommer han dit igen under våren. Mycket att lägga pannan i veck och fundera över inom den närmsta tiden.

Lite sentimental blir jag när jag ser bilden och ser det som bara en mor kan se (tror jag i alla fall). Tänk att den här Lillemannen nu går sin egen väg och reser till andra sidan jordklotet bara för att vara och njuta av livet utan förpliktelser en stund. Sedan han lade skridskorna på hyllan har hans boende, förutom i Luleå, varit både i London och Oslo och nu någon månad som globetrotter på andra sidan jorden. Han som inte ens tordes åka farfars bilar på Liseberg när han var liten?

Nu när han reser och kanske hamnar på någon ö hoppas jag att han inte tappar huvudet och har samma önskningar som norrmannen i nedanstående historia, även hur mycket han gillar en kall öl.

-

Under en resa hamnade en norrman på en öde ö. Efter några dagar blev han otroligt törstig. När törsten var som värst uppenbarade sig en trollfé, som sa: -Du får önska dig tre saker, som jag kommer att uppfylla.
-Fanstastiskt, utbrast norrmannen och önskade sig först en ölflaska, som aldrig blev tom.
Efter en stund frågade trollfén efter de två andra önskningarna.
- Jag skulle vilja har två likadana ölflaskor till.

-

Nu sitter han i alla fall på tåget och behöver förhoppningsvis inte vara törstig. Hungrig vet jag att han inte behöver vara, för mamsen har självklart skickat med honom en bra matsäck, samt det torkade renköttet som finns med i bagaget.  Sedan ska jag skriva ner receptet på såsen som han surrade om hela middagen, han verkligen älskade svampsåsen.  Än en gång får jag ovilligt erkänna att det inte var jag som var kocken i det fallet heller. Sambon han ”experimenterar” och ingen sås blir riktigt den andra lik, men grunderna kan jag i alla fall förmedla vidare till honom.

Avsändare Margareta som frågat om lov innan jag lägger ut fotot, men ungdomarna idag är inte speciellt brydda för de finns ju redan i alla de olika mötesplatser som finns på nätet redan. Undra om jag var den första att fråga om lov, trots att jag sett honom på foton tidigare.

Ps Nu har han flickvännen i Oslo och är hon kvar där så återkommer han dit, men har hon åkt tillbaka åt rätt håll (Luleå) så kommer han till rätt ställe på en gång.

hittade jag i ett av min mors album. Det är roligt att titta och minnas i gamla fotoalbum. De här ”modereportaget” visar verkligen hur vi familjer såg ut i mitten av 60-talet.  Matchningen av kläderna varierade, beroende på kön och självklart andra detaljer men de finns där någonstans i bilden. Det känns som att det var mer genomtänkt och man ville gärna visa att man hörde ihop på något sätt. Min mor sydde mycket och nästan alltid  matchande kläder till oss två flickor. Ibland var det exakt likadana, andra gånger sydde hon samma modeller och mönster i tyget men med olika färgsättningar.

När jag närmade mig tonåren var det inte alltid så kul att vara klädd nästan identiskt som lillasyster. Fast nu när jag ser tillbaka på det och ser på alla gamla härliga foton så ser jag att de flesta gjorde likadant, någon matchning finns det på de flesta familjebilder. Jag har fortfarande starka minnen  av när vi på 80-talet var på semester och besökte olika sevärdheter med pojkarna och familjerna kom fyra-fem stycken i exakt likadana träningsoveraller, oftast i några riktigt självlysande färger. Det är något som jag aldrig behövt utsättas för som barn och jag har inte heller låtit mina barn genomlida det, men smaken är som baken.

Kolla in mitt kollage av familjemode nedan och se de olika typerna av familjematchningar. Fotona är tagna i Kaunisvaara utanför Pajala hos min mormor och morfar någon gång i juni, jag gissar på 1966 eftersom mormor och morfar fyllde jämna år det året. Bilderna föreställer familjerna av fem av de tolv syskonen. De övriga är yngre och hade inte hunnit få egna barn och det saknas barn i familjerna som inte var påtänkta vid tidpunkten för fotograferingen. Det är bara vi ”gamlingar” av barnbarnen som fick äran att stå modeller tillsammans med våra föräldrar.

Hur var det nu med klädmatchningen? Bild 1 – döttrarna i likadana klänningar, jag och syster yster som två söta småkycklingar. Bild 2 – mor och dotter i blått samt far och son i matchande kläder. Bild 3 – vitt som huvudtema, far och son matchande med dotter i vit klänning. Bild 4 – sönerna i likadana kläder, fast storebror har hunnit ta av sig sin kavaj. Bild 5 – ingen matchning, men förståeligt på grund av att yngsta kusinen, Hans, inte var mer än ett halvår och kläderna för bebisar på den tiden var inte speciellt variationsrika.

Avsändare Margareta som är förvånad att jag minns den här dagen så tydligt, inte bara modefotograferingen utan detaljer. jag minns hur syster yster var sur för något och inte vill vara med på kusinfotot, trots sin ringa ålder visade hon redan då att hon visste vad hon ville. Snygga klippningar och frisyrer, undra om frisören glömde pottan när hon klippte lillasyster?

Detta var ännu en överflyttning och repris från Avsändare Margareta så jag förstår att något funderar om de inte sett modereportaget tidigare.

får jag av den här bilden. Jag kan känna kärlek, sorgsenhet, omtanke och mycket mer beroende på hur jag tittar och funderar över bilden. Vad tänker hästarna och det är ofta jag har sett den här närheten hos dem vid olika tillfällen när jag fotat. Känsla är det som bilden förmedlar och är mitt nästa bidrag i 365 foton 2009 med temanummer 275 – känsla.

Kategori |Känsla-temanummer 275|365 foton 2009

Mina tidigare bidrag i 365 foton 2009

/Avsändare Margareta   som har upptäckt att hästar har så mycket härliga uttryck och ömhetsbevis mot varandra

hår hade den här hunden som jag träffade på stranden förra helgen. Kompisen hade en lika mjuk päls, jag var tvungen att fota hundarna eftersom de fick någon direkt kärlek till mig som matte stod och funderade över, det var tydligen inte vanligt att de så ömsint slingrade sig kring en okänd människa som de gjorde med mig. De vaktade nästan på vem som skulle få äran att sitta i mitt knä. Det brukar vara sambon som har alla djuren kring sig medan jag däremot brukar hålla mig en aning avvaktande, men den här villkorslösa ömsintheten kunde inte ens jag motstå. Därför får hunden vara med i temat hår för den vackra looken och lite annars än våra egna mänskliga hårmanar i 365 foton 2009.

Kategori |Hår-temanummer 136|365 foton 2009

Mina tidigare bidrag i 365 foton 2009

/Avsändare Margareta   som ser några likheter i frisyren med denna papillon, lite strån som flyger och far i ansiktet hela tiden.

han kramades, han försvann. Precis så var det när lilleman steg av tåget, han ringde att tåget var i Boden snabbt åkte vi iväg och satte oss en stund utan att kolla ankomsttider, en ganska lång väntan, som ordspråket säger ”Den som väntar på något gott …” och sedan precis som jag förutspådde var han ur tåget bland de första. Nu hade vi redan pratats vid så jag visste att han skulle lämna av väskorna i storebrors lägenhet, luncha med kompisar och planerna för kvällen var inte heller att umgås med mamma och sambo. En ”snabb” middag skulle han i alla fall hinna med innan utelivet i Luleå skulle påbörjas. Med det nätverket så får jag vara glad och nöjd över de stunder vi hinner träffas innan vi själva åker iväg till Linköping i slutet av månaden. Nu är inte storebror hemma under hela tiden han finns här, är och arbetar i Avesta, och pappa är hos sin far och vänner i Göteborg, så lite mer kanske jag hinner rå om honom.  Vi har otur med hans hemkomster, förra året åkte vi utomlands samma dag som han kom hem och tillråga på hans födelsedag, sicken mor han har. Vi hann i alla fall träffas och då kanske lite mer koncentrerat, eller det kanske inte var så? Jag kommer nog bara ihåg det jag vill komma ihåg.

-

Vi ska i alla fall försöka få med honom till stugan, en natt i alla fall, det finns ett golfset där som hägrar … ett litet bastubad kanske också känns lockande men det blir att planera in -för honom, det är mycket nu och dygnet har som tidigare skrivits i min blogg bara tjugofyra timmar. Jag kan inte heller skriva att jag kommer ihåg hur det var, för det gör jag inte. När jag var i samma ålder hade jag storebror, samtidigt som jag visst förstår honom. Sambon han förstår, för han hade ingen storebror att ta hand om när han var 24 år utan livet var bara det han gjorde det till. Visst var mitt liv också så, men jag hade en del mer ansvar med underverket som fanns i min närhet och som behövde min kärlek betydligt mer än kompisar och fritidsintressen.

-

Det enda jag hoppas nu är att han får vila och ha det bra här hemma, vi vilar på olika sätt i och med att åldern stiger =).

Avsändare Margareta som inte varit så ung som honom.

är denna vackra kvinna. Möjligtvis en mamma som genom åren fått lite mer rynkor, lite mer klokhet och mer tid för eftertanke. Med lätta steg gick hon uppför trapporna på samma evenemang som jag besökte. Eventuellt hade hon historien närmare än vad jag har i mitt hjärta, det berörde henne på ett annat sätt,  Hennes morsarv kanske hade gripit tag i mig riktgt hårt om hon fått berätta sin historia. I 365 foton 2009 är tema nummer 10 just åldrad. 

Att vara åldrad betyder inte något negativt så länge vi får ha hälsan, hjärtat och själen i behåll. Att vara åldrad, kan betyda så mycket och just människors ålder är något där vårt synsätt måste förändras, att vara ung och oerfaren är inget jag längtar efter däremot att få åldras med hjärnan i behåll är en förhoppning jag har. Hur många rynkor jag kommer att få är inte lika viktigt, jag kommer inte att räkna dem, som Hans Werthén en gång sade, -Jag älskar mogna äldre kvinnor med rynkor, då syns det att de har levt. Nu vet jag inte om det var ordagrannt citerat, men tankemeningen var densamma.    

Kategori 10 | Åldrad | 365 foton 2009

Mina tidigare bidrag i 365 foton 2009

/Avsändare Margareta

till er alla.

mig är november en månad fylld av människor jag tycker om och de firar sin födelsedag denna oftast grå och tråkiga månad. De kanske kom till världen för att just förgylla november och få in lite glädje i månaden.

Idag fyller en mycket nära vän och en kvinna som jag beundrar år. Birgitta Ericsson i Bensbyn, hon har gett mig mycket främst som en god vän som visat stor omtanke och ödmjukhet till mig genom de år jag känt henne, 10 år var det i år.

Birgitta är en kvinna som har rest runt och gett människor kunskapen om mat och dess kultur. Hon kommer ursprungligen från Jämtland och Frösön men genom arbete och kärlek hamnade hon i Norrbotten under 70 talet. Birgitta har genom sin enorma kunskap och sitt engagemang för maten och kulturen förmedlat detta, främst i vårt län Norrbotten.

Genom olika arrangemang har hon spridit sin kunskap i andra länder och övriga Sverige. Hon har planerat, serverat och representerat vid större evenemang runt om i världen. I bl.a. London, Bryssel, Ryssland och USA har hon tillagat och visat på det genuint kvalitativa råvaror vi har i Norrbotten. Birgitta har varit ansvarig för matsidan vi många större evenemang i Norrbotten genom åren stora Nolia, Kvinnor kan och ett otal fler. Har det handlat om mat har Birgitta garanterat varit med. Hon är fortfarande med i högsta grad och hjälper till och deltar i många evenemang.

Jag skulle kunna skriva en bok om Birgitta och hennes engagemang och hennes liv i Norrbotten under alla år. Birgitta har många intressen och har sett Norrbotten i 30 år som inflyttad och inte präglad av ursprunget till Norrbotten.

I alla fall vill jag säga ett hundrafaldigt grattis till henne i dag.

Jag vill även skicka gratulationer till Eva Lundqvist i Piteå som fyller år idag. Ett stort grattis till dig och fira ordentligt  för nästa år blir det än värre :) .

Vart du än går ta med hela ditt hjärta

Margareta på G som verkligen önskar er två (och alla andra) en fin dag.