Hängmattan …

kom inte ut under påsken, men väl ett annat slappande sätt att njuta av livet.

För att kort sammanfatta – efter en stor mängd av sol och värme, slappande i friska luften, en hel del bastubad, mycket god mat och lite krattning så mår jag precis som jag förtjänar –  som den pärla som namnet Margareta faktiskt betyder – och kan konstatera att livet är underbart och jag är exakt så där skönt trött som man ska vara efter några dagar i en ljuvlig miljö.

Nu har vi kommit hem och har en dag kvar av påskledigheten,  får se vad morgondagen kan bjuda på för något spännande, eller kanske fortsätter jag i samma softa stil en dag till.  Här ligger jag vid älvkanten ute på holmen och hör hur det brakar under mig när snöblocken håller på att lösgöra sig och sakta dra vidare för att slutligen förena sig med älven.  I stugan, ca tre kilometer bort, är älven helt öppen och ingen snö – men ingen skillnad på värmen. Jag tror att man känner hettan från solen desto mer när snön ligger kvar och reflekterar solens strålar – en gissning som inte kan vara helt fel.

Ps. Kolla in mina strumpor – =) Jag är en person som alltid går inomhus med strumpor eller mina älskade tofflor och nu glömde jag tydligen något när jag drog på mig gympaskorna, men jag lovar -jag frös inte.

Margareta som inte minns att hon någonsin krattat till påsk – kan det bero på datumet?

Jag är förberedd, …

är du?

Kategori | Onsdagstema | Förberedd | hos Bildgatan

Fler som är förberedda hittar du i länkarna hos Onsdagstema.

Idag var det superenkelt med onsdagstemat, eftersom jag precis är inne i den årliga intensiva flygträningen inför Blåkulla imorgon – alltid förberedd för färden. Jag längtar efter att träffa er alla – vi syns väl?

Tankeverksamheten snurrar på ..

och tänkte att ett litet inlägg skulle jag kosta på mig nu så här på eftermiddagen när regnet bara öser ner, och det är jag glad över.

Jag fick ett mail som gjorde att jag inte kunde hålla mig här från bloggen, något som jag testat tidigare och tänkte lägga upp men glömde bort. Visste du att i år kommer vi att uppleva fyra ovanliga datum. 1/1/11, 1/11/11, 11/1/11, och 11/11/11, och det är inte allt …

Ta de två sista siffrorna av året då du föddes? Lägg till den ålder du kommer att bli i år, resultatet kommer att bli 111. Gör din egen test.

Det här är året för pengar! I år kommer oktober ha fem söndagar, fem måndagar, och fem lördagar, även januari hade detta. Detta sker bara vart 823′e år?

Dessa speciella år kallas ”Bankiren”. Ordspråket som förklaras i den Kinesiska Feng-Shui lyder; Om du skickar detta till åtta goda vänner kommer pengar att visa sig under de kommande fyra dagarna. Men eftersom jag hoppas att fler än åtta läser detta så lär det regna pengar över mig. =) Ett mysterium för en som inte är matematiker av den högre klassen, men en kul test.

Dags för en tripp …

av nostalgi och kanske lite före. Absolut före allt vad Internet, dator och nästan TV. Inte i alla hem de fanns på den här tiden och det är sant, även om det finns någon generation som kanske tror att jag ljuger när jag skriver att det funnits en tid före.

Nej, men nu när jag äntligen fått tag i en till dator som min skanner klarar av, då tänkte jag bli lite bakåt ett tag, lite då och lite nu. Därför börjar jag med att fundera över den här supersöta tjejen – Vad hände? Hon som lekte med dockor och pysslade så mycket?

Nu är inte det riktigt sant för hon var aldrig den den där flickan som älskade att leka med dockor, sy och leka mamma, pappa, barn. Visst gjorde hon det, men att bygga kojor, leka detektiv (det är faktiskt sant), leka ligor, klättra i träd, idrotta och allt det där som det andra könet skulle stå för, det tyckte hon också var roligare än att vara den där söta lilla flickan med en docka närmast till hands.

Det kan jag inte ens själv tro på när jag ser alla gamla foton. Där finns den där flickan som bär de där klänningarna, rosetterna och bara ser så där allmänt söt och flickaktig ut, även om frisyren ibland kan misstolkas.

Nu var det nog med egotrippen för den här gången och istället så kan jag konstatera att den 14:e mars kan bli dagen som Luleå blir klar för semifinal i slutspelet. Det står 3-0 i matcher och just nu leder Luleå med 1-0.  Matchen är köpt via datorn, så här följs den av sambo och yngsta sonen med mig som lyssnare. Jag följer med, men med öronen.

Bildgatan sitter som sagt och skannar in lite diabilder och annat smått och gott, alltså -Varning för att det framöver blir lite mycket nostalgi. Tänker lägga upp sidor med bilder i mitt bildalbum, Designa Nu, för nostalgi, sentimentalitet. Kort och gott -förr i tiden och en del riktigt antikt.

Ps. Nu när stockholmarna är glada att snön försvunnit så börjar de tillverka och importera snö, är de aldrig nöjda?

Om jag inte vore så glömsk …

så skulle jag nu sitta här och skriva världens bästa rubrik och ett inlägg utöver det vanliga. Tyvärr är det alldeles för lång sträcka mellan mitt kök och kontoret (flera meter) för att jag ska komma ihåg de geniala tankar jag hade när jag stod och hällde upp en kopp kaffe. Därför blir det som vanligt en text som styrs av de tangenter som fingrarna berör.

Det blir lite annorlunda, för idag har jag fått en award av Beate som värmer gott i både hjärta och hjärna. Att den sedan är urläcker gör inte saken sämre. Får jag storhetsvansinne och börjar skriva två romaner istället för en i framtiden när jag kommenterar är ett problem som får tas itu med vid ett senare tillfälle. Jag slog i alla fall ett längdrekord hos Beate när jag tackade för awarden. När jag tryckte på skicka kommentar kom det upp en text att den var för lång och inte gick att skicka eller spara. Det har inte ens hänt mig tidigare och ska väl inte bli någon vana, förhoppningsvis. =)

Visst är den superläcker? Jag tror att det är några av mina hjärnceller som har hamnat på bild i denna härliga award. Det syns att Beate kan sin sak och har vana att illustrera och framföra ett budskap, det är hur tydligt som helst.

Så här skriver Beate om awarden och dess uppkomst:

- Under julhelgen har jag funderat (inte tänkt alltså, för då hade jag bara fått fler rynkor) över det faktum att man ger olika awards till bloggar man gillar, men aldrig (så vitt jag vet) till personer som står bakom kommentarerna. Personligen tycker jag att en klockren fundering kring ett inlägg är värd själva skrivandet. Alltså har jag skapat (instiftat låter ju alldeles för pretentiös…) en award för bästa kommentar under 2010.

Sedan kommer hon till sin utdelning (som jag gillar extra mycket) och ger sin motivering på följande sätt:

Bildgatan funderar Hennes kommentarer sitter liksom ”mitt i”. Hon analyserar, diskuterar och jämför med egna tankar/erfarenheter. Hon är ingen ja-sägare. Hon är fyndig och en baddare på research. Jag hänger på varje ord hon skriver.

Jag håller med Beate om att det är kul att ge respons med egna åsikter och tankar och mycket roligt när någon kommenterat det jag skrivit eller om det är en bild jag lagt upp.

Med tanke på mina egna kommentarer, många gånger mycket långa, så försöker jag lära känna människorna bakom bloggarna. Allteftersom tiden går och återkopplingarna mellan oss ökar, så ökar också känslan av att veta mer och kanske ta ut svängarna ännu mer, Den skämtsamma ironin är svår, utan ytterligare förklaringar och det har jag märkt ibland när jag skriver. Törs jag skriva det här utan ett leende och kommer alla att förstå min humor? Tror de att jag menar allvar? Ibland chansar jag men ibland lägger jag till det där leendet, bara för att. Det gäller framförallt i mina kommentarer för i inläggen försöker jag att mer och mer frångå leendena och ser vad som händer.

Det är en av anledningarna till att jag är extra glad åt den här awarden, att någon gillar det jag skriver trots att jag ibland kan vara ganska luddig i mina texter och som sagt mycket ord är det. Ordbajseri kanske, men jag gillar att få ur mig det så att jag inte blir för fullproppad och till slut kanske helt förstoppad.

Bildgatan funderar hur jag ska förmedla den här kommentarsawarden vidare eftersom den absolut inte får lämnas i glömska och försvinna. Jag ska komma tillbaka med den inom en snar framtid och dela ut den på mitt sätt. Sambon tyckte Beate prickat mitt i när hon skriver att jag inte är någon ja-sägare eftersom han ibland brukar fråga mig: – Kan du svara något annat än nej? Prova att säga ja istället. Nu handlar det inte om DET som kanske någon tror utan helt andra saker, det jag svarar nej till.

Är det någon av er som vill använda awarden så tycker jag att ni ska spara ner den här och fortsätta att förmedla den vidare. För så här skriver också Beate:

PS1. Ni får hemskt gärna använda awarden om ni gillar den och känner för att uppmärksamma dom som skriver hos er. Utmärkelsen är kanske inte världens snyggaste men den är rolig och glad, vilket är meningen. DS

Nu håller inte jag med henne i den sista meningen eftersom jag tycker att det är den snyggaste award som jag har sett bland alla bloggar.

Några sanningar …

och en liten vit lögn, en ganska oskyldig sådan, hade jag att ge i awarden jag fick av Beate. Inte för att jag klarade av att gissa rätt på hennes enda sanning om sig själv utan som ett hedersomnämnande för mina tankegångar. Ibland lönar det sig att fundera även om man inte prickar rätt.

Jag valde som sagt det andra alternativet -sex sanningar och en lögn.

Om vi då börjar med att bena ut och kanske att jag måste förklara mig lite, för vissa sanningar ter sig säkert ganska underliga och lite svåra att förstå.

  1. Trots idogt tränande genom åren och ibland har jag försökt övertyga mig själv om att det faktiskt kom ett läte, men så har inte varit fallet -fast jag skulle vilja kunna bussvissla -men tyvärr.. Vanligt visslande kan jag få ur mig men då i en helt entonig form (om det nu kan kallas ton).
  2. Sist jag räknade så var vi 33 kusiner, så det stämmer att vi uppe i norr har varit duktiga på att skaffa arvingar och min släkt är inget undantag.
  3. Även om jag aldrig varit intresserad av textilslöjd så fick jag ett ryck vid just den perioden i mitt liv, att jag skulle börja sy kläder och  hoppade då av min påbörjade körkortsutbildning (körkortet togs några år senare) för att istället sätta foten på symaskinens gaspedal istället för på bilens.
  4. Jag har faktiskt tapetserat ett rum med Nivea eller det blev mer en fondvägg, var lite före min tid. Det var min morbror som skulle passa mig och min kusin under några timmar. Under den tiden hann vi med att lägga en ny lite mer glansig tapet på deras nytapetserade sovrumsvägg med Nivea. Jag kommer inte ihåg hur resultatet blev men är säker på att vi hade superkul, till våra mammor kom hem och kanske inte var lika glada på morbror och hans kompetens av att ta hand om barn.
  5. Det är inte så mycket att förklara, jag gick en utbildning och blev tillfrågad om jag var var intresserad av att hoppa in som utbildare i ämnet om behov uppstod.
  6. Jag är superduktig på att vifta på öronen, rena tangon. Måste kanske ta en koll om mina gymnastiska öron är lika viga som de en gång var, det är då inget annat i kroppen så jag kanske får ändra mig och skriva att det numera är som en stilla vals.
  7. Jag har provat att stoppa det mesta i munnen som fanns i vårt hem när jag var liten och rengöringsmedel är inget undantag. På den tiden tog föräldrarna det ganska lugnt och när mamma (eller pappa) ringde giftinformation var det bara att hålla koll på mig och se om jag reagerade på något sätt, ingen ilfart till något sjukhus här inte. Vid ett annat tillfälle hade jag rullat mig i kalk som skulle användas till komposten (på den tiden var kalk mer vanligt i dito) och de fick samma svar då. Kanske är det några av anledningarna till att jag idag är som jag är. =)

Bildgatan funderar och läser svaren jag fått – Jenny är snäll och tror att jag är riktigt sund, men tyvärr. Beate är så säker på att jag kan busvissla att hon till och med lagt till ett utropstecken – månntro vad hon ser framför sig? =) Jag förstår också Ormbunkes tankar för det måste vara svårt att tänka sig Nivea som tapeter. Som enväldig domare utan chans till överklagan tolkar jag Znogges kommentar som ett rätt svar och hon vet hur omöjligt det kan vara. Jenny, Beate och Ormbunke har säkert fått det med modersmjölken och förstår inte hur fruktansvärt svårt det faktiskt är.

Därför gratulerar (eller) jag och hoppas att Znogge tar till sig den här awarden och lägger upp 6 sanningar och en lögn eller 6 lögner och 1 sanning om sig själv. Awarden hittar du i mitt inlägg där några sanningar om mig själv kom fram, i inlägget – Alla sover fortfarande…

Ibland lönar det sig att röja …

bland papper och förvaringsboxar, åtminstone för ens eget ego och självkänslan tar ett litet glädjeskutt. Idag när jag nu kommit till kontoret så visste jag att det kanske skulle bli minst två arbetsdagar på grund av att jag inte bara kan kasta utan att läsa och kolla igenom en hel del.  Det är jag glad för när jag hittade den här underbara texten som några vänner skrivit till mig en gång för länge sedan och jag fyllde inte ens år. Jag kommer faktiskt inte ihåg i vilket sammanhang men det spelar ju ingen roll, eller hur?
-
En tjej med ständigt glatt humör,
för dig idag vi gör honnör.
Med personlig touch på allt du gör,
med leendet du oss förför.
Ständigt klar att rycka in,
när vi behöver hjälp med nån-tin.
En glad och hjälpsam solstråle,
som med vitsar får oss att små-le.
-
Vi vill nu dej tacka, för att du är så käck.
-
Avsändare Margareta som funderar vart den kvinnan tagit vägen för så himla glad och käck är hon inte nu och inte vet jag heller om jag någon numera förför. Men glad blev jag garanterat när jag fick det lilla kortet och varm inombords blev jag även idag. Därför ger jag mig själv en blomma idag för att jag varit så duktig hela veckan med allt röj och städning som jag tycker är så fruktansvärt supertråkigt i vanliga fall men just nu är jag verkligen inte mig själv för jag har tyckt att även det har varit ganska roligt. Nåja, roligt när jag ser resultat eller mer känner det.

Jag och bilen …

är en ganska bra rubrik som direkt ploppade upp i mitt huvud när jag läste Beates sju punkter om hennes dyskalkyli. Nu tror jag inte att det handlar om just det i hennes fall, en annan variant kanske. Däremot lider jag av bilexli eller bilkalkyli, känner inte till den medicinska benämningen på detta med att ordet bil och jag i kombination ibland blir så fel.

Nu fick jag inte någon award så där direkt, utan precis som jag brukar göra överlämnades den till alla hågade och Beate valde en annan variant än ursprunget och den köper jag direkt, tokigheter eller saker som blev ”lite” fel på sju punkter – jag och min bil speciellt med den nyinköpta Alfa Romeon för många år sedan. Observerat att bilen på bilden har inget med inlägget att göra och är helt oskyldig till följande händelser, inte ens en italienare (tror jag)
-

  1. Efter tre veckor i vårt hushåll  -pang, och jag hade lyckats backa med dunder och brak i en … gris.
  2. Poff, den stannade (den nya bilen) mitt i skogen och jag fick lift med en … likbil.
  3. Vänninan och jag skulle på minisemester med barnen och jag fick inte in pumpen i tanken på en mack i Skellefteå. Det skapade skam i min hjärna, skulle jag som kvinna vara tvungen att gå in på macken och erkänna? Ja, det vara bara att krypa till korset. Katalysator var svaret på mitt problem.
  4. Samma resa och framme vid en stugby kunde jag inte få upp bagageluckan. Totalt kaos och … en norrman fixade det. Tack och det var inte så svårt. Tog ut några grejer smällde igen luckan och … tre gånger upprepade sig denna procedur och samma norrman. Jag funderar fortfarande över hans tankar kring kvinnor och tekniken kring bilar.
  5. Fick en hel familj engagerad i att leta efter ett läckande fel på bilen, för den läckte trots att jag nekat när min väninna påpekat det vid två tillfällen när vi stannat för matintag. Tillslut såg jag också den stora läckan som följde bilen och den här familjen gick verkligen in för att hjälpa oss (för att vi var kvinnor?). Vi luktade på det som läckt och kände både bensin och oljedoften. Nu var det jag som tillslut med hjältestatus kunde fixa felet vid ett extra öppnande av bagageluckan (jag hade lärt mig av norrmannen) och hittade … en kaffetermos som inte var stängd ordentligt.
  6. Ett besök hos läkaren på vårdcentralen med en av pojkarna och … pang. Jag gick ur och den här gången hade jag lyckats backa i en stillastående bil. Skulle jag stå där och vänta till ägaren dök upp? Nej, jag tog fram papper och penna och började skriva vid bilen då det dök upp en äldre dam och frågade vad jag gjorde. Jag berättade vad som hänt och att jag nu måste skriva ett meddelande till ägaren. Hon i sin tur berättade något som jag gärna sluppit höra, -Det är min son som äger bilen och han jobbar på vårdcentralen och han heter XX. Det var bara att traska tillbaka till samma läkare men nu med ett helt annat ärende -så kan det gå när haspen inte är på.
  7. Förutom ovanstående sex punkter så kommer jag inte ihåg fler incidenter med just den bilen, men de finns är bara förträngda i min hjärna. Den bilen var ett aber för mig. Därför får den sjunde stå öppen tillsvidare.
    -

Jag vet inte vad jag skriva till mitt försvar och därför kan jag bara skylla på mitt eget tekniska hjärnkontor och vad jag anser att en bil ska användas till -stoppa in nyckeln -starta -köra. Allt utanför det finns det så många andra som klarar av och att det drabbar mig … slumpen.
-
För att fortsätta med det här med bilar och mig så har jag otur och ska något hända så är det så att min gud har bestämt sig för att jag ska utmanas, plågas och lida vad gäller bilar. Sedan hade den här bilen en speciell teknik, på den tiden var den ganska ny och motorn såg nog inte riktigt ut som familjen som ville hjälpa oss sett tidigare kan jag skriva till deras försvar.
-
När jag sedan läste om Beates  felbokning av resa så kan jag inte låta bli att berätta om en annan resebokning, som tur var är det inte jag som är den skyldiga. Sambon skulle boka en teknikmässa till Milano för några år sedan och det gjorde han också för sig och sina kollegor. Eftersom jag är inne i ett inlägg fullt av misstag och konstiga hjärnor så blev det självklart något fel här också. Han bokade allt rätt med datum, flyg och hotell, men … det blev ett fel -han bokade fel år. Slå det den som kan. =)


-
Avsändare Margareta som också funderar över det här med awarder. Vem är det som hittar på alla bilder och texter i bilderna? Jag tycker ärligt skrivet att de är fula och smaklösa (oftast) som taget ur någon clipart från tidens begynnelse med extra rosa. Det finns undantag trots att jag inte sett så många, den här tyckte jag var helt okej rent av snygg – förlåt om jag sårat någon och smaken är ju som …
-
Ps. Tänk vad bra hubben Beate skulle göra sig i den här bilen. =)

*

En fundering mindre …

men tre nya istället, blev det när jag fick den här awarden av Beate. Kul att få uppskattning samtidigt som jag misstänker att Beate vet att hon gjort mig en stor tjänst. =)
-
Jag har ju föresatt mig ett rosa inlägg dagligen den här månaden för rosa bandets kampanj, jag som vanligtvis inte ens gör ett inlägg varje dag. Nu fick jag den bara så där, utan att börja fundera över vilken rosa bild jag skulle hitta till idag. Ett dubbelt tack till Beate, du har förenklat min dag betydligt. Det här är inte min bild men jag får ta del av den, som en vandringspokal. Jag behåller den över dagen sedan skickar jag vidare till fem andra eller så gör jag som vanligt …  ber att alla hågade tar till sig den och känner att jag och många fler uppskattar vad de skriver och gör på sin blogg.
-

Roligt som sagt med uppskattning men tro inte att jag bara fick den. =) Med den här uppskattningen krävs också lite motprestation av mig – nämna tre saker som ligger en varmt om hjärtat. Inte svårt, svårigheten ligger i att avgränsa sig till tre saker.
-
En favoritbild ska också läggas upp och förmodar att det är några av mina egna foton. Det är svårt och stört omöjligt för mig, av flera anledningar. Jag har aldrig funderat så mycket över det där med favoriter och sedan har jag tusen och åter tusen bilder som jag inte har full koll på. De ligger i mitt externa arkiv och är inte sorterade och märkta på bästa sätt. Nu har jag faktiskt gått igenom några mappar under de sista dagarna och märkt dem med både datum och plats. Alltid en början, men för att det står 101013 och Luleå så vet jag inte vad mapparna innehåller. Fortfarande har jag ett hundratal mappar kvar att namnge på det första enkla sättet, innan jag går djupare in i min katalogisering.

-
Det hade varit enkelt att nämna de personer som gör mig extra varm och de jag skulle kunna ta ner månen till om jag kunde, men de är ju fler än tre så det får vara. Nu väljer jag åter igen att tänka på mig själv och  det lilla som behövs för att jag ska bli varm i hjärtat.

Mitt hjärta slår lite extra och blir extra varmt när …
-  någon säger något uppskattande och helt spontant, utan att själv förstå hur glad de gör mig. I en diskussion eller mening som bara kommer utan att de tänker på det (det kan jag leva på länge), kort och gott när människor tror på mig. Just nu behöver jag mycket sådant, i en arbetsmarknad som inte är den bästa men det har den säkert aldrig någonsin varit.
-  jag själv kan tillföra något positivt, själsligt eller materiellt, till andra det ger mig glädje mer än mycket annat. Vi kan inte alla vara bra på allt varken fysiskt eller psykiskt.
-  min egen kreativitet sprutar ut idéer och jag verkligen utför dem. Gillar inte när min självkänsla och självsäkerhet inte lyssnar på den där rösten som ibland inte tycker att jag duger. Då är det tur att jag har de där människorna i punkt ett.
-

Då var det avklarat och nu återstår bara bilden -bilden som är en favorit i den bemärkelsen att jag gillar att fota änder, inte ändor men det blir även en del sådana vid dessa tillfällen. När jag sedan som vanligt flummade i väg i tankarna tyckte jag också att änder har lite av den där självkänslan, i alla fall en självsäkerhet som de visar utåt och som jag blir varm av när de infaller någon gång även hos mig själv fast då mer inombords.

Vad menade jag med det, vet inte riktigt men ungefär som så att de stannar kvar länge och verkar inte ha bråttom när isen nästan lagt sig i dammen, de fortsätter och simmar bland is och kyla. De reser sig när de ramlar, halkar och fryser – inga problem. Det löser allt på ett snyggt sätt, i alla fall under den tiden jag satt och fotade dem. De kämpar, de putsar fjädrarna och de solar sig i hela sin glans, allt samtidigt och ingen som är avundsjuk eller nedvärderande.
-
Det här fotade jag för precis ett år sedan och hittade igen det under gårdagkvällen, ett bland ett flertal andfoton som jag ser så mycket symbolik i. Ja jag vet, jag är inte riktigt som andra jag.
-

Avsändare Margareta som ännu en gång klarade av ”två” inlägg i ett. Duktigt Margareta.
-
Jag gör som jag brukar … den som känner sig manad tar tag i det här -NU. Men jag kan ju ändå uppmana en för att få en början, Maja Piraja -berätta för mig och alla andra.